Kulturpolitik på drift

Strax före jul valdes nya ledamöter in i styrelsen för SEB, Sveriges största och mäktigaste bank. En av de nya styrelseledamöterna, Johan Staël von Holstein, fick frågan om hur han såg på sitt nya uppdrag. Han svarade: ”Jag har förstått att vi omsätter kring 40 miljarder varje år, men mer än så vet jag inte i dagsläget. Jag är en vildhjärna och ser värdet av banking på ett annat sätt än gamla stofiler. Jag kommer inte att vara en nickedocka. Min ambition är att vara aktiv, går det inte att påverka arbetet blir jag inte långvarig i styrelsen.” Nu är det tur för SEB att detta är en skröna. Det var inte bankens styrelse som Staël von Holstein valdes in i, utan styrelsen för Statens Kulturråd. Men förutom omsättningssiffran och det faktum att Kulturrådet inte sysslar med bankverksamhet så är citatet korrekt återgivet ur en intervju med Staël von Holstein i Svenska Dagbladet den 19 december.

Att välja styrelse brukar vara en grannlaga uppgift. SEB:s aktieägare hade knappast sett med blida ögon på en kandidat till styrelsen med så bristfälliga kunskaper om företagets verksamhet. Men på kulturområdet är detta inget hinder. Då är det partibok eller rätt massmedial framtoning som gäller. Av någon märklig anledning är alla de professionella urvalskriterier som gäller när kulturutövare söker stipendier och projektbidrag som bortblåsta när kulturens makthavare skall tillsättas. Och tillsättningen av Staël von Holstein utgör inget undantag. Han må vara en hur hygglig och engagerad person som helst, han pratar lika fullt i nattmössan. Han beskriver en av sina huvuduppgifter på detta sätt: ”Jag vill ge unga mer plats i konstvärlden. Har man hållit på länge behövs inga bidrag. Staten ska bli bättre på att värdera hur deras sponsorpengar används. Då växer pengarna”. Problemet är att syftet med statens anslag till kulturen inte är att pengarna skall växa, utan att de ska resultera i bra kultur. Det statliga kulturstödet kan med fördel jämföras med exempelvis bidragen till vetenskaplig grundforskning. Ingen vet när forskarnas upptäckter kommer att resultera i något gott eller lönsamt, men man måste lika fullt hålla verksamheten igång för att inte tappa mark. Och vill vi ha ett vitalt kulturliv som berikar nationens medborgare i framtida generationer är dagens kulturstöd en billig investering.

I september 2006 publicerade EU rapporten ”The Economy of Culture in Europe”, det första försöket att värdera kultursektorn i ekonomiska termer. Den finns tillgänglig på Internet, så både Staël von Holstein och andra förståsigpåare är välkomna att ta del av dess intressanta slutsatser. Av rapporten framgår bland annat att den europeiska sektorn för vad man kallar ”creative industries” (där kulturområdet ingår) idag omsätter större belopp än den europeiska bilindustrin. Tillväxten inom den kreativa sektorn har också varit högre än i övriga sektorer av näringslivet, mätt såväl i euro som i antalet nya arbetstillfällen. Speciellt Johan Staël von Holstein bör glädjas över att antalet egna företagare är dubbelt så stort inom kultursektorn (nära 30% av alla arbetstillfällen) som i andra sektorer. Som riskkapitalist borde han också vara intresserad av produktivitetssiffror och vinstmarginaler. I rapporten kan han läsa att kultursektorns produktivitet ligger en bit över genomsnittet för hela tjänstesektorn, och att dess vinstmarginal ligger i absoluta toppklassen för tjänstesektorn som helhet (paradoxalt nog är den som störst på bildkonstområdet).

