Elevutställningar 3: Kungl. Konsthögskolan (Annexet, Skeppsholmen 29/5-12/6)

På utställningen med elevarbeten från första till tredje årskursen vid Kungl. Konsthögskolan i Stockholm är det betydligt mer anarkistiskt och röjigt än i de äldre elevernas utställning på Fredsgatan. Och så skall det vara. Av förklarliga skäl är formatet ofta mindre och försiktigare, men ändå finns det några exempel på där man tagit ut svängarna ordentligt.

Papper är ett förrädiskt material. Med papperets hjälp kan man både författa stora litterära verk och avkunna dödsdomar. Papper kan också vara fysiskt riskabelt att hantera. Hur många av oss har inte skurit sig blodiga på vanliga kuvert? Elina Sörenson använder papperet som ett skulpturalt material, inte olikt lera eller tegel. Hon specialbehandlar det tills det blir riktigt styvt och staplar det sedan likt tegelpannor upp mot väggen. Några remmar håller samman formationen, annars vilar den i balans av egen kraft. I detta tillstånd av vila döljer sig emellertid en latent kraft som stundtals tycks hota att spränga alltsammans i stycken och ta med sig hela rummet på köpet. Remmarna fungerar här som språkets accenter, små åtbörder som förändrar tonläget en aning och förskjuter innebörden. Sörensons verk utstrålar en självklarhet som inte kräver konstgrammatiska analyser.

Fritz Quasthoff återknyter till det rörelsemoment i konsten som med sedan 60-talet med jämna mellanrum hittat tillbaka in i rampljuset. Hos honom är dock inte själva rörelsen eller den tekniska lösningen verkets centrala beståndsdel. Quasthoff arbetar med tekniken som en metod för att koncist, och gärna lite drastiskt, fånga komplexiteten i de sociala relationer vi nöts i till vardags. I hans våningsskulptur intas under- och mellanvåningarna av barnens värld, komplett med den obligatoriska plastservisen i glada färger. På övervåningen snurrar de vuxnas champagneglas i en monoton dans, som inte utstrålar vare sig glädje eller färg. Oavsett på vilken nivå vi befinner oss är just monotonin dominerande. Quasthoff förmedllar en skrämmande insikt om generationernas (och därmed hela mänsklighetens) fångenskap i ett kretslopp från vilket det inte leder någon nödutgång.

Under hela 90-talet har konsten bit för bit erövrat såväl den mest intima som den mest banala delen av vårt vardagsliv. När detta skett är det långt ifrån säkert att allt ser riktigt likadant ut som det en gång gjorde. Jennifer Espling låter vanliga husgeråd uppträda i säregna sammanhang, där det groteska inslaget är lika uppenbart som väl genomfört. Hon skapar spår av genombrott och upprivenhet, vilka hon gestaltar med stark fysikalitet. Hennes metaforer känns på en och samma gång metalliska och porösa. Kontrasten skapar ett glapp i vår upplevelse av tingen, som i sin tur leder till osäkerhet om vad i verkligheten som egentligen är stabilt. Om man inte kan lita på sitt gamla rivjärn, vad skall man då sätta sin tilltro till? I samma moment gör Espling en finurlig parafras på Marcel Duchamps estetik, och det känns ovanligt befriande i en värld som riskerar att mista sin distans till tingen.

Magnus Mattssons installation "Konst vs. Playstation" tar med en god portion humor pulsen på relationen mellan den "oåtkomliga" konsten och den interaktiva nöjesindustrins främsta symbol, Sonys Playstation-konsol. I en sobert utformad monter huserar en videomonitor tillsammans med de arketypiska spåren från en videospelande ung person (en man, kan man anta). Såväl det urdruckna Coca Cola-glaset som påsen med ostbågar och den udda, smutsiga strumpan finns på plats till alla tonårsföräldrars glädje. Man kan mycket väl föreställa sig verket som ett framtida museiobjekt vars huvuduppgift det är att bära vittnesmål om det sena 1900-talets populärkulturella beteende. Det passiva betraktandet har dock sina gränser. Genom ett hål i monterns glas är videomaskinen förbunden med själva spelkontrollen, vilket gör att vi faktiskt kan ta oss en runda i Playstationvärlden om andan faller på. Konsten som lek eller leken som konst? Mattsson låter frågan vara obesvarad, samtidigt som han diskret punkterar myten om det solitära konstverket, försänkt i den elitistiska estetikens törnrosasömn.