Måleriets återkomst?

”Måleriet kommer åter”, skrev Dagens Nyheters konstkritiker för en tid sedan: ”Konstvärlden har knappt hunnit tröttna på processkonst och relationell estetik förrän det åter börjar talas om det taktila och sinnliga måleriets återkomst. Frågan är vad återkomsten kommer att innebära denna gång. /…/ Att man ändå kan tala om en återkomst beror på sökarljus och på volym. Det handlar om att flera unga konstnärer väljer att måla, att äldre konstnärer återvänder till måleriet, att det blir flera utställningar med måleri på gallerier och museer och att den kritiska receptionen är med på noterna”, menade Håkan Nilsson och fortsatte: ”Vi börjar helt enkelt vänja oss vid ett visst kretslopp, där marknadens behov av nyheter är en viktig motor. Ändå tror jag att den viktigaste förändringen ligger i de ambitioner som investeras i det samtida måleriet. /…/ Etablerade konstnärer som Anders Widoff, Carin Ellberg, Luc Tuymans och Julie Roberts har redan transformerat måleriet till något som står jämte, och inte över, andra konstformer.” (050115)

Expressens konstkritiker Nils Forsberg ser mera krassa skäl till ”måleriets återkomst”: ”En annan förklaring skulle ju kunna vara högkonjunkturen och det faktum att det finns pengar igen, vilket skapar efterfrågan på saker som ser trevliga ut på väggen. Målade saker.” Samma tidnings medarbetare Mårten Arndtzén är inne på samma linje: ”Den konstnärliga utvecklingen drivs inte av estetiska idéer, historisk dialektik, politiskt engagemang och sånt trams. Bara av pengar. Någon kritisk diskussion är inte att vänta, tvärtom erbjuder det nya måleriet – enligt den amerikanske konstkritikern Jerry Saltz - en befrielse från teorins bojor. Nu är det praktik, det vill säga snygga tavlor, som gäller.” (050120)

För den som önskar mera djuplodande analyser till varför måleriet ständigt dödförklarats och återuppstått rekommenderas Sven-Olov Wallensteins ”Den sista bilden. Det moderna måleriets kriser och förvandlingar” (Eriksson & Ronnefalk, 2002).