Elevutställningar 2: Kungl. Konsthögskolan (29/5-12/6)

Kungl. Konsthögskolans utställning med eleverna i de två sista årskurserna är av hävd en omfattande historia, framför allt för ett de är så många. I år har man - klokt nog - tagit beslutet att låta dem ställa ut ensamma i lokalerna vid Fredsgatan i Stockholm medan övriga årskurser får samsas i Annexet på Skeppsholmen. Det gör att varje utställare kan bidra med flera (och stundtals ganska stora) verk, något som i sig är av godo. Fortfarande är emellertid den stora mångfalden bedövande och urvalet nedan får betraktas som ett antal snapshots från en utställning som ändå är betydligt mer välartad än vad den brukat vara förr om åren.

Att ha sin egen kollektion eller line är idag ett måste, oavsett i vilken ände av det estetiska systemet man arbetar. Affärslogiken som gäller inom modebranschen är därför inte en främmande fågel vare sig i musikbranschen eller i konstens värld. Tove Forsblom gör med installationen "Let's Pretend" ett nedslag i den estetik som befinner sig på gränsen mellan galleriet och modebutiken. Hon har inte bara skaffat sig ett antal varumärken av typen "Rich Bitch", hon har också åstadkommit en fyndig design som bör ha lika stora möjligheter att fungera på konstmässor som catwalks. På hennes plagg är alla detaljer tryckta, från mönster till smycken och solglasögon, vilket gör att bäraren blir till ett med sin materiella värld på samma sätt som en målning oscillerar mellan att vara en avbildning och ett objekt. Forsblom arbetar effektivt, snyggt och utan bruk av övertydliga eller avtändande pekpinnar.

Måleriet besitter idag en frihet som nog aldrig tidigare i konsthistorien varit större. Naturalism, abstraktion, minimalism - allt är tillåtet, ofta på en och samma gång. Sara Trygg tar sig an fägerna och materialet med en lustfylld frenesi som sätter ordentliga spår i omvärlden. Hon blandar friskt olika slags underlag och låter färgen binda samman (somliga skulle nog hellre säga dränka) grunden. Det är ett måleri som inte nöjer sig med att snällt klamra sig fast på väggen i väntan på en hugad köpare. Bilderna tar sig ut över golvet och annekterar möblemanget, som tvingas till villkorslös kapitulation. Hade tiden varit 80-tal och Trygg en manlig konstnär hade hon sannolikt varit välkommen bland de nyexpressionistiska grabbarna. Nu gör hon i stället en sprakande "tjejmiddag" med alla dess ingredienser av förtroendeutbyten, relationsfilosoferande och fördomsfria estetiska initiativ.

Johan Waerndt är inte mannen som gör det lätt för sig. Hans installationer har ofta ett format och en placering som trotsar vad man trodde var möjligt, och att till fullo uppleva dem är därför ett stundtals våghalsigt äventyr. Han har tidigare sysslesatt sig med byggandets yttre anatomi, men har denna gång vänt blicken inåt mot de system av kanaler och tunnlar som förbinder de olika delarna av såväl en byggnad som en levande organism med varandra. Just tunnelmetaforen är flitigt använd i de bildbaserade kostarterna (vem kan exempelvis glömma slutscenen i Orson Welles film "Tredje mannen"?). För Waerndt är den emellertid inte fullt så omgärdad med thrillerassociationer som vanligtvis brukar vara fallet. Hans tunnelvision kan lika gärna stå för en begränsning av perspektivet som för en möjlighet att vidga det till att omfatta okända områden av verkligheten.

Under årets upplaga av Vårsalongen på Liljevalchs kunde besökaren vandra in under vad som föreföll vara en spindelvävsliknande härva av svart garn. Känslan som spred sig i rummet var inte odelat positiv, utan tjock med föraningar om ett latent men osynligt hot. Skapare av verket var Helene Hortlund, som nu återkommer med en variation på samma tema även om formatet är mer beskedligt. Hortlund utgår från det goda kvinnohantverket sådant det manifesteras i virkning, vävning, flätning och modellerande. Rent hantverksmässigt råder ordning och reda, trots att helhetsintrycket som verken fömedlar andas kaos och upplösning. Den exakta tekniken kontrasteras nämligen av vilt galopperande former som hela tiden tycks på väg att lämna platsen som de fått sig anvisade. I Hortlunds värld gör tingen uppror genom att vända fenomen som mänsklig tradition och hantverkskunskap mot oss.

Glada färger och spirituella former är två egenskaper som vi vant oss vid signalerar trygghet och estetisk njutning. Inte för inte är de också ledstjärnor för envar som arbetar med att tillverka leksaker. Idyllen har emellertid en baksida, eller snarare ett mindre angenämt innanmäte. Anna Svenssons objekt är tänkta att fungera som abstrakta målningar på hjul, praktiska och lättplacerade för den som redan fyllt väggarna med klipp från auktionshusen. Synar man verken närmare upptäcker man snart att abstraktionen döljer otäckt konkreta detaljer som taggar, håriga senor och mystiskt arrangerade slangar. Färgglädjen förbyts i misstankar om att konstverkens innandöme inte alltid motsvarar den sida de visar upp för publiken. Man bör för säkerhets skull inte vända ryggen till när Svenssons mobila målningar befinner sig i grannskapet. Då vet man aldrig vad som kan hända.

Utmed vägen mellan målningens karaktär av bild och objekt utspelar sig en betydande del av de senaste 50 årens konsthistoria. Färgens beskaffenhet, spännramens form, monteringen på väggen - allt detta är komponenter i den helhet som gör målningen till så mycket mer än enbart en platt bild. Fredrik Bråstad målar på ett sätt som i vissa avseenden leder tankarna till nyexpressionismen men lika gärna väcker associationer till närmast industriell skulptur. Färgerna är få, ytan grovt strukturerad och motiven man kan skönja starkt stiliserade. Vad som kunnat tolkas som en raffinerad förförelseestetik utsätts dock för en motrörelse genom de stora, olackerade järnbyglar som håller verken kvar på väggen. Ingreppet motiveras knappast av dukarnas tyngd. I stället markerar Bråstad konkret den målade bildens förankring utanför formsfären, där puristerna älskat att placera den.