Mako Ishizuka på Galleri Ping Pong, Malmö (25/11-16/12)

Det ser först helt ordinärt ut, som en vanlig bekännelsevideo. Så sätter man på sig hörlurarna och upptäcker att det är tal om glasögon. En och en talar sex personer om något visst par som de har kvar i sin ägo. Efter att några gånger ha sett Mako Ishizukas inte fullt sex minuter långa film ”She has her own story to tell” är det som om någonting i den vore, ja inte riktigt ur led, men skevt, glappande. Man känner sig rubbad. Särdeles märkvärdiga är de första sekunderna av varje berättelse. Personerna beter sig nämligen både som om glasögonen var oerhört bekanta och som om de var överraskade över att de där glasögonen faktiskt finns i sinnevärlden.

Genom att lätt sära på saker verkar Mako Ishizuka låta ett slags spontan fiktion uppstå när det åtskilda skall föras samman. Hon porträtterar folk när de är som spindlar som skall reparera sina nät. Det är nämligen inte sina egna sparade glasögon som folk pratar om. Ishizuka har nämligen givit dem sina glasögon, med uppmaningen att ”projicera sina egna minnen av ett par glasögon”. Under de där första märkliga sekunderna är de talande alltså redan något avskilda från sina egna minnen: de främmande glasögonen kommer mellan dem och deras historia. När vi träffar på dem befinner de sig mitt i separationsögonblicket från sig själva, på väg att försöka hitta en väg tillbaka. De måste knyta sina minnen till ett nytt objekt - flera av dem klamrar sig fast vid ”diamanterna” på bågarna för att skapa autenticitetens precision - väva sig samman med objektet genom att så att säga inlemma en ny möjlighet i det förflutna och på så vis bli intakta på nytt. De varken fabulerar eller talar sanning, utan både och. Minnet är sant och glasögonen finns, men de hör inte ihop - förrän i efterhand, möjligtvis, men då med en märkvärdig sannings- eller fiktionsstatus.

Särandets strategi är tydlig redan i själva installationen. Bilden tudelas genom att en TV-apparat placerats mellan videoprojektorn och projektionsytan, så att en del av bilden syns på TV:n, och TV:ns skugga i sin tur syns mitt i bilden på väggen. De talande personernas ansikten finns på väggen, men de omtalade glasögonen befinner sig oftast i TV:n. Ljudet hörs inte direkt i samma rum som bilden, utan skärmas av genom hörlurar. Rösten i lurarna knyter an till det talande ansiktet i ena delen av bilden, medan textremsan (som översätter alla de olika språken till engelska) finns i TV-apparaten. Precis som bilden själv faller diskurs och bild isär.

Vad är innebörden av den här separationen av det hörbara från det synliga och det begripliga? Det finns ett gammalt problem rörande objektets relation till våra olika sinnen: hur kan man veta att det är ett och samma objekt som man har i händerna och framför ögonen? Det finns ju inget sätt att från det ena sinnets intryck kunna veta hur ”samma” stimulibas skulle te sig för ett annat sinne. Aristoteles talar i det här sammanhanget om en ”common sense”, ett gemensamt sinne som uppfattar huruvida ett intryck från ett sinne härrör från samma objekt som ett intrycket från ett annat sinne. Även Kant har sin version av tanken på ett gemensamt sinne, som består i känslan av det fria spelet mellan fantasin och förståndet. En lustfylld harmoni råder mellan fantasins raska produktion av bilder och förståndets utpumpande av begreppslig diskurs. Den känslan ligger till grund för erfarenhetens kommunicerbarhet, men också för alla estetiska omdömen. Det är som om Ishizuka genom mediets splittring ville förskjuta åskådaren ur ”common sense”, men baklänges så att man ser att den enhetlighet och kommunikation som man i början uppfattade i verket var en produkt av perceptionens och tänkandets slentrianförhållande. Hon löser upp grunden för de kantianska skönhetsomdömena. Men hon blockerar samtidigt vägen in i avantgardets sublimitet, eftersom hon inte alls följer Rimbauds stridsrop ”Avreglera alla sinnen!”, utan bara rubbar relationerna mellan sinnena och fakulteterna en aning, så att en produktion ersätter en kommunikation.

Varför handlar det då just om glasögon? Man skulle kunna tro att glasögon är ett sätt att framhäva ett sinne på de andras bekostnad, men egentligen tjänar de ju bara till att upprätthålla en balans i de olika sinnenas styrkeförhållanden - försämras synen förbättras ju hörseln. På så vis kan man ta glasögonen för en symbol för det gemensamma sinnet. Som Robert Smithson sade: glasögonen låter synen ta stöd mot näsan och öronen.

Mako Ishizuka låter alltså en symbol för det gemensamma sinnet, för kommunicerbarhet och smak, behandlas i en gravt uppbruten form som varken producerar skönhet eller sublimitet (smakens två poler). Hon verkar söka sig åt ett annat håll, som också leder bort från informationskulturen och dialogtankar. Det kittlande är den knappa fiktionen, det nätt och jämt lite mer och mindre än ”common sense”-sanningen. Hon är ute efter det som är, plus en separation, alltså varken mer eller mindre än det som är, men lite annorlunda.

