Konsten att samla konst

Det är lördag i slutet av januari i Göteborg. Det regnar och jag blir genomblöt under promenaden från Kungsportsavenyn till Nordhems Konst och Antik i Haga. Till och med jackfickorna blir vattenfyllda trots ett bra paraply. Mamma ringer på mobilen när jag rundar hörnet till Nordhemsgatan och jag stannar upp i portgången till något som verkar vara en restauranggalleria för att få skydd från ovädret. En av de närmaste kämpar med sin cancer har varit dålig igen. Då känns regnet plötsligt rimligt. Efter besöket på Nordhems traskar jag vidare över Haga (där alla Göteborgs konstnärer verkar bo) besöker Galleri PS och Galleri Ett på vägen mot Vasastan till konstsamlaren June Lassesson som har bjudit in till soaré.

Till vardags arbetar June som advokat på MAQS Law Firm advokatbyrå men hon har genom hela det vuxna livet haft ett stort och ovanligt aktivt konstintresse. Hon har genom åren byggt upp en imponerande konstsamling och vi har bestämt att träffas för att prata om hennes konstintresse, vad som driver henne och vad hennes engagemang i konsten ger tillbaka. Kanske finns det något positivt med att uppmärksamma konstens och konstnärernas insatser och undersöka vinsterna med ett sunt och aktivt konstliv.

Junes konstsoaré ska pågå mellan klockan 15 och 18 och klockan 16 ringer jag på hennes dörr. Soaré? En revival av Gertrude Steins soaréer i Paris kanske? Ordet soaré betyder aftonunderhållning och härstammar från franskans ”soireé” som betyder ”under aftonens lopp” eller ”vad som sker under aftonen". Dörren öppnas och jag kliver in i en lägenhet från sekelskiftet, full med folk och konst. Förutom sina egna verk har June lånat in extra konst. Målningar och teckningar av Patrik Andiné, fåglar gjutna i brons på pelare av plywood av Andreas Eriksson, målningar av Jakob Dahlgren, foton av Annika Karlsson Rixon. I sovrummet pågår en separatutställning med nya målningar av Dan Perrin. I vardagsrummet visas en ny video av Dana Sederowsky. Då och då uppträder musikern Nina de Heney med sin cello. Konstens vän Joel Svensson har lovat att läsa ur ”Poem över El Greco”. Lägenheten är enormt stor och överallt samlas grupper av människor. Det pratas konst, jobb, psykologi, vin och annat. Efteråt samlas ett gäng och går på thairestaurang. Jag går hem tidigt med tankarna på intervjun dagen efter. På hotellets TV visas en film där Dennis Quaid spelar amerikansk president som slänger öronsnäckan i vilken man talar om för honom vad han ska säga och talar till folket direkt ur hjärtat. Detta visar sig inte vara ett så bra drag trots allt. Presidentens rättframma uttalande om Mellanösternkonflikten tänder i stället gnistan till ett världskrig. Orkar inte hålla mig vaken tillräckligt länge för att inse varför ett egentligen bra drag måste sluta så illa. Somnar till ljudet av Göteborg city. Dagen efter träffar jag June igen för ett samtal om konstintresset och samlandet.

– Hur började ditt konstintresse?

– Vänner som jag umgicks med när jag var ung student i Lund var konstintresserade. I den kretsen diskuterades konst mycket och det väckte mitt intresse. Jag köpte mitt första konstverk under den tiden. Ett grafiskt blad av KG Nilsson. Konsten och samtalen runt konst berörde mig och tillförde något starkt och värdefullt.

– Hur har intresset utvecklats?

