Konstakademien, Stockholm: Kungl. Konsthögskolans Vårutställning 2005 (26/5-8/6)

För ett par år sedan hände det något upplyftande med Kungl. Konsthögskolans traditionsrika Vårutställning. Vad som tidigare framstått som en ganska hämmad tillställning förbyttes plötsligt i kreativitet och ett samlat energiutflöde med imponerande kraft. Dessutom lyckades man att åstadkomma en professionell presentation av verken, och ett lika yrkesmässigt informationsarbete kring utställningen och de deltagande konstnärerna. I år är det 270 år sedan Guillaume Taraval började hålla kvällslektioner i modellteckning på Stockholms Slott, och på så sätt lade grunden för vad som sedermera blev Konstakademien och dagens Konsthögskola. Denna begivenhet har man tagit fasta på vid produktionen av årets utställningskatalog, som försetts med ett antal originalbilder från utbildningssalarna kring sekelskiftet. Man skall därmed inte dra slutsatsen att årets elever försöker återknyta till historien. Flertalet verk och uttrycksformer befinner ganska långt från den tragglande i modellsalen som var studenternas lott för hundra år sedan.

Därmed inte sagt att det slarvas med hantverket. För några år sedan kunde det finnas ett visst fog för kritiken mot elevkåren för att negligera de hantverksmässiga aspekterna av utbildningen, men nuförtiden faller den kritiken rätt på blanka hälleberget. De flesta 4- och 5-årseleverna är, oavsett teknik, förbluffande noggranna med det praktiska utförandet hos verken, vilket inte förvånar. Konkurrensen mellan de unga konstnärerna är numera hård, och de som inte tål att synas i alla sömmar faller ganska fort genom konstscenens fallucka. Årets upplaga av Konsthögskolans Vårutställning uppvisar kanske inte samma kollektiva kraft som de tidigare versionerna, vilket inte är märkligt, om man tänker efter. Efter urladdningen följer alltid en period av konsolidering och hängivenhet inför de små detaljerna, nödvändiga moment för att en fördjupning skall kunna ske.

Det är därför svårt att peka på någon skild trend i årets Vårutställning. Med tanke på allt förhoppningsfullt prat om måleriets återkomst skulle man måhända ha förväntat sig en starkare slagsida åt måleriska uttryck, men så är inte fallet. Visst tecknas och målas det, men på en påfallande nedtonad nivå. Och när måleriet står i fokus är det ofta bara ett moment i en vidare konstnärlig undersökning. Anna Arsjö ställer ut en serie till synes monokroma målningar, som hon hävdar döljer ett textbudskap man kan uppfatta subliminalt. Om detta är sant eller ej är egentligen oväsentligt. Viktigare är det faktum att konstnären använder måleriet som ett transportmedel för ett meningsskapande som baseras på andra faktorer än färg och form. Även Emelie Björcks verk spänner måleriet ett bra stycke bortom dess traditionella gränser när hon visar upp en serie ”röntgenplåtar” som låter kroppens inre organ tona fram ur ett tunt färgtöcken, inte så lite påminnande om det bästa som 80-talet presterade.

Ett mycket stort antal av utställarna nöjer sig emellertid inte med att arbeta enbart i två eller tre dimensioner. De strävar i stället efter att lägga till en fjärde dimension, bestående av verkliga eller fiktiva historier, personliga såväl som kollektiva. Natalie Sutinen, Nanna de Wilde och Kristina Stark har allesamman hämtat sitt arbetsmaterial från en erfarenhetskrets som befinner sig i nära kontakt med den sfär där tiden och tingen skapar en väv i vilken individernas livstrådar löper om varandra. Framför allt Kristina Stark har byggt en kraftfull men subtil installation som löder samman Konstakademiens lokaler med konstnären egen privata sfär.

Rent relationella verk har ofta svårt att fungera i den utställningssituation som Vårutställningen bjuder på. Det hindrar inte att de uppträder i mer begränsat format, som när Johan Strandahl och hans bror Daniel bygger varsin exakt likadan – men till sist kanske ändå inte så helt exakt – modell av passagerarfartyget Titanic. Även Erik Wijkströms fenomenala och storhetsvansinniga popcornmaskin tar rummet i besittning och gör en lika fysiskt påtaglig som aggressiv attack mot vårt livsutrymme som den traditionella industrialismen gör, om än inte i lika uppenbara former.

Foto och video, som tidigare haft en stark ställning hos avgångsstudenterna, har denna gång intagit en betydligt mer beskedlig position. En redan etablerad videokonstnär som Loulou Cherinet gör inte särskilt mycket väsen av sig, och kanske är det symtomatiskt att Gosia Kurdziel presenterar sitt videobaserade identitetsspel på monitorer som försetts med små ”förtält”. Och i sin blåfärgade installation koncentrerar sig Tina Willgren på själva den fysiska omgivningen till etermedierna snarare än vad de förmedlar. Många av dessa konstnärers verk tar avstamp i en öppenhet, som till sist visar sig dölja ett ganska stort mått av slutenhet. Anna Eineborgs klaustrofobiska gömställe ”The Hide-Out” är det kanske bästa exemplet, men även Christina Schippas betydligt mer poetiska tittskåpsverk – som relativiserar performancesituationen – lockar in och stänger ute betraktaren med ungefär lika effektiva medel.

Många av konstnärerna – men långt ifrån alla – har valt att behandla ämnen som ligger närmare den privata världen än de globala. Ibland händer det att perspektivet helt oväntat vidgas på ett helt okontrollerat sätt. Linda Petersson arbetar med gränssnittet mellan djur och människa. Hon drar sig inte för att låta resultatet av djurkommunikatörers arbete korsbefrukta religionens urgamla föreställningar om rent och orent, sjukt och friskt. I förlängningen låter hon oss ana att distinktionen mellan djuriskt och mänskligt nog inte är så knivskarp som man kan tro. Hennes lite undanskymda installation är en av utställningens verkliga höjdpunkter.

Bilder (uppifrån och ned): Johan Strandahl, Kristina Stark, Linda Petersson, Erik Wijkström

Adress: Fredsgatan 12