De som berättar har avlägsnat sig från sina hemländer. Till vardags talar de ett främmande språk. I videon skall de däremot tala sitt modersmål, dvs. japanska, franska, tyska, amerikansk engelska, svenska och något afrikanskt språk. Man får alltså ta del av en ganska spontan produktion av glasögonhistorier utifrån minnen från vitt skilda delar av världen. Ändå finns många gemensamma drag. Den handlar nästan alltid om någon annans glasögon, oftast någon familjemedlems (i en tredjedel av fallen handlar det om mormors glasögon), oftast var de viktiga för en som barn. Inte sällan har man upprättat relationen till dem på ett något illegitimt vis. Men det där resultatet är kanske inte så universellt som persongalleriet skulle kunna få en att tro. Ja, kanske är det inte pålitligt alls. För när man ser att den engelska textningen av det de säger ibland avsevärt skiljer sig från det sagda, börjar man undra. När den svenska tjejen talar om trafikljus talar textremsan om en bankomat; när det blir grönt för henne säger texten att hon får ut sina pengar. Textningen är lite avlägsen från det sagda, vilket beror på att Ishizuka har översatt vad hon har förstått av ibland väldigt främmande språk. Verklig fiktion uppstår här, och en av humorn ömsesidigt erkänd solipsism.

Antagligen är den afrikanska kvinnans berättelse på folkspråk ganska så förvanskad i den form som många nog är hänvisade till, nämligen textningen. Den berättelsen bygger nog enbart på en tolkning av den talandes gester, tonfall, miner och pekanden. Och den är helt bisarr, men inte mer än att jag från början svalde den. Hon berättar nämligen att hon var den första i skolan att ha glasögon. Ingen visste vad det var för något, likväl var de förvånade över att modellen var ”fancy”, och kvinnan själv hade som liten vissa svårigheter med att på en vetenskapligt accepterbar nivå förklara hur glasögon fungerade. Huruvida det är jag eller Ishizuka som förväntas bära det koloniala hundhuvudet, eller om berättelsen faktiskt är sannolik, vet jag fortfarande inte. Men det finns i det avsnittet en intressant separation mellan den uppgift som för ögonblicket är trovärdig, i förhållande till tonfall och gester etc., men kanske mindre i förhållande till det tidigare sagda. Inte så att det uppstår rena motsägelser, men graden av den expressiva trovärdigheten kan markant skilja sig från graden av narrativ trovärdighet. Bild och diskurs, fantasi och förstånd, står hela tiden i två olika relationer; harmonin i varje sekvens klingar lite falskt mot ens minne av de tidigare harmonierna. Varken berättelsen och bilden, eller åskådaren, upprättar en enhetlighet som skulle vara tillräcklig för att fälla ett identifierande omdöme. Erfarenheten haltar fram. Med resultatet att afrikanskan måste hållas distanserad från det hon enligt översättningen tidigare sagt för att inte själv börja förlora konsistensen. Märkligt nog är hon mer reell och påtaglig om man låter bli att försöka förstå vad hon säger (läsa textningen). Men då påtaglig på samma sätt som ett klimat kan vara det: ogripbart och intensivt på samma gång. Singulärt och omöjligt att kommunicera, men inte sublimt eftersom det nog inte tvingar fram en idé, utan kanske snarare åkallar ett egennamn.

Ishizuka ställer även ut tre fotografier som utgör ett verk, ”Mediated Landscape”. Tre sommarnattsbilder, med lång exponeringstid (stjärnorna har rört på sig), från en norsk fjord - ett landskap som inte är utan affinitet med det sublimas tradition. Hon ville ta romantiska bilder. För att uppnå det har hon varit tvungen att ta bort vissa färglager, framförallt en orange färg som från gatubelysningen spreds över hela bilden. På ett märkligt sätt håller de här lätt suddiga bilderna liksom på att lösgöra sig från det fotograferade objektet och hänger redan som rena bilder där. Rena bilder, men som ändå på något sätt har bevarat objektet som de är bilder av. De är både och. Det är som att titta på såpbubblor blåsta av landskapet självt. Bilderna är så svårfixerade att man skulle vilja hålla dem i handen för att titta närmare. Men inte - de är hängda en bit ovanför huvudhöjd i en smal, smal gång. Dubbelheten i intrycket kan säkert komma sig av relationen mellan fotona och tegelväggen bakom dem. Väggens stumma närvaro några decimeter från näsan på en sippra in i bilden och får det avbildade att liksom dölja en närvaro. Samtidigt bryts det påtagligt eteriska rummet i bilden hela tiden sönder mot tegelmurens lite korkade påtaglighet. Dubbelrörelse genom bilden: det avbildades erosion drar blicken till väggen, bildens transfiguration får blicken att sväva fritt. Bilden och väggen uppfattas inte av samma blick, utan seendet spaltas på två förmågor. Men tiden i tittandet, mellan uppfattandet av det avbildades närvaro och bildrummets krock mot väggen, beror på väggens och bilden relation.

Adress: Rådmansgatan 7