– I början var jag allätare. Med tiden har intresset blivit smalare och djupare och ett fokus på samtiden har utvecklats. Har alltid känt mig som en betraktare och aldrig velat göra konst själv. På de platser jag bott har jag engagerat mig lokalt med konsten i området. Jag är till exempel just nu ordförande i konstföreningen Spiran som är Göteborgs äldsta konstförening. Endast kvinnor kan bli medlemmar. Föreningen har till uppgift att värna om den samtida konsten. Namnet Spiran syftar på vårt intresse för de unga spirande konstnärerna. Jag har aldrig egentligen sett mig som samlare, jag söker inte efter något komplett. Jag har köpt konst som jag vill leva med. När jag en dag plötsligt insåg att antalet verk blivit ganska många och att jag trots det vill fortsätta köpa fick jag en plötslig insikt om att jag kanske ändå är samlare.

– Hur går det till när ett konstverk fångar din uppmärksamhet, vad får dig att bli intresserad och vad avgör om du vill lägga verket till din samling? Hur påverkar ekonomiska spekulationer?

– Det finns en triangel mellan konstnären – konstverket – betraktaren. Ur den triangeln uppstår diskussionen. Bilden förmedlar ofta på ett enklare sätt än orden. Plötsligt kan jag stå inför ett konstverk och känna att jag behöver det. Då är det väldigt svårt att låta bli att köpa det fast lägenheten egentligen är full. Konstverket måste beröra mig på något sätt. Det handlar inte om att hitta något som passar till soffan utan mer att det talar till någon form av mental och själslig utveckling. Utan kultur förtvinar man. Ett möte uppstår med konstverket, man vill fördjupa mötet, reflektera och komma vidare. Ett sätt att utvecklas och bildas. Om ett verk berör mig blir jag nyfiken på att se mer och att möta hela konstnärskapet. Det har ingenting med ekonomisk investering att göra. Det är intressant att följa en konstnär. Jag söker ofta bland de unga konstnärerna och försöker skaffa verk medan de ännu är möjliga att köpa. När de väl blivit riktigt erkända blir det omöjligt. De krav jag har är att verket ska hålla för att umgås med dagligen. Alla konstnärskap är olika men för att verket ska hålla i längden måste konstnären vara ärlig och fri i sitt tilltal. Andreas Eriksson, som är väldigt bred utan att för den skull bli spretig eller ofokuserad, lyckas med det för att han är ärlig i sitt tilltal. Det kommer många unga målare och tecknare nu som intresserar mig. Teckning och måleri har underskattats i många år och även om tecknandet fått lite mer uppmärksamhet senaste tiden så tror jag att den kommer ännu mer. Den behövs som ett komplement.

– Du bedriver en egen utställningsverksamhet på advokatfirman MAQS där du arbetar som advokat på heltid. Ni lär ha ett av de finaste utställningsrummen i Göteborg. Hur ser den verksamheten ut?

– Genom min arbetsplats har jag fått möjlighet att visa unga konstnärer på ett väldigt positivt sätt. Ett bra rum där konstverken kommer till sin rätta och möter en ny publik i ett vardagligt sammanhang. Det finns inget krav på ekonomisk vinning vilket ger verksamheten frihet. Jag visar konst som jag vill visa andra människor. Det handlar om att dela med sig av det jag själv tycker mycket om och de upptäckter jag har uppskatta att göra. Jag har gjort separatutställningar, grupputställningar, skolutställningar. Utställningar på teman som foto och teckning. Vi har haft med stora namn som Jens Fänge, Andreas Eriksson, Carl Hammoud, Magnus Larsson, Kent Karlsson, Sarianna Netsähuone, Patrik Andiné, Karin Wickström, Linn Fernström , Roger Risberg, Cecilia Edefalk, Katarina Lönnby, Andreas Korsár, Helen Billgren, Ulf Kihlander, Lovisa Ringborg, Helga Härenstam, Trinidad Carrillo, Marie Lagerqvist med flera. Vi bjuder in folk att titta och jobbar för konstnärerna genom att berätta om deras konst och konstnärskap. Det är roligt att se folks reaktion. Det handlar inte om att det är fult eller fint utan vad som händer i mötet med det speciella konstverket. Alla blir vinnare i konceptet. Det är ett väldigt vackert utställningsrum. Konstskolorna brukar tycka att det ger en bra erfarenhet att komma hit och arbeta med utställningen i det här rummet och presentera sina verk här. Verksamheten fortsätter framöver spontant om man får en bra idé som man vill förverkliga. Ibland tänker jag att det vore roligt om samtidskonsten kunde nå ut till en större publik men det handlar först och främst om en önskan att dela med sig. Att andra också ska få uppleva den glädje jag har fått uppleva. I idrott pratar man om en elitdivision men i konst verkar folk inte tycka att det ska få finnas någon bättre eller sämre. Ett tränat öga ser skillnad mellan originalitet och plagiat. En del konstföreningar t.ex. gör sämre val där deras verksamhet får en konserverande funktion och inte väcker det intresse för bilden som verkligen ger utbyte.

