Det är förmodligen svårt att hitta en kulturinstitution som varit lika efterlängtad och samtidigt utskälld som det nya Moderna Museet i Stockholm. De flesta tycks ha skaffat sig en mening om det, oavsett om man varit där eller ej. Utan att i förbifarten sälla sig till kören av klagosångare kan man konstatera att museets arkitektur kanske inte är helt igenom lyckad, och att dess utställningsrepertoar hittills inte varit så upphetsande. Denna slutsats betyder dock inte att allt som har att göra med museet, dess byggnad och dess ledning är förkastligt. En betydande del av kritiken mot Moderna Museet kan tolkas som ett utslag av ett generellt ifrågasättande som i våra dagar allt oftare riktas mot de nationella konstmuseerna. Lördagen den 16 september hölls i Moderna Museets regi en öppen paneldiskussion med denna fråga som nav. Tyvärr hade arrangören lyckats få tillställningen att kollidera med flera andra stora kulturevenemang, vilket gjorde publikens led aningen glesa. Detta var synd, eftersom panelen innehöll många intressanta namn. Eller vad sägs om finska KIASMAs chef Tuula Arkio, Magasin 3:s David Neuman, Per Boym från Museet for samtidskunst i Oslo, David Elliott från Moderna Museet, Edsvik konst & kulturs konstnärliga ledare Maria Fridh och kulturjournalisterna Charlotte Bydler och Monica Anjefeldt?

Per Boym inledde med reflektionen att alla de stora konstmuseerna egentligen arbetar enligt en uppdragsbeskrivning som inte längre är hållbar. Deras verksamhet bygger på två avgränsningar, en geografisk (vilket land man befinner sig i) och en historisk (vilken konsthistorisk tidsperiod man koncentrerar sig på). Bägge dessa kriterier saknar relevans i dagens konst, som högst avsiktligt strävar efter att bryta ned tids- och platsbegreppet. Tuula Arkio har försökt att ta hänsyn till detta när hon utformat KIASMAs verksamhet. KIASMA har inga historiska samlingar att förvalta. I stället vill man fungera som ett "centrum för visuell aktivitet", vilket inbegriper en långtgående strävan att medverka till att samtidskonsten når in i människornas liv, oberoende av hur ofta och när de besöker själva museibyggnaden. Inte heller Edsvik konst & kultur har någon fysisk samling. Maria Fridh såg dock det minne som varje utställning efterlämnar hos både publiken och deltagarna som en "samling" man på sikt borde söka att dokumentera och använda för att stimulera till nya upplevelser. I debatten har emellanåt åsikten framförts att konstmuseerna - framför allt de som har epitetet "moderna" - borde avstå från att förvalta konstsamlingar, men detta var inget som panelen instämde i. David Neuman framhöll tvärtom att en god samling i sig utgör det "lending capital" som gör det möjligt även för ett perifert beläget konstmuseum att få låna in berömda verk ur andra, mer namnkunniga, institutioners samlingar.

Monica Anjefeldt framförde teorin att kritiken mot exempelvis Moderna Museets verksamhet i allmänhet och dess byggnad i synnerhet kanske var en reaktion härrörande från dolda själsliga processer. Om man tolkar samtidskonsten som vårt omedvetna, fyllt av drömmar och obearbetade trauman, då blir de ibland hätska reaktionerna begripliga som en metod att reagera i en trängd situation. Charlotte Bydler instämde i att det onekligen är mer fruktbart att diskutera hur samtidskonsten skall legitimeras hos publiken och politikerna snarare än att ondgöra sig över våra museibyggnader. Tuula Arkio använde ordet "nycklar" för att beskriva museets uppgift, nämligen att ge varje enskild besökare en uppsättning nycklar för att själv kunna bearbeta och fördjupa sina upplevelser i mötet med konsten. Liksom Charlotte Bydler såg hon en fara i att utställningarna lätt växer sig oerhört stora och dyra när i själva verket ett mer måttfullt koncept i mindre skala hade haft lättare att nå fram till publiken, utan att fördenskull behöva ta till några pekpinnar. Även David Elliott var skeptisk till att trycka alltför hårt på museets pedagogiska uppdrag, och ifrågasatte om en utställnings värde över huvud taget skall mätas enbart i antalet besökare. David Neuman påpekade att flera av de utställningar som i eftervärldens ögon varit epokgörande i själva verket setts av väldigt få människor. Om inte pedagogiken balanseras av en öppen och generös attityd blir resultatet alltför ofta att besökaren upphör att se och uppleva konstverken på egen hand.

Per Boym avslutade diskussionen i samma anda som han inlett den, nämligen med att deklarera det nationella konstmuseets förestående död, åtminstone i den form vi hittills känt det. I stället efterlyste han en helt flexibel organisation, ett fokus oberoende av konsthistoriska perioder och en personal med bred kulturell och nationell hemvist. Och får man tro honom på hans ord är det inte en fråga om, utan när, denna vision blir en verklighet vi alla kan ta del av. 

Bilden (från vänster till höger): David Neuman, Charlotte Bydler, Monica Anjefeldt, Per Boym