Konsten är värd en mässa

Stockholm är internationellt sett en medelstor, på gränsen till liten, stad. Trots att vi kan gotta oss åt ett utbud av konstnärliga aktiviteter som är rikare än på många större orter finns det förstås begränsningar. Därför kändes det lite underligt när staden tidigare i år upplevde två konstmässor. London och Berlin kan möjligtvis klara den mångfalden, men knappast Stockholm. Visserligen är det aldrig fel att försöka. Insikten som evenemangen efterlämnade var dock en förnimmelse av improduktiv splittring. Förra veckan skrev Svenska Dagbladet om planerna på en tredje konstmässa i Stockholm, med namnet ”Stockholm art fair goes downtown”, tänkt att gå av stapeln i Konstakademiens lokaler vid Fredsgatan. Bakom initiativet står en grupp gallerister som säger sig vara missnöjda med båda de andra konstmässorna.

Det är en uppfattning man kan respektera. Tanken är dessutom att downtownmässan åtminstone nästa år skall ersätta Sthlm Art Fair i Älvsjö, vilket fortfarande lämnar oss med två mässor. Hur klokt detta är kan man kan man fundera över. Downtown-galleristernas starkaste kort är att man presenterar ett smalare (läs hårdare gallrat) urval av utställare, samt ett geografiskt läge som gör det lättare för även de perifert intresserade att slinka in. Men när man börjar tala i termer av att ”synas i rätt sammanhang”, då ringer en varningsklocka. För vem definierar vad som är rätt och fel sammanhang i konsten? Ur ett kortsiktigt kommersiellt perspektiv kan det vara betydelsefullt för de seriösa galleristerna att kunna äga den penningstarka publiken under några dagar, helt ostörda av konstföreningar och hantverkskollektiv. Men är det så man bygger och förnyar en marknad?

Branschens problem tycks alltför ofta reduceras till klagomål på att evenemang av konstmässornas karaktär lockar ”fel” publik. Underförstått: om ”rätt” publik skulle uppenbara sig hade allt sett ljusare ut. Så är det givetvis inte. Gallerierna har lika stort behov att hitta nya kunder och bygga relationer med dem som de har att förnya sin affärsmodell. Och där har det inte varit särskilt mycket verkstad. Det är ett olycksbådande faktum att det är nätgallerier och diverse halvseriösa konstportaler som stått för den mer vitala affärsutvecklingen under de senaste åren, inte gallerierna. Lika olycksbådande är det om den marknadsanalys man gör utgår från föreställningen om att det finns ”rätt” och ”fel” sammanhang. Som i alla branscher är det nog kunderna som till sista definierar detta, inte leverantörerna.

Vågar man tro på en konstmässa, som förenar ett bra geografiskt läge med hög kvalitet och en öppen attityd gentemot publiken? Visst. Helt enkelt för att Stockholm är värt en sådan mässa. Få se vem som kan leverera den. Må bäste man eller kvinna vinna. men ännu bättre vore förstås om de parter som nu kör sina egna lopp kunde inse vinsten av att samarbeta. Det brukar alla tjäna på i längden, inte minst publiken.