"Ellipsis" på Lunds konsthall (9/2-13/4)

Exponeringen av den avklädda kroppen i den offentliga sfären får väl fortfarande betraktas som tabu. Inte desto mindre är den flitigt förekommande både inom reklamens stereotypa värld och inom samtidskonsten. Inom den senare har konstnärers användande av ofta den egna nakna kroppen dock - eventuellt med undantag från utställare som säkerligen är fullt medvetna om att det har en förmåga att väcka uppmärksamhet och därmed öka besöksiffrorna - haft ett något annorlunda syfte.

På utställningen ”Ellipsis” på Lunds konsthall pågår ett mer stillsamt reflekterande över den kvinnliga kroppens dubbla roll som objekt och subjekt för begäret. Film och fotografier av de tre kvinnliga konstnärerna Chantal Ackerman, Lili Dujourie och Francesca Woodman visas. Den vågat minimalistiska presentationen av verken i den av Klas Anselm ritade konsthallsbyggnaden är riktigt snyggt arrangerad. Trots att de tre konstnärerna har levt och verkat under olika tider har de, vilket curator Lynne Cooke framhåller i en text i informationshäftet, en sak gemensamt. De har alla haft betydelse för den feministiska kritiken utan att för den skull själva vara uttalat feministiska.

Att hitta en koppling till den feministiska diskussionen om kroppsideal bland konstverken är inte svårt. Särskilt tydligt framgår det i Chantal Ackermans ”Mirror” från 1971 där hon framför spegeln enbart försedd med ett par säckiga trosor klämmer och kommenterar sin egen kropp utifrån, som jag tolkar det, ett kritiskt manligt utifrånperspektiv. I diskussioner om en förmodat manlig och kvinnlig blick är det lätt att hamna i heterosexuella stereotypa tankefåror. I omarbetningen av Chantal Ackermans film ” Je, tu, il, elle” (”Jag, du, han, hon”) till en triptyk med tre olika handlingar som tidsmässigt pågår samtidigt kan man dock finna en föregångare till queerteorierna.

I filmen spelar konstnären än rollen som singel, än som en något osjälvständig heterosexuell kvinna, än som en lesbisk kvinna involverad i vad som åtminstone verkar vara en samlagsscen med en annan kvinna. När jag sitter där själv och tittar blir jag inte provocerad av den sexuella akten. Men så träder en man in i rummet som ogenerat riktar blicken mot just den skärm där det lesbiska paret agerar. Plötsligt får konstverket en helt annan innebörd.

Givetvis måste frågor om sexualitet och den nakna kroppen diskuteras öppet i samhället och inom samtidskonsten. Med risk för att förväxlas med en puritan kan jag ändå inte låta bli att fundera över om kvinnliga konstnärer som exponerar den egna kroppen i sin konst genom att göra så inte riskerar att skjuta både den feministiska kritiken och sig själva i foten. De kvinnliga konstnärer som väljer att visa upp sina kroppar inom samtidskonsten brukar sällan ha några större likheter med Venus från Willendorf. Varför kan man undra.