Men hur är det då med de slöa konstnärerna, de som hellre lever på bidrag än tar ”riktiga” jobb? De står i skottgluggen för Staël von Holsteins analys: ”Ytterst måste konstnärerna själva vilja leva på sin konst. Det är upp till dem att definiera sina egna varumärken och hitta sin publik. Bidrag och stöd kan inte vara den enda försörjningen. Fler borde vara intresserade av att starta kommersiella företag och tjäna pengar på sina uttryck”. Nu är det, som vi tidigare sett, just inom kultursektorn som folk är allra mest aktiva när det gäller att starta egna företag och vara entreprenöriella. Och vad bidragen anbelangar är de knappast ett stort problem. Av Kulturrådets omvärldsanalys 2006 (även detta dokument kan laddas ner från Internet) framgår att bidragen till konstnärer enbart utgör ynkliga 3% av den totala kulturbudgeten. Men det hade nog de flesta konstnärer kunnat berätta om, vana som de är att pussla ihop sin vardag med hjälp av stipendier, utställningsersättningar, beställningsuppdrag, galleriförsäljning och diverse extraknäck.

Det kan se ut som om Johan Staël von Holstein får klä skott för alla tokerier som kulturens makthavare kläcker ur sig. Det är inte rättvist. Jag hade möjligheten att höra honom föreläsa vid Trendgalan i Stockholm den 27 november, och karln tror verkligen på människors förmåga att bygga sitt eget välstånd om de bara ges möjligheten. Den entusiasmen är han välkommen att ta med sig in i kultursektorn, där det ibland gnälls lite väl mycket. Men i stället för att diskutera Staël von Holsteins förmågor och tillkortakommanden borde debatten handla om vilken kulturpolitik vi egentligen vill ha. För ingen kan övertyga mig om att den likt gudinnan Afrodite skall stiga upp ur havet när den sittande kulturutredningen levererar sitt betänkande hösten 2008. Den gamle franske politiker Georges Clemenceau lär ha sagt att krig är något på tok för allvarligt för att överlåtas åt generalerna. Och kulturpolitiken är för viktig för att överlåtas åt politikerna. Samhället har i alla tider stött kulturen, oavsett om det nu varit kyrkan, kungen, rika adelsmän eller Kulturrådet som fördelat pengarna. Orsaken har ytterst varit att kultur på högsta nivå aldrig är kortsiktigt lönsam, men behövs för att driva utvecklingen framåt och stimulera framtida generationer till nya upplevelser. Konstnärer som Caravaggio, van Gogh och Ernst Josephson hade inte tillhört vår konsthistoria om de inte haft personer med inflytande och pengar i sin närhet som stödde dem. Hade deras framgång varit beroende av den kommersiella marknadens väl och ve hade de snart förpassats till glömskan.

Ibland ondgör sig politiker över affärsmän med politiska ambitioner, men frågan är om inte det motsatta är värre. Politiker som leker affärsmän och slänger sig med floskler som ”Marknaden” och ”Lönsamhet”, utan att avkrävas en definition av vad de egentligen menar. Idag är konjunkturen god för politiker som vill låta ”marknaden” ta över en större del av kulturstödet med hänvisning till att detta fungerar utmärkt väl i utlandet. Men då bör man återigen konsultera den ovan nämnda EU-rapporten. Där fastslår med eftertryck nödvändigheten av att näringslivssponsring av kulturen måste kopplas till skattesystemet för att bli effektiv. Kort och gott: utan avdragsrätt för näringslivets investeringar i kultur kan politikerna skrika ”marknaden” tills de blir blåa i ansiktet utan att något fördenskull händer. Och när är det dags att låta åtminstone en liten del av avkastningen från all spelverksamhet tillfalla kulturen och inte bara idrotten? I exempelvis Storbritannien är lotterimedel sedan länge en viktig finansieringskälla för kulturen.

Men svenska kulturpolitiker vill hellre klippa av sidenband vid invigningar, hålla floskulösa tal och efter välförrättat värv casha in pensioner från Riksdagen som konstnärerna bara kan drömma om. Det är dessa drönare som Johan Staël von Holstein och hans meningsfränder borde jaga med blåslampa, inte konstnärerna. I förhållande till vårt lands storlek har svensk kultur ett varumärke i toppklass. Men kom ihåg att det inte är tack vare kulturpolitikerna, utan trots dem.