Att befolkningen själv ta ansvar för den offentliga utsmyckningen är i dag en alltmer påtaglig trend, och stadens rum ”smyckas” som aldrig förr med egna estetiska verk i olika former. Men en del uttryck är mer accepterade än andra och graffitiartisterna med sin mer än 40-åriga historia jobbar fortfarande ofta i motvind, till skillnad från en del gatukonstnärer och rondellhundstillverkare som alltmer uppmärksammas och accepteras. Tänker man ur ett hållbarhetsperspektiv borde graffitin värderas högre i jämförelse med t.ex. rondellhundar, som ofta bara klarar några timmar ute i offentligheten. Trots det är det rondellhundarna som bara några månader efter att den första dök upp blir inbjudna till att visas på museum. Självklart ska museer plocka upp och spegla samtiden men jag undrar varför just rondellhundarna är så intressanta, och vad står de för? Är det en protest mot den första rondellhunden, Stina Opitz officiella utsmyckning "Cirkulation II". En tålig rondellhund i betong som kostade Lindköpings kommun en halv miljon kronor. Eller är det en folklig rörelse som likt trädgårdstomtarna eller vandringsklottret ”Kilroys Kilroy was here” kommer att vandra runt världen.

Naturligtvis finns det inget entydigt svar på den frågan men oavsett vad de står för eller om fenomenet bara är en dagslända så har företeelsen precis som graffitin och gatukonsten de gemensamma att de tar plats och ifrågasätter vem som har rätt till det offentliga rummet. En fråga som är väldigt intressant med tanke på att de allmänna platserna blir färre till förmån för det privata ägandet och dess budskap. I de privata shoppinggalleriorna möts vi dagligen av reklambilder och kommersiella budskap med tydliga avsändare, en pågående kommers som sällan ifrågasätts. Det offentliga rummet däremot där anonyma kritiska röster talar i gatans bilder ifrågasätts ofta och då är det dess existens som är ifrågasatt och inte dess budskap. Jag tror att det kan vara värdefullt att ta reda på vad som händer i det offentliga rummet och vad alla de anonyma rösterna vill säga oss. Då det är en högst påtaglig visuell konst och kultur som vi dagligen möter och som med sina kommentarer har speglat samtiden under lång tid.

Mitt samlade intryck är att det dels rör sig om rent konstnärliga uttryck, små inmutningar i en trist stadsmiljö och att det dels är ett ifrågasättande av makt och ordning. Ett ifrågasättande som borde vara en självklar och befogad demokratisk fråga, för vem har egentligen rätt att bestämma över det offentliga rummet? Denna obeställda konst belyser också konstens och konstnärernas roll i dagens samhälle där endast den marknadsmässiga konsten efterfrågas och belönas. Effekten av en sådan kulturpolitik är att många konstnärer precis som uteliggarna är hänvisade till gatan och det offentliga rummet har på så sätt blivit den oetablerade samtidskonstens galleri.