Marit Lindbergs "Hotel Wenzel"

”Det är som om jag minns genom den jag inte längre är” säger en man i slutet av Marit Lindbergs 16 minuter långa konstvideodokumentär ”Hotel Wenzel”. Det är kryptiskt och slående. Kan det vara så att minnets eget subjekt är en annan än den som nu, i efterhand, försöker återkalla någonting i minnet?

Verket tycks ta sin början i en liknande misstanke. För den första som får träda fram och berätta om Hotel Wenzel i Berlin förnekar nämligen att hon över huvudtaget var med på resan dit. Men lika väl som någon annan kan hon återge händelseförloppet, eftersom resan har blivit en sägen i somliga av Malmös konstnärskretsar. En gång för länge sedan, mot slutet av kalla kriget, åkte en konstskoleklass från Malmö på en konstskoleklassresa till Berlin där de bodde på ett hotell de aldrig kommer att glömma. Det här första vittnet, var hon egentligen med eller inte? Tittaren, betraktaren av verket, vet inte. Eftersom hon är med i dokumentären föreställer man sig att hon var med på hotellet, men har glömt det; men å andra sidan finns det ingenting i filmen som skulle tyda på att den här kvinnan inte talar sanning, och alltså inte var med. Gestaltar hon kanske det här andra, främmande subjektet som minns i ens ställe, eller kanske det kollektiva minnet (legenden om hotellet) – eller var hon kanske med och sitter nu där för att framställa glömskans förmåga att appropriera det förflutna som om det hade tillhört någon annan? Som åskådare vet man plötsligt inte huruvida man är tittare, som ser en dokumentär, eller betraktare, som ser på konst; en som delges minnen eller en som tar del av och i glömska, fantasi, öppen kreativitet. Från första minuten befinner man sig alltså i en prekär situation. Och den märkliga genren gör att man inte vet vad man ska titta efter. För till skillnad från t ex. bekännelsedokumentära verk – någon tittar in i kameran och berättar något privat – där man vet att sanningen alltid kommer att framträda som en förnedrande och smutsig liten hemlighet, känner man här inte till sanningens form och skepnad.

Hotellet är minnesvärt i egenskap av att i det närmaste ha varit en byggarbetsplats. Inte alla rum hade dörrar, och de rum som hade det kunde sakna väggar kring dem. Man kan säga att själva hotellet paradoxalt nog inte heller ”var där”, inte mycket mer än som skylt och förväntan. Och nu som föremål för minnet och dokumentären. I verkets första del berättar de forna konststudenterna vad de kommer ihåg av hotellet. Lite märkligt är det att alla berättar om samma moment: ankomsten, bristen på dörrar och belysning, en episod med nycklar, några stölder. Betraktaren misstänker att homogeniteten är en effekt av redigeringen. Eller möjligtvis av att man har pratat om resan så många gånger att alla minns samma saker, ja, att de snarare minns berättelsen om hotellet än hotellet självt. Så att ingen, oavsett om de var med eller inte, minns mer än någon annan. Lite enahanda blir det höra på.

Enformigheten förstärks ytterligare av formen. Det är möjligt att den här genren inte skulle ha något berättigande om den inte använde medel som gjorde den omöjlig att visa på TV eller bio. Det skulle då kunna vara i det syftet som Marit Lindberg har använt sig av en på sitt sätt fulländad antiestetik, som rör sig varken inom det skönas eller det sublimas estetik, utan i det dåligas. Den låga ljudkvaliteten och den visuella torftigheten kommer inte från mediet, de måste arbetas fram. Åtminstone första hälften av videon är gjord med helt fast kamera. Ansikte filmat lite från vänster mot röd bakgrund; klipp: annat ansikte något från höger mot vit vägg med ritinstrument; klipp: ett ansikte rakt framifrån mot limegrön vägg – och så ett ansikte lite ovanifrån från vänster mot orange botten osv. ungefär trettio gånger. Länge får man vänta på en första rörelse: en tafflig zoomning, sedan någon liten vridning i sidled. Och så åt andra hållet. Mot slutet av första delen dyker det någon gång upp två skallar i samma bild, någon gång glider kameran från ett ansikte till ett annat.

