Ingen har väl kunnat missa dokusåpan vid Världskulturmuseet i Göteborg. Verk som tas ned, verk som tas ned för att åter sättas upp, och – ja, vem vet vad som händer härnäst? När man, som museiledningen, givit sig ut på det sluttande planet finns det ingen återvändo. Då är vad som helst möjligt. Den drabbade konstnären Louzla Darabi och hennes förhållande till utställningsarrangören är värd en egen visa. Det allra mest ironiska är emellertid att spektaklet utspelas vid en institution som skapats för att bryta ned kulturella gränser och vidga toleransen. Efter ingreppen mot Darabis verk är det – som Expressens Per Svensson skrev i förra veckan – fritt fram för allehanda religiösa mörkmän att vända sig till museet för att få ”anstötliga” konstverk bortplockade.

Det allra värsta är dock att man genom sitt handlande omyndigförklarat alla de muslimer som önskar en öppen diskussion om islams förhållande till kulturen, och som inte alls identifierar sig med religiösa bakåtsträvare. De måste känna att någon gjort dem en ordentlig björntjänst. Händelserna vid Världskulturmuseet visar också hur illa det kan gå när man inte tar den samtida konsten på allvar. Många museer som normalt inte arbetar med konst är numera pigga på att låta samtidskonsten krydda sina utställningar, men man är inte alltid lika medveten om vilka speciella krav konsten av idag ställer på arrangörer och publik.

Det konstbegrepp och den konstnärliga praktik som vuxit fram under de senaste decennierna är i första hand kommunikativt, och förutsätter en öppen diskussion och en vilja till att delta i förändring. Det handlar inte längre om att enbart placera ut föremål eller bilder och låta var och en bilda sig en egen uppfattning utifrån ett allmänt tyckande. Själva poängen med verken är oftast att de skall fungera som ettvfokus för diskussion och åsiktsutbyte, som ett ömsesidigt givande och tagande där inget facit finns som berättar vad som är ”sant”.

Världskulturmuseet har förhoppningsvis lärt sig, och oss alla, en läxa som kan vara nyttig för framtiden: konst är ingen museiteknisk tårtglasyr, och man leker definitivt inte med den.