Frågan om vilket som är konstkritikerns uppdrag leder ofta till missförstånd och feltolkningar. Lars O Ericsson kunde urskilja tre olika dimensioner i uppdraget: att beskriva vad man ser, att sätta in det i ett sammanhang och att göra någon form av värdering. Det beskrivande momentet är inte särskilt komplicerat, men både att sätta in konstverket i ett sammanhang och att värdera det kvalitativt är en mycket arbetskrävande process, inte minst därför att de sammanhang som samtidskonsten existerar inom är så komplexa och mångtydiga. Panelen tillbakavisade samtidigt kategoriskt påståenden från publiken att konstkritikern huvudsakligen drivs av teoretiska hänsyn, eller - ännu värre - intellektuell karriärism. Vid en personligt vinklad rundfrågning framkom att flertalet av paneldeltagarna dragits till konstkritiken av ett djupt konstintresse och en önskan att kommunicera detta till läsarna. 

En oundviklig fråga är om det finns någon "part" i konstvärlden som på goda grunder kan anses ha tolkningsföreträde när det gäller synen på konstverket. Somliga - inte minst vissa konstnärer - anser att upphovsmannen har detta yttersta privilegium, en uppfattning som bland andra Lars O Ericsson vände sig emot med eftertryck. Orsaken är enkel: konstverket har ingen för alltid fastlagd inre mening som endast är tillgänglig för dess skapare. Konstnärens röst är förstås viktig i sammanhanget, men den är en enda bland ett otal röster som allesammans förmår ge relevanta synpunkter på verket, och dessa röster tillhör publiken lika mycket som kritikerna, galleristerna och curatorerna. 

I en situation där när det massmediala trycket ständigt ökar kan ibland röststyrka vara avgörande för vem som hörs och därigenom får uppmärksamhet. Maria Lind fokuserade, med konkreta exempel från Moderna Museets utställningsverksamhet, på den slags konstnärskap som tvärtom arbetar med ett lågmält uttryck för att göra det ohörbara möjligt att uppfatta. Till problematiken som omger denna estetik bör - vilket flera gånger påpekades under kvällens lopp - också läggas villkoren för den växande skara invandrarkonstnärer som saknar sociala och professionella kanaler som ger full delaktighet i det svenska konstlivet. Charlotte Bydler underströk att just konstkritikerna har en ansvarsfull uppgift framför sig i att "upptäcka" denna osynliga sektor av samtidskonsten. 

När debatten om konstkritiken och omständigheterna kring den till och från hamnar i en korseld av veklagan över det krympande antalet spaltcentimetrar och förebråelser för intellektualism och nepotism kan det vara välgörande att en aning låta krampen släppa debattmusklerna. Marianne Lindberg de Geer ansåg att konstkritiken i allmänhet, och kritikerna i synnerhet, egentligen inte borde vara ett så glödhett debattämne. Kritikernas egenheter lär man känna efter ett tag, ibland till och med uppskatta, men aldrig låta sig bli fullständigt tillintetgjord av. De har läsarnas uppmärksamhet under ett antal år, sedan efterträds de av nya förmågor. Och konsten lever vidare som den alltid har gjort… 

Deltagare uppifrån och ned: Mårten Arndtzén, Lars O Ericsson, Charlotte Bydler, Maria Lind, Marianne Lindberg de Geer