Lars Bang Larsen inledde med upplysningen att danskt samhällsliv sedan 80-talets slut dominerats av det socialdemokratiska partiets maktinnehav med dess trohet mot den nordiska välfärdsmodellen. Medeldanskens drömmar är knutna till denna modell, men den alstrar även ett bitvis psykotiskt tillstånd av förväntningar på att någon - helst en institution - alltid tar hand om medborgaren i samtliga livets skeden. Återverkan har varit stark i samtidskonsten, som ofta kommit att handla om diskrepansen mellan välfärdsidealets slutna modellvärld och livet i en djupare, mer existentiell mening. Olika typer av subversion har därför blivit en av de danska konstnärernas favoritstrategier. En höjdpunkt nåddes när konstnären Christian Schmidt-Rasmussen häromåret fick uppdraget att utforma socialdemokraternas officiella förstamaj-affisch. Schmidt-Rasmussens bilder, som gärna blandar det auktoritära med det idylliska, bär på en subtil ironi som beställaren säkert inte upptäckt. 

Schmidt-Rasmussens verk kan sägas vara en förlängning av de "konstaktioner" som Palle Nielsen praktiserade i slutet av 60-talet, bland annat på Moderna Museet i Stockholm. Nielsen inte bara prövade möjligheten att bryta ned barriären mellan konstens institutioner och människors spontana kreativitet, han kopplade även sitt experimenterande till ett handgripligt socialt engagemang. När han anlade en lekplats för barn mitt inne i Moderna Museet eller gjorde detsamma (denna gång olovligen) i en dansk betongförort var målsättningen i grund och botten densamma. Nielsens undersökning av de sociala och ekonomiska konventionerna har fortsatts av konstnärsgruppen "In -55", som specialiserat sig på att tillverka smått absurda möbler och hygienartiklar, delvis i konkurrens med kommersiella produkter. Trots dessa ambitiösa projekt konstaterade Lars Bang Larsen att den unga, danska samtidskonsten dessvärre inte särskilt ofta befinner sig i Danmark. Många av konstnärerna har tidigt vant sig vid en karriär utomlands, något som gjort att den estetiska debatten och dynamiken inte minst i Köpenhamn mattats. 

En av de mest framgångsrika bland denna kategori konstnärer är Peter Land, vars videoverk redan i konstnärens livstid blivit små klassiker. Till skillnad från många kolleger som arbetar med videomediet var valet inte självklart för Land. Efter en avslutad måleriutbildning insåg han dock att rollen som målare var omöjlig att spela på allvar, och han bestämde sig för att mer eller mindre slumpmässigt välja ett annat medium. Det blev video. Lands konstnärskap utgår från de frågor som varje tänkande människa måste ställa sig i en värld där vi berövats alla etiska och religiösa fundament, och där vetenskapen uttömmande serverar oss beskrivningar av hur vi lever, men inte förmår svara på varför. För Land är konstnärlig verksamhet liktydigt med att ställa frågor om tillvarons mening, att skratta meningslösheten i ansiktet, och - trots den uppenbara risken att misslyckas - söka skapa eller återskapa värden som är hållbara.  

Lands slapstick-artade små videoverk lånar en del av sin atmosfär från stumfilmsfarsen, men humorn är inte entydig. Barlejonet i sin glittrande lamékavaj som ständigt faller av barstolen i "Pink Space" eller cellisten i "The Cellist", som under hela videons "första sats" enbart lyckas välta notstället och göra sitt instrument obrukbart, är både oerhört komiska och djupt tragiska figurer, inte minst därför att de inte med en min visar att de inser sin fångenskap i meningslöshetens och upprepningens labyrint. Ibland höjer sig bilden av det existentiella vacuumet till poetiska höjder, som när Land i "Step Ladder Blues" - utklädd till målare - gång efter gång faller ned från en trappstege, med roller och färgpyts i händerna, ackompanjerad av ouvertyren till Wagners "Tannhäuser". Men Peter Land vill inte bara grimasera åt meningslösheten, han vill också erbjuda ett alternativt perspektiv. Till utställningen "Packhus" i Moss lät han bygga en paviljong för ensamma nattvandrare, komplett med ett teleskop genom vilket man kunde blicka ut i världsrymden och få ett annat perspektiv på tillvaron. Att han tidigare blivit avrådd från att behandla existentiella frågor bekymrar honom inte. Vad som är viktigt för individen måste också vara viktigt för konstnären är Peter Lands enkla konklusion.