– Vilken roll tycker du att konsten har i ditt liv alternativt i samhället?

– För mig har det fungerat som ett sätt att föra tanken vidare, reflektera, kommentera, skapa dialog. Det är en bildningsresa. Ett konstverk kan ha en väldig sprängkraft. Finska Telenor till exempel, köpte en hel installation av Andreas Eriksson. Den bestod av avgjutna ljusstakar. Men de lämnade tillbaka den eftersom för många på företaget blev provocerade och protesterade mot verket. Konstnären kan ju uppleva det som ett misslyckande men jag tycker att det talar om vilken kraft det finns i konstverket. Ibland undervärderas nog bildspråkets kraft. Det kan uppfattas som snällt och ofarligt till sin natur medan det i verkligheten påverkar oss starkt. Det går inte alltid att sätta ord på hur det går till. Andra aktuella exempel är Lars Vilks bilder av Muhammed och verket ”Snövit” av makarna Feiler. Konstnärer blir som kommentatorer till samtiden med sina verk.

– Kan du ge några exempel på konstnärskap och några anledningar till varför de är intressanta för dig?

– Ett så ungt och moget konstnärskap som Andreas Erikssons är speciellt. Han vägrar låta sig placeras i något fack utan bryter gränser och uttryck men känns alltid ärlig. Jacob Dahlgren å sin sida är konsekvent. Hans t-shirtmålningar blir till konkreta upprepningar men egentligen upprepar han aldrig eftersom det inte finns två lika målningar vare sig till färgval eller till storlek. Jacob Dahlgren är enligt min uppfattning vår tids Olle Baertling. Lika banbrytande och lika konsekvent i sin hållning till sitt konstnärliga uttryck. Annika Karlsson Rixons bilder slog mig med en styrka som förvånade mig själv. Hon förmedlar så subtilt till betraktaren om myter om olika tiders konstuppfattning i sina parafraser på tidigare konstnärsporträtt, myten om den ensamme starke amerikanske mannen i sina stora lastbilar, behovet av gemenskap. Andra konstnärskap som berör mig starkt är Patrik Andiné, Karin Wickström och Marcus Eek. De är alla väldigt fina målare, med starka egna uttryck. Bland fotografer berörs jag mycket av Annika von Hausswolffs och Dana Sederowskys konstnärskap.

– Slutligen, har du några goda råd att ge till den som funderar på att börja köpa konst?

– Att skärpa blicken och träna ögat. Lyssna på dem som redan har ett starkt hjärta i konsten. Följ de ungas utveckling. Det kan man göra på ett bra sätt genom att gå på konstskolornas fina examensutställningar, som besöks av alldeles för få. Där finner man inte sällan pärlor till vad som kan bli framtida storheter om deras konstnärskap får mogna och utvecklas på ett sunt sätt. Se konst på de konstnärsdrivna gallerierna likväl som på de mer kommersiella gallerierna. Följ inte trender. Våga köpa tidigt och våga lita på ditt eget omdöme. Låt både hjärtat och hjärnan vara med i valet av vad du köper.