Avskrivningsrätt nu!

Den 25 februari uppvaktade Svenska Galleriförbundet och konstnären Ernst Billgren kulturminister Leif Pagrotsky med ett krav om att införa avskrivningsrätt på samtida konst för företag. Bakom uppropet står medlemmarna i konstnärsorganisationerna KRO och KIF samt ett stort antal enskilda konstnärer och gallerister.

Initiativet är lovvärt. Avsaknaden av avskrivningsrätt för konstinköp gör att företagen hellre prioriterar inköp av exempelvis designmöbler och prydnadsföremål än konst gjord av nu verksamma konstnärer. Det gör frågan till något betydligt allvarligare än bara en statsfinansiell angelägenhet. Det handlar i själva verket om kulturpolitik.

Man kan fråga sig varför inte avdragsrätten redan finns på plats. I Danmark existerar den sedan 2002 i en modell som mycket väl skulle kunna anammas även av svenskarna. Från svenska kulturpolitiker har ofta åsikten framförts att staten och medborgarna inte skall finansiera företagens skatteplanering via spekulation i konst, vilket låter som ett eko från det glada 70-talet. Det danska systemet har dock effektivt eliminerat denna risk, genom att tydligt ange att det handlar om originalkonst som köps in för första gången, att den inte får vara för privat bruk och att eventuell reavinst vid en vidareförsäljning skall beskattas.

Så vad väntar Göran Persson, Leif Pagrotsky och Per Nuder på? Några stora hål i statskassan lär inte avskrivningsrätten medföra. Införs den inte är det svårt att se detta som något annat än ännu ett exempel på hur statsmakterna hellre ser att konstnärerna lever fattiga och bidragsberoende än som ekonomiskt självbärande småföretagare.

Någon kan dessutom försöka sig på räknestycket att kalkylera hur mycket pengar staten kan spara genom att i mindre utsträckning än tidigare behöva bekosta allehanda arbetsmarknadsutbildningar för medellösa konstnärer. Sug på den, kära riksdagsledamöter.