Men kanske mest påfallande är hur väl genomarbetade såväl de unga konstnärernas verk som själva presentationen är. Med tanke på att utställningen bara varar några få dagar tycks det inte vara något fel på vare sig arbetsglädjen eller motivationen hos Konstfackstudenterna. Den konstnärliga nivån är hög, med några plus i kanten. Malin Pettersson-Öberg visar en snygg och streetsmart installation, där en serie stiliserade skivspelare representerar nutidsmänniskans totala utbytbarhet när det gäller allt som har med hennes yttre att göra. Andreas Sandströms suggestiva videoverk visar fallande katter, som stilfullt svävar förbi genom bildrummet i en långsamma, meditativa sekvenser.

Det allra starkaste intrycket ger dock Daniel Rozenhalls installation ”Reconstruction”. Med hjälp av en gammal gasspis, några husgeråd, torkad svamp, taggtråd och en serie fotografier från nazisternas koncentrationsläger har Rozenhall åstadkommit ett lika kristallklart som otäckt verk, utan att fördenskull banalisera motivet eller agera spekulativt i förhållande till den skrämmande historiska bakgrunden. Man lämnar utställningen aningen bedövad, gripen och famlande efter ord.