Konstfack, Stockholm: Vårutställning (i urval) (14/5-26/5)
 
Det lär inte vara ovanligt att människor utvecklar allergier mot just sådant de är särskilt förtjusta i. Skulle denna disposition även gälla konstkritiker kunde man hävda att begreppet "gränsöverskridande" numera är lika älskat som allergiframkallande. Det är därför en sann prövning för en kritiker att ta sig igenom Konstfacks Vårutställning utan att drabbas av en allergichock. Gränsöverskridandena är många, och sker på alla ledder. Av den dagliga debatten får man lätt intrycket att gränsöverskridanden mellan konstnärliga uttrycksformer är något nytt. Så är givetvis inte fallet. Konstnärer har i alla tider tänjt på och perforerat de gränser som traditionen och tekniken sätter upp. Vad som händer idag är dock att gränserna bryts igenom även från andra sidan, i och med att formgivare och konsthantverkare ger sig in på områden som tidigare var förbehållna konsten. Man bör ändå hålla i minnet, att det mest intressanta resultatet uppstår först när både teknik, uttryck och idé stödjer varandra. Att låna ett formspråk kan på sin höjd vara småkul.
   
När Konstfacks magistrar från fakulteten Konst visar upp sina verk är det slående hur lite av detta gränsöverskridande som syns. Visserligen arbetar man med den numera obligatoriska blandningen av högt och lågt, men fortfarande sker det i trygghet på konstens domän. Det är därför ingen tillfällighet att utställningens vassaste verk gjort av en metallformgivare, Kajsa Jagare. Hennes presentation, "Attached Function", består av lika snygga som snillrika metallobjekt avsedda att förbättra den fysiska "funktionaliteten" hos gamla och rörelsehindrade. Det syftet skall man emellertid inte hårddra. Sättet som tingestarna är avsedda att monteras på bär mer prägel av tortyr än läkekonst. Söker man efter paralleller till Jagares föremål hamnar man ganska snart i sällskap med konstnärer som Louise Bourgeois, Jana Sterbak och Mona Hatoum. Deras omsorgsfullt balanserade fördelning mellan det inkännande och det morbida är något som även engagerar Kajsa Jagare.
   
När det gäller konstmagistrarnas del av utställningen kan man konstatera att den lyckas ta död på åtminstone en av konstvärldens myter. Det var inte alltför länge sedan det påstods att manliga konstnärer arbetar med världen, medan kvinnliga konstnärer arbetar med sig själv. På Konstfack torpederas denna myt grundligt. Såväl de manliga som kvinnliga magistrarna har påfallande ofta sin personliga värld som tema för verken de ställer ut. Love Nordberg har tidigare berättat självbiografiska upplevelser inom ramar som påminner om de historiska ögonvittnesskildringar från andra världskriget vi kunnat ta del av i TV. Denna gång har han översatt snuttar ur olika filmskådespelares tacktal i samband med Oscarsgalan. Tilltalet känns djupt personligt och intimt, samtidigt som det befinner sig vid avgrunden till det floskulösa. Och när man tänker efter en stund står det klart att Nordbergs "samplade" tacktal egentligen hade kunnat avse vad som helst, från premieutdelning i skolan till utnämningen av FN-chefer.
   
Roger Hanssons förhållande till den egna, inre världen är av ett betydligt mer högljutt och expressionistiskt slag. Han låter det konstnärliga uttrycket formligen explodera i rummet, och annekterar alla lämpliga ytor han kan komma över. Motivkretsen är hämtad från en pojkbokssfär, som oväntat visar sig ha förgreningar in i konsten. Hanssons måleri är avsiktligt slarvigt, näst intill nonchalant. Men kompromisslösheten i genomförandet är total, och verkar sprungen ur en genuin övertygelse om att inget är omöjligt om färgen bara räcker till. Om Hansson står för det extremt utåtriktade kan man påstå att Sara Nilsson representerar det motsatta. Hon arbetar mycket sparsmakat, och kombinerar en berättarröst med ett fåtal, noga utvalda objekt. I och med att hennes (självbiografiska) berättelse upplevs via ett par hörlurar uppstår en sällsam relation mellan det knappt hörbara och en omvärld som enbart representeras av ett fåtal självständiga ting. Världen krymper tills den får plats inuti betraktarens - eller åhörarens - huvud.
   

Även Johan Thurfjell tar stöd i sin egen biografi, men han låter den löpa som en bland flera trådar i ett världshistoriskt skeende. Thurfjell arbetar med olikfärgade post-it-lappar, som han i enlighet med en beprövad projektstyrningsmodell fäster på väggen utmed en tidsaxel. Thurfjells verk visualiserar den historiska verkligheten bakom konflikten mellan israeler och palestinier, samtidigt som milstolpar i konstnärens liv redovisas. Att sammanställa fakta om historiska våldsdåd med egna flörtar och förälskelser kan tyckas cyniskt. Lika gärna kan man dock uppfatta verket som ett ifrågasättande av det alltför högtidliga historiebegrepp vi gärna svänger oss med.
   

Johnna Persson låter den personliga historien förankras i kläder, skor, hattar och parfymer, i stället för enbart i ord. Hon presenterar en hel liten garderob, där vart och ett av föremålen är förknippat med en kort historia. Över scenen vilar en dov parfymdoft. Den starka kopplingen mellan klädesplagg och historia förvandlar identiteten till något lättflyktigt, en roll som är utbytbar i relationsspelet mellan människor. I detta ligger förstås oanande möjligheter, som samtidigt befinner sig blotta andetaget från att torna upp sig som ett reellt hot mot jagkänslan.

 
   

Bilder (uppifrån och ned): Kajsa Jagare, Love Nordberg, Roger Hansson, Sara Nilsson, Johan Thurfjell, Johanna Persson

Adress: Konstfack, Valhallavägen 191
 
Anders Olofsson (text och foto)