IT-strategi för kulturen i diket

Förra året hände något sensationellt. Efter att fyra år i rad ha toppat undersökningsföretaget IDC:s lista över världens främsta IT-nationer fick Sverige se sig passerat av Danmark. Men det nederlaget kan vi nog ta. Med en Internetpenetration kring drygt 70% fortsätter vi att vara ett IT-användande folk i absoluta elitskiktet. Vad det beror på har analyserats fram och tillbaka, men en av de starkaste utvecklingsfaktorerna har varit myndighetssveriges tidiga satsning på IT. Utan den hade sannolikt aldrig IT-utvecklingen i vårt land fått den branta utvecklingskurva som varit fallet.

Numera nås vi allt oftare av nyheter som får oss att undra om det verkligen är det landet vi lever i. På senhösten förra året beslutade statsmakterna att lägga ner Kulturnät Sverige, den portal som under en följd av år varit samlande informationspunkt för stora och små IT-satsningar på kulturområdet runt om i landet. Nu verkar man ha kovänt, och Kulturrådet går i stället ut men en anbudsförfrågan i avsikt att sälja Kulturnät Sverige på den öppna marknaden. Argumentet har hela tiden varit att det numera finns så många andra aktörer som erbjuder söktjänster på Internet, med vars hjälp man kan hitta informationsresurser. Det argumentet vittnar om mycket dålig insikt i hur verkligheten ser ut. Redan för några år sedan profeterade medieanalysföretaget Forrester Research om de allmänna portalernas nedgång och fall, till förmån för ämnesinriktade specialportaler.

Och det är precis vad som hänt. Man behöver inte vara särskilt klipsk för att inse, att det i en värld där antalet webbsidor per tidsenhet ökar snabbare än kapaciteten att indexera dem för sökning behövs mer vägledning snarare än fler verktyg. Beklagligt nog lyser den insikten med sin frånvaro hos kulturbyråkraterna. I Kulturrådets omvärldsanalys från 2003 beskrivs Internet som informationsresurs i mycket luddiga termer. Nätbaserade kulturtidskrifter tycks man inte ens ha hört talas om, utan förväxlar dem med bloggar och elektroniska anslagstavlor. Inte undra på att det fortfarande inte går att söka tidskriftsstöd för nättidskrifter. De norska kollegerna har gått motsatt väg. Där har Norsk kulturråd satsat pengar i ett 3-årigt projekt för att via en nättidning (www.kunstkritikk.no) stimulera och utveckla den norska konstkritiken. Intressant nog har projektet lockat även svenska skribenter.

I förra veckan fick vi dessutom läsa att Electrohype i Malmö förlorat en stor del av sina anslag. Verksamheten tycks därmed anträda samma canossavandring som CRAC gjorde för några år sedan. Detta i en tid när, som DN:s kritiker Dan Jönsson nyligen noterade, den digitala konsten står inför ett genombrott.

En utomstående kunde lätt luras att tro att det hela handlar om pengar, eller snarare brist på pengar. Men det är bara halva sanningen. Störst är bristen på visioner och strategiskt tänkande. Och utan sådant är det svårt - för att inte säga omöjligt - att veta var de pengar som finns skall satsas. I en rapport från Institutet för tillväxtpolitiska studier 2003 utvärderas den svenska IT-politiken på kulturområdet med ett mycket nedslående resultat. Rapportförfattaren konstaterar att vad som en gång var ansatser till strategiskt tänkande ersatts av en intet förpliktande laissez faire-attityd, som numera dominerar i såväl Regeringskansliet som på myndighetsnivå. Det garanterar att de tillgängliga resurserna även fortsättningsvis kommer att fördelas enligt ett system som styrs av tillfälliga nycker, korridorlobbyism och politisk korrekthet. Eller av rena rama slumpen.