Okej, jag ska erkänna att jag blev skeptisk redan när jag läste inbjudan till utställningen Hej Gallerist! Jag störde mig på dess kombination av högt ställda anspråk och en lätt flåsig ton. Inbjudningen var utformad som ett brev till en gallerist som uppmanades att låta arrangörens kompis – ”Konstnären X” – som representeras av mottagaren delta i en grupputställning på Aerea. Om inte identisk så är texten sannolikt saxad ur det brev som för en tid sedan gick ut till de deltagande konstnärernas gallerister.

Inget ont i själva greppet och även om det antagligen måste hanteras med viss finess så är det är ju sannerligen inte unikt att arrangörer lånar in olika konstnärers verk till grupputställningar. Låt vara känsligare och mindre vanligt mellan konkurrerande kommersiellt drivna gallerier. För det är inte vilka gallerier som helst som deltar i utställningen. Bortsett från uppstickaren Crystal Palace så handlar det om några av de tyngsta namnen i branschen.

Kanske kan man tycka att det är lite försåtligt med det där med kompis, knappast lätt för galleristen att tacka nej utan att framstå som sniken. Men hur ska Aerea leva upp till de pretentiösa formuleringarna om att avsikten med en retorisk utställning ”belysa förutsättningar och begränsningar för utställningsproduktion och curatoriell praktik inom ramarna för det traditionellt kommersiella gallerirummet”?

Tja, inte lyckas de speciellt väl. Jag kan inte se att föresatsen på något konkret sätt överhuvudtaget gestaltas i själva utställningen. Kanske själva tillvägagångssättet ska få besökaren att reflektera över att vissa konstnärer ingår i olika galleristers stall och inte hursomhelst får ställa ut på andra gallerier utan tillstånd. Men det är väl lite väl långsökt som utställningskoncept? Eller tvärtom, ett bevis på att galleristerna visst kan göra utställningar med konstnärer knutna till andra gallerier. Men det kan jag som besökare faktiskt inte bedöma eftersom jag inte får reda på villkoren mellan de olika gallerierna, inte heller om någon eller några konstnärer och gallerister har tackat nej. Som eventuell banbrytare för nya förhållningssätt mellan gallerist och konstnär är konceptet angelägnare för deltagarna än för besökarna.

Vi har en lokal med vita väggar och ett antal konstverk. Alltså en utställning – visst. Vissa verk är lyckade, andra mindre lyckade. Gott så. Men är det en utställning som belyser förutsättningar och begränsningar för utställningsproduktion på gallerierna? Knappast. Snarare ett skickligt sätt att skapa uppmärksamhet och ackumulera kulturellt kapital genom att visa att man har kapacitet att hos sig samla en rad vassa och namnkunniga konstnärer från prestigefulla gallerier.

Smart kan man tycka, och kanske inget att yvas över. Och i bästa fall får väl alla deltagare spegla sig lite i glansen. Det tråkiga är bara att själva konstverken hamnar helt i skymundan.