Variationerna är samtidigt så fantasilösa och ometodiska att de inte kan undgå att dra uppmärksamheten till sig. Under antagandet att det är relevant att inför detta tillvägagångssätt fråga sig ”varför?”, kan jag se två funktioner. För det första ska antiestetiken dra in betraktaren i legenden. För det är svårt att hålla koncentrationen uppe när det som visas är så monotont och ljudet erbjuder motstånd, så att man då och då måste ta hjälp av den engelska textningen för att snappa upp vad som kan ha sagts. Utan tvekan är konstnärinnan intresserad av att se vad betraktaren är förmögen att ta in och kan lägga på minnet, och vilka partier den fyller i på egen hand så att berättelsen får lite nytt liv. En viss effekt tror jag att det redan har haft. Jag har t.ex. hört någon tala om att hotellet kanske låg i Östberlin, och att ingen verkar minnas det. En resa till en nu utplånad öststat, det är snäppet bättre än Berlin. Själv är jag ganska säker på att dess plats uttryckligen anges: hotellet låg bredvid KDW, som var ett av Västeuropas mest exklusiva varuhus (vilket väl också kan ha bidragit till att man förväntade sig ett anständigt hotell).

Roland Barthes iakttog en gång att skickliga strippor är mindre förföriska och nakna än de som lite taffligt fastnar med strumpan på foten. Antiestetikens andra funktion är att nedvärdera formen för att genom ett slags kontrastverkan ytterligare framhäva innehållet och väcka känslan av att man håller på att upptäcka något värdefullt (sanningen, eller sökandet efter den) där andra inte ser annat än det visuella armodet. Uppenbarligen är det inte bilden, inte heller ljudet, som ska framställa sanningen. Med känslokall humor, riktad mot det dokumentära och dess publik, låter hon en man i limegrön skjorta i ett limegrönt rum rita en skiss över hotellobbyn på ett A4-ark, som han sedan, på några meters avstånd, vänder mot kameran. Man ser ingenting av värde, bara samme lime-man, men nu med ett vitt ark framför sig. I stället för att presenteras för sinnena tyder allt på att sanningen, eller åtminstone grunden för legenden, ska framgå negativt, som i relief. För allt vad det här verket har av lyster kommer från tre negativa punkter, som kanske står i underjordiska relationer, och som låter ett blankt dunkel stråla upp på vittnesmålen.

Två av punkterna har redan nämnts: kvinnan som kanske inte var med, men som har alla minnesbilder, och hotellet som inte i någon rimlig mening kan sägas fanns. En tredje utgörs av en kvinna som vet att hon var med, men som inte minns någonting alls av hotellet. Det är inte bara det att denna kvinna bryter enformigheten i alla berättelser. Det överraskande är att hon ter sig så mycket mer trovärdig än de andra, som ett riktigt sanningsvittne. ”Jag minns ingenting”. Man blir i alla fall genast beredd att lyssna vidare. Det är som om hon just sagt, eller var på väg att säga, något väsentligt om – och naturligtvis säger hon inget mer om saken. Men kanske – hur skulle jag annars förklara min plötsliga glädje över att hon inte minns? – har man här av en av dessa underjordiska relationer: en flashback till kvinnan som inte var med resan, och samtidigt, som William Burroughs så väl sa, ”flashar man framåt i tiden” till mannen som talar om att man minns genom en annan. Säger hon inte helt enkelt ”jag (jaget) minns inte någonting, för det är det ju någon annan som gör”? Det får vara som det vill med den tolkningen. Hennes effekt eller funktion i verket är i vilket fall som helst besynnerligt mäktig. Hon, hennes minnesförlust, är som en monokrom del i en diptyk, eller, ännu bättre: som en de torftiga bildernas sprudlande efterbild.

I dokumentärens andra del återvänder några av resenärerna till hotellet, och… antiklimax, naturligtvis. Folk talar om vad de minns och inte minns i det läget, om hur märkligt minnet är. Men vi får i alla fall det inledande citatet. Det är nog lite synd att hon som inte var med på första resan inte heller är med på återvändandet. Inte heller hon som ingenting mindes, tror jag. Tillsammans hade de kanske kunnat iscensätta minnet, bilda en minnesapparat tillsammans. Kanske kunde de två – den ena utifrån sin otadliga glömska, den andra utifrån sitt arkiverande av andras minnesbilder – ha haft en del att säga om minnet, glömskan, hotellet och det förflutna.

Verket visas på Galleri Ping Pong i Malmö 7/1-28/1.