Elevutställningar 1: Konsthögskolan i Stockholm (t.o.m. 14/6)

Konstskolornas elevutställningar brukar vara ett säkert tecken på att säsongen snart är slut. För den som vill bli bekant med den unga konsten såväl till bredd som till djup finns det därför en hel del att se under tiden mellan hägg och syren. Den enda nackdelen är att utställningarna (med få undantag) enbart är öppna drygt en vecka. Som en blygsam kompensation för detta gör Konsten ett antal bildreportage från årets elevutställningar. Reportagen kommer att ligga kvar i avdelningen Galleriet! Först ut är ett urval av Konsthögskolans avgångselever, som ställer ut på Skulpturens Hus.

Johan Waerndts invasion av galleri Mejan tidigare i vår väckte en del uppmärksamhet. Utställningslokalen upptogs till största delen av en jättelik koja, komplett med teckningsgalleri och videorum. Kopplingen mellan pojkrumsdrömmarna och konstnärskarriären fick en träffsäker dubbelexponering som innehöll en god portion inkännande livsglädje. Denna gång har Waerndt valt att göra denna integration ännu tydligare genom att bygga en koja med hjälp av två målningar (vilka kan köpas separat). Målningar förväntar man sig att finna upphängda i ögonhöjd på väggen, men i detta fall kan de enbart betraktas nedifrån, eftersom kojan monterats halvvägs upp mot taket. Målningarna vägrar upproriskt att inordna sig i konstbranschens regelsystem, och finner sin plats i rummet utifrån principer som hämtats från lekens otvungna och föränderliga universum.

Caroline Olsson arbetar med installationen på ungefär samma sätt som en målare avbildar interiörer, med den skillnaden att hon inte representerar en synlig verklighet utan i stället visualiserar delar av det mytkomplex som är den unga kvinnans vardag i det västerländska samhället. Användningen av "tjejiga" material som paljetter, guldtråd och skimrande textilier har vissa likheter med hur exempelvis Helene Billgren och Anna-Maria Ekstrand pejlar flickrumsvärldens mer eller mindre (ofta mindre) oskyldiga stämningar. Liksom Billgren och Ekstrand utnyttjar Olsson avsiktligt de dekorativa elementen som ett instrument för kritisk granskning, ofta med (själv)ironiska övertoner. Hennes version av Bebådelsen med den Helige Ande och en dammsugande Maria är en fullträff.

Även Anders Mellquist tar sig an ett myt- eller symbolkomplex, i detta fall den svenska nationalitetens. Att göra en sandwich med den svenska flaggan som pålägg mellan två skivor av diabas är kanske inte direkt vördnadsfullt, men roar ungefär lika mycket som det provocerar. Ännu mer obekväm är den vasakärve i svart polyuretangummi som står lutad mot väggen intill. Man behöver dock inte se sig om i samhället särskilt länge för att inse att Mellquist egentligen bara dragit konsekvenserna av den fetischartade varumärkeskaraktär som de gamla nationalsymbolerna fått i det postindustriella samhället. Gör man det inser man snart att dessa symboler faktiskt behandlas med ett mycket större allvar inom konstutställningens ramar, och som objekt med ett egenvärde snarare än som logotyper avsedda att garnera annonstexter.

Helena Brunius arbetar med ett material och ett formspråk som ofta brukar vara annekterat av de manliga konstnärskollegerna. Betong, järn och ek i kombination med en sjöfararsymbolik är knappast något man förknippar med konsthögskoleelever, och ännu mindre med vad som under det senaste halvdecenniet kommit att uppfattas som en "kvinnlig" estetik, där den råa materiens tyngd övertrumfats av diverse spel med språksystem, symboler och sociala arketyper. Brunius intar här en radikal no nonsense-attityd. Hennes verk behärskar rummet med en självklarhet som inte kan ifrågasättas, och som bär med sig en egen sfär av associationer. Betongklumpen som bildar verkets fundament är nämligen inget som frambringats i ateljéns kuvös, utan har fungerat som köl på en verklig segelbåt. Realiteter av detta slag behöver inte omtolkas för att fungera som dikt, som konst.