Spännande tider stundar på Liljevalchs

Lars Nittve till Tate Modern, Maria Lind till Kunstverein München och Daniel Birnbaum till Portikus i Frankfurt. Den svenska exporten av konsthallschefer går på högvarv och turen har kommit till Bo Nilsson. Nilsson slutar som chef för Liljevalchs i Stockholm och börjar som chef för Charlottenborg i Köpenhamn. Danskarna har förresten sinne för export de med: Lene Crone Jensen till Göteborgs konsthall, Uwe Bødewadt till Kulturhuset i Stockholm och Lars Grambye till Malmö Konsthall. Fast nu har Nilsson plockats in för att ”skruva om institutionen och göra den till något annat, till en modern utställningshall på europeisk nivå”. Ambitionerna är med andra ord högt satta. Det något avdankade Charlottenborg ska ta upp kampen med det ärevördiga Louisiana och den nye chefen ska fixa detta på sex år. En motsvarande mandatperiod löper ut på Liljevalchs och frågan är vad han åstadkom där. I hans stockholmska gärning märks tre huvudspår. Låt oss ta ett i sänder.

När Nilsson tillträdde som chef för Liljevalchs konsthall fick han en Vårsalong i arv. På salongen visades folkliga horrörer, så tyckte i alla fall kulturetablissemanget och tillställningarna bevärdigades inte med några längre recensioner i dagspressen. Nilsson gav sig genast i kast med att göra om Vårsalongen, och han lyckades. Kvaliteten steg avsevärt, medierna tog ett glädjeskutt, men den stora publiken var desto mer vankelmodig. Hursomhelst, skutan var vänd och folket fick vänja sig.
Därpå överlämnades ansvaret för salongerna till intendent Niclas Östlind och ytterligare en förändring blev tydlig. Vårsalongen fick tema: design, utländska kuratorer och två salonger i en, som vi ska få se i vår. Men oavsett alla förändringar är det en grundbult som består, utställningarna är främst en arena för svenska konstnärer.

Även utanför Vårsalongerna har den inhemska konsten fått generöst tillträde till Liljevalchs. Främst har detta skett med mitt-i-karriären-programmet och vägen för ett ambitiöst pulstagande på de stora svenska konstnärskapen stakades ut. Meta Isaeus-Berlin, Dan Wolgers, Anders Widoff har alla mönstrats på konsthallen och utan dessa exposéer hade den svenska konsten känts haltande.

Det mest utmärkande för Nilssons tid på Liljevalchs var emellertid ett konsekvent flätande av högst olika utställningar. Under samma tak har man kunnat se Håkan Rehnberg, Min Marilyn och svenska tecknare. Nilsson har själv refererat till växlingarna som ”varma och kalla duschar”. En tillgänglig utställning, och sedan en svår. Frågan är bara om Andy Warhol verkligen är lättare att förstå än Helen Chadwick. Är det inte bara så att Warhol är en given publikmagnet, medan Chadwick inte kan mäta sig med hans popularitet? Det smala behöver inte vara svårt, bara underutnyttjat och därför smalt. Detta skulle många kunna förstå, om många nu hade kommit, men tyvärr undvek publiken det så kallade kallvattnet.

Det enda som saknats på Liljevalchs konsthall är den nya internationella konsten, fast då hade ju verkligen ingen kommit. Inte ens gallerirävarna känner sig manade när exempelvis ALP galleri Peter Bergman eller FlachGeiger försöker introducera yngre utländska konstnärskap. Vernissagerna är halvtomma och mediebevakningen ljum. Nej, det är svenska, eller möjligen skandinaviska krusbär som gäller och även om vi tycker att det är roligt med utländska chefer så ska de på sikt bli svenskar. David Elliott på Moderna Museet varken ville eller klarade av det och så blev han inte älskad heller. Nu berodde kärlekslösheten inte bara på detta, Elliott var inte den bästa av chefer, men den svenska konstvärlden skulle likväl behöva en chockbehandling av utomnordiskt inflytande. Det vore roligt. En annan skojig sak vore att ge plats åt den undervegetation av intendenter som växer sig otåliga på de olika institutionerna eller frilansar runt. Power Ekroth, Niklas Östholm, Pia Kristoffersson, Niclas Östlind med flera. Förutom ett önskvärt internationellt ombyte börjar det alltså bli dags för ett generationsskifte. Eller ska vi hellre satsa på export? Är det därför vi har curatorutbildningarna? Hur vi än väljer stundar det spännande tider.