Vi vantrivs i samtidskonsten

Den moderna konstens historia är fylld av radikala ifrågasättanden och dramatiska uppbrott. Med ett sådant förhållningssätt kommer man för eller senare oundvikligen till en punkt där de flesta vägar upplevs upptrampade och där varje utvecklingslinje följts till sin logiska slutpunkt. Företrädare för den så kallade postmodernismen framställde den som en sådan slutpunkt. Brottet med den modernistiska konstuppfattningen blev för dem en del av en större uppgörelse med hela det moderna projektet. Postmodernismen framstår idag inte riktigt som det paradigmskifte det lanserades som, utan snarare som modernismens senaste självomprövande stadium.

Redan i slutet av 80-talet och början av 90-talet började en yngre generation konstnärer omvärdera postmodernismens filosofiska förhållning och vände åter till verkligheten, för att använda konstteoretikern Hal Fosters ord. Ett ökat intresse för den mänskliga kroppen och vardagliga skeenden växte fram vid sidan av den mer teoretiskt inriktade postmodernismen. I flera avseenden kom dock det postmoderna genombrottet och den institutionella konstteorin att förändra förutsättningarna för mycket konstnärligt skapande, och dess betydelse ska därför inte underskattas.

Den senaste tiden har den nygamla öppenhet som blev det mest bestående resultatet av det postmoderna genombrottet ifrågasatts alltmer. Nya föryngrade Paletten (nr 3/04) drog i Don Quijotes efterföljd ut för att krossa de postmoderna drakarna, vilket i sin tur föranledde en påtagligt upprymd Dan Jönsson att i DN skriva artikeln ”Dags att tygla konsten!” (050125). Kritiken är lika heterogen som skaran som framför den men de förenas alla i ett ifrågasättande av den rådande ordningen. Gott så! Senaste numret av tidskriften OOTAL (#19) ”Kollar läget i konsten”, får mig emellertid att undra vad kritiken egentligen bottnar i.

Flera inflytelserika personer i konstvärlden som konstnären Marianne Lindberg De Geer och Ernst Billgren, galleristerna Natalia Goldin Lundh och Jan Stene, konstkritikern Lars O Ericsson och Moderna Museets chef Lars Nittve intervjuas, eller snarare förhörs, om sina arbeten, förhållandet mellan konstnär och gallerist, om konstkritiken och om det nya i konst just nu. Till min förvåning är Lars Nittve väldigt kritisk till resultatet av den utveckling han själv för inte så länge sen var en av banerförarna för. Kritisk – inte självkritisk. Det sympatiska med den kritik av arvet efter postmodernismen som framförs i exempelvis Paletten är att den riktar slagen uppåt. Nittve sparkar nedåt, utan att ens verka medveten om det. För att kritik ska vara trovärdig måste den som uttalar den också vara beredd att ta konsekvenserna. Det finns fler än Nittve som borde ägna sig åt en stunds självrannsakan framöver, det är ett som är säkert.