Våga vägra blog
Nu närmar vi oss snart tiden för skolavslutning och semester.
Förr om åren innebar detta alltid att järnvägsstationer
och flygplatser intogs av större eller mindre grupper av ungdomar,
utrustade med jättelika kassettradioapparater modell ”bergsprängare”.
Hade man inte mod eller lust att framföra sina synpunkter om
deras musikval – och ljudvolym – fick man helt sonika
stå ut med repertoaren. Av vad jag sett hittills drar jag
slutsatsen att det blir en tyst vår och sommar. Med varsin
iPod inpluggad i örat blir det inte så stojigt eller
skojigt. I stället sitter vi med blickarna fästa i skyn,
alternativt fingrande på den lilla färgglada apparatens
kontrollpanel. Var och en försjunken i sin egen, privata lilla
ljudvärld.
Inom kulturjournalistiken har iPoden fått en motsvarighet
i bloggen. Det bloggas som aldrig förr, och säg den kvällstidningskolumnist
eller kulturredaktör som kan hålla fingrarna i styr.
De finns helt enkelt inte. Dagligen får vi ta del av skribenternas
samvaro med familj, husdjur och kolleger, uppblandat med strödda
reflektioner över omvärldens avigheter. Vad som ursprungligen
var tänkt som en kanal för ett oberoende, offentligt skriftställeri
har förvandlats till en samling slutna system, lika oåtkomliga
som musikupplevelser via iPod.
Nu finns det glädjande undantag. Vi har tidigare skrivit om
det konstkritiska initiativet SARTS, som är trogen bloggens
initiala tanke, nämligen att utveckla en diskussion och bjuda
in läsarna att kommentera eller reagera. Tyvärr finns
det risk för att sådana bloggar snart kommer att tillhöra
minoriteten. Och därmed tar Internet, som vi lärt känna
det, ännu ett steg närmare den grav som redan grävts
djup av spammare och virusspridare. Nätet imploderar under
tyngden av introvert sörja, som dagligen skyfflas ut inför
vår åsyn.
Men det finns alltid saker man kan göra. Varför inte
starta en blogg, där kultursidesbloggarnas värsta verbala
grodor hängs ut i hela sin ömklighet? En Nätets egen,
demokratiska skampåle där de som säljer sin publicistiska
integritet får stå och skämmas. Vem vet, medan
de står där kanske någon av dem plötsligt
erinrar sig att kulturjournalistik faktiskt handlar om att föra
ett kvalificerat offentligt samtal.
|
