Konstens förhållande till det offentliga rummet har varit ett ledmotiv genom hela det senaste halvseklet. Som en följd av modernismens uppgivande av anspråken på att vara det högsta och renaste konstnärliga uttrycket kunde man tro att det blivit lättare för konsten att hitta nya platser i det rum som till vardags omger oss alla. Men så är inte alltid fallet. Visserligen möter vi idag oftare än tidigare konstverk där vi minst av allt förväntar oss att stöta på dem, vilket dock inte betyder att konstens livsrum egentligen utökats så särskilt mycket. Gamla hinder har rivits, men bara för att avslöja nya. Somliga av dem sitter inuti publikens hjärnor, andra i djupet av de institutioner som tagit sig an uppgiften att administrera kulturens uttrycksformer. Vissa kanske till och med frodas hos somliga konstnärer.

Att låta Konsthögskolans elever "inta" det monumentalt trista Kulturhuset i Stockholm under ett par sommarmånader ser på papperet ut som en genialisk idé. När det kommer till att genomföra idén bryter emellertid den brutala verkligheten in med buller och bång. Halvvägs in i utställningsperioden visar sig en huvuddel av verken vara bortforslade, och vid tidpunkten för undertecknads besök var luften tjock av rykten om att utställningen helt skulle stängas inom några få dagar (trots att den enligt Kulturhusets officiella program skall vara öppen till och med den 6/8.). Någon utställningsdokumentation finns inte längre att uppbringa, än mindre ett klart besked om hur länge utställningen (eller snarare resterna av den) finns till beskådande. Men skam den som ger sig. Nedan återges i fotografiets form ett urval av de deltagande konstnärernas verk. Man kan bara hoppas att samarbetet mellan den högre konstutbildningen och stadens kulturmyndigheter fungerar bättre nästa gång. För allas skull. Utställningsmöjligheter utanför elevgalleriernas kokonger är nämligen precis vad de konststuderande behöver. De - och lika mycket vi som publik.