Årets Vårutställning fortsätter på samma linje, men den är betydligt mer tuktad än förra årets upplaga. Frimodigheten har så att säga rundats av mot professionalismens slipsten. Man skall akta sig för att använda elevutställningar för att dra några långtgående slutsatser om i vilken riktning samtidskonsten är på väg. Snarare är det nog så, att man på elevutställningarna får en s.k. executive summary av konstsituationen idag. De flesta konstnärliga uttryck finns representerade på Vårutställningen, med en speciell tyngdpunkt lagd vid mycket väl genomarbetade videoverk. Presentationsformatet varierar, från Anders Molanders stora installation ”Medea” och Caroline Ramzys ”Middle East Tourist” till Johan Jonasons TV-anpassade musik- eller porrvideoparafras ”Audition in an American Garage”. Resultatet är ofta ovanligt lyckat, även om Loulou Cherinets suggestiva verk ”Bleeding Men” hade förtjänat en mer iögonfallande exponering än den lilla ruta på väggen dit det nu förvisats.

Men det är ändå inte formatet som är mest intressant, utan konstnärernas känsla för en god dramaturgi som har öppningar åt många håll. Den som händelsevis minns rockbandet Soundgardens video ”Black Hole Sun” har säkerligen extra stort nöje av Jonas Jonasons verk, som är en fullträff när det gäller förmågan att göra stereotyperna riktigt originella och laddade med en självironisk humor. Även Loulou Cherinet arbetar med stereotyper – i detta fall av ”araben” – och lyckas förlägga sin djupt mytiska berättelse till gränslandet mellan fiktion och verklighet, där frågorna alltid är fler än svaren.

En annan detalj i sammanhanget som är värd att notera är de relativt fåtaliga rent fotografiska verken. Det betyder inte att fotot är frånvarande. Det har i stället filtrerats in i videoberättelserna, teckningarna och måleriet i form av en underliggande struktur. I exempelvis Oskar Mörneruds installation, Elin Källmans måleri och Peter Ecchers projekt om kopplingen mellan BMW och Röda Arméfraktionen sköljer de fotografiska bilderna in i konstverkens värld och skapar en utsträckt definition av begreppet personlig verklighet. I andra fall, som i Niklas Seglevies och Marta Bencivennis verk, är det i stället måleriets moderna konsthistoria som erbjuder den stödpunkt mot vilken konstnärerna tar sats.

Dialogen kan emellertid föras på många olika sätt och utifrån varierande förutsättningar. Man behöver heller inte leta särskilt länge för att finna verk och konstnärer i Vårutställningen som hellre söker sina dialogpartners på andra håll än i konsthistorien eller angränsande konstnärliga uttrycksformer. Gustav Larssons sällsamma installation ”Terminus” visades tidigare i år på Galleri Mejan, och nu återkommer den i något mindre format. Larsson använder västvärldens arketypiska kärnvapenskräck som ”material” till ett verk där finurligt hantverk och ett genomarbetat koncept ingår en optimal förening.

Martin Karlsson har också tagit sig en funderare innan han låtit förena utställningens informationscenter med sin egen kollektion av kasserade designmöbler. Hans projekt ”Undead Design” är respektlöst i sitt förhållande till formgivningsbegreppet som institution, men utstrålar också en genuin sympati med de stackars möbler han uppväckt från designindustrins kyrkogård. Anna Strid visar ett av utställningens mest fantasifulla verk. Hennes mekaniserade tittskåpsversion av svampskogen är en kreativ och lustfylld lek med våra föreställningar om naturen, samtidigt som hon med en elegant klackspark ger naturframställningen i konsten en ny och skruvad innebörd.

Bilder (uppifrån och ned): Anders Molander, Johan Jonason, Oskar Mörnerud, Niklas Seglevie, Anna Strid

Adress: Fredsgatan 12. (Samt Sauna, Bastugatan 1 A; Konstakuten, Nackagatan 11; Hamngatan.)