Ett rum att gå till

För mig handlar konst ofta om att gå på upptäcktsfärd i mitt eget fantasilandskap. Jag får liksom en hjälp på väg in i en annan värld. Precis så som man också kan färdas med litteraturens ord kan det visuella öppna sinnen som täppts igen av ålder, ignorans eller kanske rent av självbevarelsedrift, att bara var tvungen att stänga av. I Botkyrka konsthall gick det nyligen att ta sig till ett rum som fyllts av glas och som fick fantasin att spinna.

I dörren möttes man av ljudet av glas, det är glas som är under bearbetning, glas som går sönder glas som ljuder av vindens kraft. I den inre delen av konsthallen hade linor med tygstycken av glas spänts upp tvärs över rummet. Det var stilla i rummet, den enda som rörde sig var ljudet och högt där uppe ovanför huvudet hängde märkligt orubbara tygstycken. De var så autentiska så man bara väntade på att de skulle röra sig eller fladdra till, men glas fladdrar inte, det är tungt och väldigt stadigt. Det är också det som skapade den dubbla känslan, ljudet av glas och de till synes så mjuka tyget som gav rummet känslan av att gå genom ett hav av nytvättade handdukar. Men det luktade inte nytvättat. Glaset kändes som is, ett fruset ögonblick. Rummet hade fotografits ögonblickkänsla ett utsnitt ur verkligheten. Som att fånga en sekund av verkligheten på bild och samtidigt kan man röra sig fritt i bilden.

I den yttre delen av konsthallen visades Amandas Cardells film där kameran slingrar sig runt en kristallkrona i en av Kairos moskeèr. Det påminner om ett uppvaktningsspel, kameran närmar sig kronan, betraktar den ur olika vinklar för att plötsligt ta ett avvaktande steg tillbaka. Så närmar den sig kristallen som rör sig av vinddraget i moskén. Betraktaren hör kristallerna slå mot varandra och det hela blir som en dialog mellan kamera och kristallkrona. Kontrasten eller kanske är det kombinationen av de båda verken, det statiska och det livliga förmedlade två bilder av glas, och den skörhet och hårdhet materialet fysiskt består av. John Essing har varit med och spelat in ljudet när Amanda Cardell arbetat fram formen på glaset. Och glasets olika toner bildar tillsammans med det båda verken en både bräcklig och fyllig historia. Ett rum att gå till.