- Namnbytet var logiskt, eftersom vi egentligen aldrig varit ett "vanligt" galleri. Fotot är numera en integrerad del av samtidskonsten, och behöver ingen särbehandling. Det är har blivit naturligt för Index att arbeta med den samtida konsten oberoende av teknik. 

Fortfarande har Index behållit sin icke-kommersiella prägel. Andreas Gedin, den ende konstnären i Index styrelse, ger bakgrunden: 

- Index verksamhet finansieras av statliga och kommunala medel, och vi brukar säga att vi är Sveriges minsta konsthall. Från början tror jag att galleristerna betraktade oss med viss skepsis, men vårt syfte har aldrig varit att konkurrera med dem. Snarare ser vi oss som ett komplement till det arbete som de gör. 

Index speciella förusättningar gör att man valt att satsa på en repertoar som både är kvantitativt ambitiös och omsorgsfullt riktad. Karina sammanfattar: 

- Eftersom vi inte arbetar som gallerierna har vi inget fast "stall" med konstnärer, vilket i sig ställer stora krav. Vi kan ju inte med viss periodicitet boka in utställningar med samma konstnär, utan måste räkna med att varje år mer eller mindre börja om på ny kula. 

Resultatet av detta har blivit ett utställningsprogram där relativt kända utländska konstnärer blandas med mindre väletablerade svenska konstnärer, ofta ur den yngre generationen. Karina berättar hur man går tillväga: 

- Vi lägger ner enormt mycket tid på att spana efter tänkbara nya kandidater. Utställningsprogrammet bestäms i vår utställningsgrupp, och det är en fördel. I diskussionen med de andra tvingas man att slipa sina argument. Vi är inte alltid helt överens, men när vi bjuder in en konstnär att ställa ut har vi tillsammans gjort bedömningen att vederbörande har rimligt goda chanser att gå iland med uppgiften. 

Andreas menar att deltagandet i utställningsgruppen också haft professionell betydelse för honom. 

- Som konstnär är det nyttigt att lära sig gilla andras konst och vara lojal mot den i utställningssituationen, trots att den kanske inte liknar vad man själv sysslar med. 

Även om utställningarna är en tung del av Index verksamhet har man andra viktiga aktiviteter på programmet. Helena Holmberg ansvarar för Index konstpedagogiska verksamhet. 

- Vi drog igång den redan 1996, och hittills har 4.500 skolungdomar deltagit. Utgångspunkten är alltid den aktuella utställningen, och utifrån den försöker vi leda in diskussionen på frågor som har att göra med samtidskonsten som sådan. Det är något de flesta är ovana vid, så vi vill ge ungdomarna "glasögon" som de kan använda för att själva upptäcka konsten. 

Nyligen har Index inlett ett samarbete med den bildpedagogiska linjen vid Konstfack i syfte att ge de blivande bildlärarna en introduktion till samtidskonsten. Helena är säker på att det finns utrymme för att öka Index konstpedagogiska insats för vuxna: 

- Vi får regelbundet spontana förfrågningar från flera av de stora museerna, så det är bara våra personella resurser som sätter gränser för vad vi kan göra. 

Man skulle kunna uppfatta det som ett litet nederlag om samtidskonsten kräver pedagogisk handledning för att bli begriplig. Men en sådan tolkning värjer sig Helena och Karina bestämt emot. 

- Samtidskonsten är i sig inte svårförståelig, men dess presentationsformer kan upplevas som ovana. Det är en paradox. Idag domineras samtidskonsten av foto och video, just de två medierna som i underhållningssammanhang är de särklassigt mest vanligt förekommande! Men det går samtidigt inte att bortse från att somliga konstnärer nog kunde bli bättre på att berätta vad de gör… 

Under förra året tog Index fram en expansionsplan som bland annat omfattade större lokaler, där man kan erbjuda regelrätta utbildningsmöjligheter. Men än så länge ligger visionen kvar på ritbordet. Karina berättar: 

- Att realisera planen skulle inte bara innebära ett lyft för Index, utan för samtidskonsten i hela Stockholm. Men vi har haft samma bidragsnivå i 10 års tid nu, och det innebär ju faktiskt att de ekonomiska ramarna blivit snävare. 

Andreas inflikar att det kanske största problemet består i att ingen av de kulturvårdande myndigheterna egentligen har någon strategi för hur man vill arbeta med samtidskonsten. 

- Statistiskt sett har bildkonsten flest brukare av alla konstformer, och då är det en gåta varför man får de lägsta bidragen. Alla måste dessutom söka sina bidrag varje år, som om det skedde för första gången. Det skapar en olycklig konkurrenssituation. I och för sig får man acceptera att den tid när folkbildning och central kulturpolitik satt i högsätet är över. Trots det är vi övertygade om att hela konstlivet mår bra av det finns utställningsarrangörer även i spalten mellan de kommersiella gallerierna och de statliga institutionerna.