Just nu: Leif Elggren, Stockholm

Att vara bildkonstnär är ofta ett ensamt arbete. Inte ensamt i bemärkelsen utan kontakt med andra utan ensamt eftersom man ofta är såväl uppdragsgivare, den som utför arbetet och sedan ser till att det blir visat. Det går heller inte sällan flera år mellan utställningarna, men det betyder inte att konstnären slutar arbeta – tvärtom. Det är då arbetet med nästa projekt börjar eller kan fortsätta. I sommar tänker vi på Konsten.net därför starta en serie intervjuer med syftet att belysa en annan sida av arbetet som konstnär än den man vanligtvis ser på exempelvis utställningar genom att helt enkelt fråga vad några intressanta konstnärer arbetar med just nu.

Den första som jag har valt att intervjua är konstnären Leif Elggren, som är uppvuxen i Linköping men sedan studietiden på Mejan på 1970-talet bosatt i Stockholm. Som konstnär är Leif är förmodligen mest känd för sitt långvariga och nära samarbete med konstnären Carl Michael von Hausswolff, vilket resulterat i bland annat dubbelmonarkin Elgaland/Vargaland, som för övrigt firade tioårsjubileum förra året. Leif Elggren har emellertid genom åren åstadkommit mycket mer än bara Elgaland/Vargaland, något som hans retrospektiv ”Flown over by an old King” (Färgfabriken 2000, Passagen i Linköping 2001, Göteborgs Konsthall 2002) var en mäktig påminnelse om.

Vi träffas hemma i Leifs lägenhet vid Hornstull på Södermalm som han bor i själv, eller tillsammans med sina två barn då de inte bort hos sin mamma. Själv lärde jag känna Leif när han var lärare på Grafikskolan i Stockholm (där jag var elev), men jag har aldrig varit hemma hos honom tidigare. Det är en liten lägenhet överbelamrad med böcker, papper, pärmar, skivor, dator, böcker och konstverk – eller delar av dem – jag känner igen från utställningar. På väggarna hänger företrädesvis äldre måleri och en stor avgjutning av Ehrenstrahl (1628 - 1698), den svenska målarkonstens fader. Leif berättar att han gjorde den själv i smyg en helg under studietiden, då bysten var på Konsthögskolan för att repareras. Jag är obetänksam nog att fråga honom om han använder sin lägenhet som ateljé också och han svara något urskuldande att han delar ateljé med några andra konstnärer men att han allt som oftast arbetar hemifrån. Leif berättar att han gärna sitter vid datorn, universalredskapet, som är de flesta konstnärers främsta verktyg sedan länge, oavsett vilka de konstnärliga uttrycksmedlen i övrigt är. Leif frågar sedan om jag är hungrig, och efter mitt jakande svar sätter han igång med att laga spagetti med vegetarisk färssås. Efter maten frågar jag honom vad han arbetar med just nu, men får känslan att han försöker undvika att svara på direkt på frågan, kanske tycker han rentav att den är ointressant eller felformulerad? Istället glider vårt samtal snart in på andra men inte mindre intressanta ämnen.

Det har länge varit en romantisk-modernistisk myt att liv och konst ska vara ett. För Leif har liv och konst alltid varit oskiljaktiga, men det har aldrig varit fråga om en pose. Han är något så ovanligt som en person som via olika medier och uttrycksformer arbetat med att konsekvent undersöka den enskilde individens förhållande till storheter som Livet, Döden, Världen, Makten och vad det är att vara en Människa. Själv använder Leif ogärna ordet ”forska” eftersom han är medveten om vilka konnotationer ordet har. Icke desto mindre är det hans ständiga utforskande av sig själv och världen som utgör själva kärnan i Leifs konstnärliga arbete, hans liv. Eller annorlunda uttryckt är konsten inte bara ett sätt att leva, utan en existentiell nödvändighet och kanske den enda anständiga av de mänskliga disciplinerna. Det är förmodligen ett förhållningssätt till konstskapandet som inte står särskilt högt i kurs idag, men det är givetvis inget som bekymrar honom. Leif har aldrig kompromissat; den egen konstnärliga visionen är alltför stark, vilket kan te sig skrämmande för en trendkänslig och därmed konformistisk konstvärld. Detta har emellertid medfört att det är först på senare år han i Sverige har fått den uppskattning han så väl förtjänar. Utomlands är Leif Elggren sedan länge ett aktat namn.

Efter några timmars intensiv konversation har jag nästan glömt varför jag kom hit, men när jag kommer på det frågar jag Leif ännu en gång vad han arbetar med just nu. Leif svarar mig genom att ge mig något som liknar ett fanzine men med hans omisskännliga, på en gång strama och barocka, formspråk. ”The new immortality ­ Stockholm and the rest of the world”, började han på eget bevåg ge ut 2003, som så många gånger tidigare. ”Ska man få någonting gjort får man göra det själv”, tycks han resonera. Sedan länge driver han därför ett eget bokförlag tillsammans med konstnären Thomas Liljenberg, Firework Edition, och skrivbolaget Firework Edition Records tillsammans med konstnären och musikern Kent Tankred. Tre nummer av ”The new immortality” har det hittills blivit, med både text och bild av honom själv.

Leif tar också fram en stor och vacker bok och berättar att han gjorde den på Mejan och att han haft den i alla år utan att veta vad han skulle göra med den. Sen säger han entusiastiskt att han på senare tid återupptagit tecknandet och i samband med det börjat teckna i boken, vilken han sedan tecknade ut på en månad. Han verkar själv både förvånad och lycklig över att ha återupptäckt vilken glädje det kan vara att teckna, särskilt om man i grunden är så driven i tecknandet som han är. Leif alltid har varit en mycket traditionsmedveten konstnär, såväl i val av material och ämnen. Eller, annorlunda uttryckt, har han genom hela sitt konstnärskap både varit en bevarare av traditionen och en betydande förnyare. Denna tillsynes paradoxala kombination röjer emellertid något viktigt; hur tänkandet är styrt av språkliga dikotomier, ett reduktionistiskt förhållningssätt som Leif sedan länge dekonstruerat via konsten. Efter att ha sett några teckningar frågar jag om han inte har några bilder som jag kan illustrera min ännu oskrivna artikel med. Han verkar tycka att det är en bra idé och lovar att återkomma med dem till mig, men nu måste han iväg och möta sin son. Min audiens hos Kung Leif av Elgaland/Vargland är över och jag tackar som det anstår en obetydlig tjänare.