In på bara konstmässingen

Först var det en. Sedan blev de två. Så blev de en igen. Och nu är de åter två. Nej, jag talar inte om Big Brother-Linda och Fadde Darwichs kärleksliv, utan om Stockholms konstmässor. Senare denna vecka slås portarna upp för Konstmässan i Sollentuna, och första veckan i april begår Sthlm Art Fair nypremiär i Stockholmsmässans lokaler i Älvsjö. För att undvika alla missförstånd vill jag redan här påpeka, att jag inte tillhör den grupp förmenta konstälskare som gnisslar tänder när jag hör ordet ”konstmässa”. Konstmässor är och förblir ett viktigt inslag i ett vitalt konstliv. Punkt slut. En mångfald av konstmässor borde dessutom borga för att de kommersiella aspekterna av konsten får en allsidig belysning. Man skulle rentav kunna säga att det är lyxigt att en stad med drygt en miljon invånare kan hålla sig med två konstmässor. Men frågan är hur det står till med mångfalden. En genomläsning av de bägge arrangörernas program talar ett annat språk än säljbroschyrerna. Bägge visar konst utställd av kvalitetsgallerier. Bägge har specialutställningar. Bägge har särskilda evenemang för samlare. Och bägge har en seminarieserie. Kanske finns det ännu fler likheter? Sätt kryss i rätt ruta. Du kan ange fler alternativ än ett.

Mot denna bakgrund är det lite lustigt att uppstickaren Konstmässan annonserar sig som ”en ny, ung och smartare konstmässa”, samtidigt som bägge aktörerna gör anspråk på att vara den 25:e i ordningen. Vad är det plötsligt för fel på ålder och erfarenhet? Skämt åsido följer egentligen Konstmässan standardstrategin när man vill slå sig in på en marknad som domineras av en enda stor aktör. Receptet lyder: kopiera konceptet och krydda det med attraktiva argument som skjuter in sig på kundernas eventuella missnöje med stordriftstänkandet hos marknadsledaren. Fråga Jarnheimer & Co på Tele2, för det är så de tacklat Telia. Ironin i sammanhanget är att projektledaren för Konstmässan själv en gång i tiden ansvarat för Sthlm Art Fair, så man kan anta att han känner sina pappenheimare. Och när Art Fair förra året åstadkom en smått katastrofal mässa ute i Älvsjö öppnades givetvis en glugg för konkurrenten att slinka in genom. Att någon skulle utnyttja den möjligheten var närmast oundvikligt, oberoende av hur ambitiösa den nya ledningen för Sthlm Art Fair än varit i sin strävan att kommunicera förnyelse och kvalitetshöjning.

För egen del kan det dock inte hjälpas att jag i år sänder nostalgiska tankar i riktning mot gamla SmartShow, det enda verkliga alternativ/komplement (stryk det som ej önskas) vi hittills sett till alla konstmässor. Trots sitt permanenta tillstånd av kaos var SmartShow på den tid det begav sig ändå en utmaning till det traditionella sättet att arrangera konstmässa på. Den version som avhölls ombord på en av finlandsbåtarna är fortfarande legendarisk, och bidrog säkert till att väcka en ny generations konstintresse. Både Konstmässan och Sthlm Art Fair kommer säkert att leverera gedigna, traditionella konstmässor. Och som vanligt kommer alla att bli ungefär lika glada som besvikna, och direkt efteråt påbörja diskussionen om hur det borde ha sett ut. Gissningsvis kommer dock fortfarande frågan att hänga i luften om det verkligen bara finns ett enda sätt att arrangera en konstmässa på. Någon som har ett svar på lager? Skriv gärna till oss och berätta.