Elevutställningar 2: Konsthögskolan Umeå Universitet (t.o.m. 31/5)

Umeå har på senare år blivit en av våra mest internationella konstmiljöer, och till detta har Konsthögskolan vid Umeå Universitet avgjort betytt en hel del. Här följer ett litet urval (tyvärr alltför litet!) av verk som presenterades vid avgångselevernas utställning på Wetterling Gallery i Stockholm.

 

Emil Tomasson anknyter till en estetik med rötter både i minimalismen och opkonsten. Genom att montera en cirkel av lampor i en spegelförsedd aluminiumram gör han inte bara en elegant allusion på minimalismens fallenhet för geometriska former och industrimaterial, utan placerar på samma gång vår mänskliga varseblivningsapparat i konstverkets centrum. Resultatet har blivit en "bild" som har ett i det närmaste oändligt djup. Denna dimension existerar emellertid bara i betraktarens hjärna, och har ingen reell motsvarighet i verkligheten. Uppslaget är fyndigt och inte så lite självironiskt eftersom det gestaltas inom ramarna för ett formspråk där ytfinish och platthet alltid föredragits framför en alltför komplex mångdimensionalitet. Tomasson visar att man inte behöver skruva så mycket på konsthistorien för att dess komponenter skall formera sig i nya konstellationer, likt prismorna i ett kalejdoskop.

 

Myter med ett dunkelt och obehagligt ursprung finner man hos Patrik Gustavsson. Han kombinerar en Brio-inspirerad hantverksskicklighet med det slags tekniska, skulpturala färdighet som P-O Ultvedt, Göran Hägg och Dan Wolgers mutat in som en egen genre. Utifrån ett högst allvarligt syfte skapas en enkel, mekanisk lösning som genererar en lika simpelt smålöjlig rörelse, vilken helt saknar alla de nyttoaspekter man vanligtvis förknippar med all teknik. I Gustavssons verk har löjet dessutom en politisk underton, eftersom det riktas mot nazismen. Redan Charlie Chaplin visste att skrattet var diktatorernas värsta fiende, och Gustavsson visar med önskvärd tydlighet att detta vapen inte mist sin skärpa med årens gång. Kanske döljer sig ändå bland de handmålade trädetaljerna och elektriska motorerna en slags poesi, inför vilken tyranniets symboler spricker som troll i solskenet.

 

Markus Lantto filtrerar sitt konstnärliga uttryck genom naturliga eller naturimiterande material som exempelvis trä och latex. Hårdhet och mjukhet, genomskinlighet och täthet är några av de motsatspar som stämmer möte i hans installation. Som betraktare blir man nyfiken på om det knotiga föremålet på andra sidan den hudlika latexhinnan söker skydd eller är på väg att bryta sig ut i rummet. Intrycket av uppdämd energi är i vilket fall som helst påtagligt, och man drar sig för att komma alltför nära. Lantto arbetar intelligent, och under inflytande från en estetisk ekonomiprincip. Med hjälp av förhållandevis enkla medel sår han ett frö av dramatik i våra sinnen, och sätter associationerna i häftig rörelse. Trots att total stillhet råder i och kring verket börjar det koka och bubbla i de gamla myternas källa, som en påminnelse om att alla sagans och naturens vidunder är spegelbilder av våra egna drömsyner.

Anders Olofsson (text och foto)