Vad är det för fel på samtidskonsten?
 
I Stockholm blåser snåla vindar runt galleriernas stugknutar. På Skeppsholmen kämpar Moderna Museet med att få upp besökssiffrorna. Den amerikanska tidskriften Newsweek utnämner Stockholm till Europas Internethuvudstad, och de unga IT-företagens aktiekurser går mot skyn som raketer. Men - till skillnad från vad som hände på 80-talet - går börsmiljonerna samtidskonsten förbi. Och paradoxalt nog sker detta i en tid då svenska konstnärer gör internationell karriär som aldrig förr. I samband med Stockholm Art Fair hölls en serie seminarier som alla hade att göra med samtidskonstens kris. I Konstakademiens ärevördiga lokaler vid Fredsgatan arrangerade tidskriften NU: och IASPIS en öppen debatt om det samtida måleriets påstådda "återkomst". Ganska snart enades panelen om att frågeställningen egentligen var felformulerad. Måleriet har aldrig varit frånvarande från konstscenen, och kan därför omöjligen återkomma. DN-kritikern Lars O Ericsson påpekade att man dessutom måste definiera vad man menar med "måleri" innan konstformen kan diskuteras. Många av dagens unga målare arbetar med färg, duk och pannå på ett helt annat sätt än vad målarna gjorde för tio år sedan. Det utvidgade fält för måleriet som kritiker och curators talat om en längre tid är idag faktiskt verklighet, och trotsar de flesta försök till klassificering. Mari Rantanen - panelens enda konstnär - underströk att hennes fokus inte utgår från måleriet, utan konsten som sådan. Måleriet är bara ett bland många konstnärliga språk, även om hon menade att det besitter en oöverträffad flexibilitet och ett brett spektrum med dialekter. 
 
Barbara Steiner, chef för Kunstverein Wolfsburg, ansåg att det ändå just nu finns ett starkare intresse för måleriet som medium för att öppna en diskussion om den subjektiva synvinkeln i en samtid som svämmar över med olika förment objektiva perspektiv. Lars O Ericsson drog debatten ännu ett stycke längre längs detta spår, och hävdade att måleriet skulle kunna erbjuda en slags "motkultur", som balanserar den värld som dränker oss i ett flöde av rörliga bilder. Mot detta reagerade Mari Rantanen, och betonade att måleriet inte regelmässigt skall uppfattas som en meditativ konstart, utan att det har möjligheten att uttrycka både stillhet och dynamik. Även den irländske konstkritikern Caoimhín Mac Giolla Léith invände mot tolkningen av måleriet som ett reaktivt fenomen. Han framhöll i stället de tendenser som kan märkas inom vissa delar av den fotobaserade konsten, varigenom just måleriet tjänar som förebild och inspirationskälla. Mari Rantanen instämde, och konstaterade att uppluckringen av den modernistiska estetiken gjort det lättare att bedriva en förutsättningslös dialog mellan måleri, foto och video. Men den diskussionen hade inte arrangörerna förberett sig på att hålla, tycktes det som. I så fall hade inte Mari Rantanen varit panelens enda konstnär, omgiven av en grupp curators och kritiker med starka kollegiala band. Förmodligen hade det varit ännu mer givande att höra en handfull konstnärer med varierande teknisk bakgrund diskutera måleriet och dess relation till andra uttrycksformer. Den debatten återstår emellertid att föra. 

På Stockholm Art Fair i Sollentuna samlades man till av avslutande paneldebatt på temat "Konstens arenor". Här hade arrangören lyckats med konststycket att helt utesluta konstnärerna, möjligtvis med Per Hüttner som undantag. Han deltog dock inte i egenskap av konstnär, utan som en av de ansvariga bakom det konstnärsdrivna galleriet Konstakuten. Galleristen Gunnar Olsson gick ut tufft mot både momssystemet och skattefinansierade institutioner, vilka allt oftare hamnar i otydligt konkurrensläge med gallerierna. Något helhjärtat stöd på den punkten fick han varken av panelens institutionsrepresentanter eller kollegan Marina Schiptjenko, som menade att konstens "jippoisering" och konstklimatets generella utarmning är ett mycket större hot än paragraferna i skattesystemet. Hon fick delvis medhåll av Maria Lind från Moderna Museet, som hävdade att de stora institutionerna helt enkelt inte är organiserade för att arbeta med den alltmer lättrörliga och kameleontiska samtidskonsten. David Neuman från Magasin 3 kunde se oroväckande tecken till stagnation över hela linjen, från dålig återväxt inom galleristkåren till bristen på pengar avsatta för kompetensutveckling hos de offentliga museerna och konsthallarna.  
 
Efter en stunds diskuterande var enigheten om symtombeskrivningen tämligen stor, men bristen på botemedel blott alltför tydlig. Thomas Adlercreutz, ansvarig för projektet Artspace på Arlanda, framställde hypotesen att hela det etablerade konstsystemet bär på en rädsla för att söka nya samarbetsformer, vilket är olyckligt i en tid då konstens möjligheter egentligen aldrig varit större. Då är det alltid lättare att tänka och drömma sig bortom folkhemmets gärdsgård. Ett par av paneldeltagarna framhöll energiskt vissa utländska exempel på hur man kan arbeta med utställningar på ett nytt sätt, och dessutom lägga grunden för en alternativ konstkritik som inte håller sig inom den snäva kretsen av dagstidningskritiker. Märkligt nog verkade få av dessa debattörer medvetna om de ansatser i denna riktning som redan görs - eller har gjorts - i Sverige, som Konstakuten och Ynglingagatan 1 i Stockholm, Pineapple i Malmö och Sub Bau i Göteborg. Och att dagstidningarnas näteditioner ännu inte satsat på en fristående och snabbare konstbevakning är en oförklarlig gåta i sig. Kanske går samtidskonsten och konstens arenor för tillfället i otakt, eller också befinner sig det etablerade konstsystemet i en djup strukturkris. Sådana har en tendens att drabba alla branscher. Men de flesta kriser brukar förr eller senare leda till utveckling. Frågan är om de personer som idag innehar chefsstolarna på museer, konsthallar, kulturredaktioner och gallerier är de bäst lämpade att driva detta utvecklingsarbete. 
 

Anders Olofsson (text och foto)