- Överallt pratades det om att det inte fanns några bra konstnärer, och att allt inom konsten redan var gjort. Och mellan att vara utbytesstudent på Mejan och storstjärna hos Galerie Nordenhake tycktes det inte finnas några alternativ.  

Arni menar att Konstakutens födelse också hade att göra med debatten om institutionernas roll. 

- Vi mötte alltför många branschmänniskor som påstod att enbart museerna och de etablerade galleristerna  förstod sig på att göra utställningar. Men de glömde bort att även konstnärer har idéer på det området. 

Avsikten med Konstakutens verksamhet har dock aldrig varit att konkurrera med gallerierna, säger Cristian: 

- Vi ser oss som ett komplement, ingen ersättning. Jag tror det finns ett outtalat stöd för vad vi gör från konstetablissemangets sidan idag, men det är inte något som syns särskilt väl. 

Eftersom Konstakutens verksamhet i första hand är inriktad på att ställa ut konst som inte passar in på de kommersiella gallerierna är det lätt hänt att stämpeln ”avantgardism” trycks fast på aktiviteterna. Arni och hans kolleger är medvetna om det. 

- För oss har det hela tiden varit väldigt viktigt att inte uppfattas som avantgardister eller häftiga. Konstakuten skall fungera som ett växthus, en plats där man kan få utvecklas i fria möten med människor.  

De flesta konstnärsdrivna gallerier lever på en budget strax ovanför nollstrecket, och Konstakuten är inget undantag. Per beskriver situationen: 

- Idag får vi ett årligt bidrag på några tiotusental kronor från Kultur- och idrottsförvaltningen, förutom de pengar vi själva kan skaka fram. Kostnaderna är därför ett ständigt problem, och vi skulle inte ha något emot att hitta en billigare, bättre belägen lokal än den vi har idag. Har den en riktig bardisk vore det inte fel… 

Det hävdas emellanåt att Stockholm proportionellt sett är Europas både konstnärs- och galleritätaste stad. Att hitta utställare till Konstakuten borde därför vara lätt, men Arni håller inte med om det: 

- Konstnärerna är egentligen vår viktigaste publik, och jag tror att de uppskattar vad vi gör. Ändå har det hänt att lokalen fått stå tom eftersom ingen nappat på erbjudandet att ställa ut! 

Cristian tror att orsaken till detta i hög grad beror på ovana, både från konstnärernas och publikens sida. 

- I Stockholm finns ingen tradition med alternativa scener för konsten. Försök har givetvis gjorts, men det är själva kontinuiteten som saknas. På konstskolorna lär man eleverna att de skall ställa ut på kommersiella gallerier. Resultatet blir att man i bästa fall utbildar professionella utställare, vilket inte nödvändigtvis behöver vara detsamma som kreativa konstnärer. 

Att dela ansvaret med fler kan ibland vara en fördel, speciellt om man samtidigt är utövande konstnär. Men det betyder också att diskussion kan uppstå om valet av utställare. Per menar dock att detta är ett mindre problem i Konstakutens arbete. 

- Vi har alltid varit överens om att undvika att göra klassiska galleriutställningar, om du förstår vad jag menar. I övrigt finns egentligen inga hinder för vilken teknik man arbetar med, så länge man är seriös. 

En titt i utställningshistoriken avslöjar dock att exempelvis måleri inte tillhör Konstakutens hjärteangelägenheter. Cristian förklarar: 

- Till skillnad från gallerierna vill vi medvetet satsa på att göra utställningar utan att behöva tänka på den ekonomiska revenyn. De erfarenheter vi fått gör att vi kan agera mer professionellt framöver, utan att fördenskull riskera att förvandlas till ett galleri bland alla andra.  

Arni kan ge ännu en förklaring till att samarbetet fungerar, trots stundtals heta viljor: 

- Ingen av oss känner någon prestige. Det är själva idén med Konstakuten som är viktig för oss, inte vad stället heter eller var det ligger. Och vi känner allesamman att vi vinner mer än vad det kostar genom att fortsätta vårt samarbete. 

För Per har arbetet med Konstakuten dessutom varit utvecklande för hans relation till konstnärsrollen. 

- Jag tror det är viktigt att man som konstnär aktivt medverkar till att utveckla och förändra själva konstnärsrollen. Konstnären är inte längre det ensamma geniet i sin ateljé, utan en entreprenör och nätverksbyggare. 

Relationen till de ”vanliga” gallerierna är en punkt som ofta återkommer under samtalet, och den är närmast att beteckna som en identitetsfråga för alla konstnärsdrivna gallerier. Arni värjer sig mot bilden av Konstakuten som en plats man ställer ut på när man misslyckats hos de kommersiella gallerierna. 

- Jag vill hävda att vi har ett mycket ambitiöst program, även med ”vanliga” galleriers ögon sett.  

Cristian tror att misstankar i denna riktning har att göra med den speciella situation som råder i Stockholm. 

- Stockholms gallerivärld upplever jag som alltför trendkänslig och enkelriktad, så egentligen finns det behov av fler gallerier, inte tvärtom. Utan mångfald och öppenhet stagnerar konsten. Att konstnärsdrivna gallerier inte brukar betraktas som ett seriöst komplement har nog mer att göra med stockholmarnas ovana vi företeelsen som sådan. 

För alla konstnärsdrivna gallerier är kontaktnätet kanske viktigast av allt. Konstakutens idé att fungera som en mötesplats har gjort att man arbetat hårt på att utveckla sina relationer med kolleger utomlands. Per berättar: 

- Just nu jobbar vi nästan mer utomlands än hemma i Sverige. Men det å andra sidan nödvändigt. I slutet av maj står Konstakuten som värd för ett internationellt symposium om konstnärsdrivna gallerier. Vi räknar med deltagare, föreläsare och utställare från hela Europa, och evenemanget blir ett lyft både för Konstakuten och de övriga deltagande gallerierna.