Elevutställningar 4: Konsthögskolan i Stockholm (t.o.m. 4/6)

Konsthögskolan i Stockholm visade i vår en elevutställning på Konstakademien med en bredd och mångfald som var mer iögonenfallande än flera av de tidigare utgåvorna. Antalet utställare var som vanligt stort, och urvalet nedan gör dessvärre inte hela vårutställningen rättvisa på långt när!

Verklighetens mångfald är ett kärt ämne för konstnärer genom århundradena, från barockens stillebenmålare till kubisternas porträtt av de kakafoniska stadslandskapen. Monika Marklinger ger denna estetiska genre en konkret form genom att bygga ut den visuella katalogen av föremål till en komplex installation. Hon undviker emellertid sorgfälligt att hamna i någon ödesmättad eller intrikat symbolik som riskerar att sända tankeskott ned genom konsthistoriens trossbotten. Lampskärmar, dukar, plastföremål och allehanda bilder samsas i ett välordnat kaos vars enskilda delar förbinds med varandra utifrån formella principer snarare än de klassifikationsregler som baseras på innehåll och funktion. Marklingers installation excellerar inte i citatteknik. I stället låter hon den lätta ankar och driva iväg i riktning mot ett tillstånd innan kategoriseringskonstaplarna hunnit märka upp världen.

De flesta förknippar nog begreppet "konst" med skapande verksamhet, med en aktivitet som syftar till att frambringa objekt som inte bara överlever individen, men dessutom utvecklar en självständig existens oberoende av upphovsmannen. Stefan Otto slår undan fötterna på denna konstuppfattning genom att skapa figurer i stearin som han långsamt låter brinna ned i likhet med vanliga ljus. De små figurerna som klättrar utmed möblerna tycks hämtade ur Elsa Beskows sagovärld, men till skillnad från i denna eviga klassikertillvaro förvandlas de inom en tidrymd av en handfull timmar till oformliga stearinklumpar. Otto koncentrerar sig på en aspekt av det skulpturala uttryckets förmåga att ta plats i rummet, men det sker inte genom skulpturernas fysiskt oföränderliga existens. Tvärtom framstår de som materiella vittnesbörd om processer, varigenom tiden smälter all mänsklig möda till intet.

I samband med Stockholm Art Fair i våras gjorde Kristina Matousch en performance som tillhörde mässans mer minnesvärda insatser. Under rubriken "Att ta den i handen" sålde hon livsmedel till mässbesökarna, med förbehållet att ingen erhöll några produkter utan att Matousch först noggrant avlägsnat förpackningarna. Fokuseringen på emballagets betydelse för konsumtionsupplevelsen blir inte mindre när själva de tomma eller halvtomma förpackningarna ställs ut med en museilik inramning. Tomheten som exponeras är dock relativ, eftersom varumärket och förpackningsdesignen nuförtiden lever sitt eget liv, inte så lite avlägset från den ytkänsla som blivit ett allt viktigare inslag i såväl konst som formgivning av varierande slag. Hur vi väljer att uppfatta detta tar inte Matousch ställning till, och hon närmar sig den verklighet där mediet bokstavligen är innehållet med klarsynt inlevelse.

Robotar, cyborger och mutanter tillhör en del av massmediakulturen som personer i 30-plusgruppen knappast besitter några djupare kunskaper om. Varelser som befinner sig på gränsen mellan det artificiella och det mänskliga hör vanligtvis hemma i dataspelens och science fiction-romanernas värld, men numera har de blivit allt vanligare även i konsten. Magnus Mattsson har åstadkommit en sammansmältning av hitech-underhållningens människobild och den klassiska porträttkonsten. Ur filosofisk synvinkel skulle man kunna säga att han ger det tvådimensionella porträttmåleriet tre dimensioner med hjälp av en robotteknik påminnande om den som bland andra norrmännen Thomas Kvam och Frode Oldreid byggt ut till hela installationer. Här är formatet mer begränsat, men inte mindre spektakulärt.

Att arbeta skulpturalt innebär numera ingalunda att konstnären håller sig till vissa "auktoriserade" material som sten och metall. I en kultur som lyckats frambringa s.k. engångsförpackningar med närmast oändlig livslängd är just plast ett material som inte kan negligeras. My Ekman behandlar plasten på ett sätt som befinner sig ljusår från vad förpackningsindustrin har som norm. Långa skynken i starka fäger täcker rummets väggar från golv till tak, med revor och glipor som verkningsfulla skiljetecken i en sammanhängande yta vilken på avstånd väcker associationer till ett abstrakt måleri. Ekman bygger bokstavligt talat en bildvärld, vars arkitektoniska principer är hämtade från färgläran och fyller de grå teorierna med en rumskänsla man inte kan undgå att förnimma det pulserande suget från.

Anders Olofsson (text och foto)