Lydmar Hotel, Stockholm: Michel Majerus

Bland alla de konstarter som under årtusendenas gång utvecklats inom världskulturen torde väggmåleriet vara den allra äldsta. De okända förfäder som lämnat spår efter sig i grottorna i Altamira och Lascaux blev ofrivilligt upphovsmän till en genre inom måleriet som tidigt mejslade ut en egen identitet och som kom att avsätta både sublima och provokativa verk, från renässansmästarnas fresker till de amerikanska graffitikonstnärerna. Att hitta gemensamma nämnare som förenar dessa tillhör inte det lättaste, åtminstone inte om man tvingas begränsa perspektivet till det strikt visuella uttrycket. Vidgar vi synfältet en aning och även inkluderar verkets förutsättningar börjar dock släktband att kunna skönjas. Det allra mest uppenbara av dem har att göra med i vilket sammanhang målningarna uppträder. Bilder framställda direkt på en bergvägg eller en murad yta skiljer sig självklart från bilder målade på duk och spännram genom att de inte kan flyttas, vilket gör att de undandrar sig konstmarknadens krafter. Att spekulera i väggmålningar är onekligen en ganska meningslös aktivitet, såvida man inte arbetar i fastighetsbranschen.

Den platsspecifika karaktären hos väggmåleriet gör också att det i högre grad än stafflimålningar måste tolkas utifrån det aktuella sociala sammanhanget. I alla tider har väggmålningar gjorts i avsikt att antingen bejaka eller kontrastera stämningar i det sociala liv som omger dem. Såväl grottmänniskorna som renässansmästarna hade sannolikt kunnat enas om att denna sociala funktion även har en religiös innebörd, om man med begreppet "religiös" menar öppenhet inför en metafysisk verklighet, oberoende av konfession. Sekulariseringen har emellertid drivit ut väggmåleriet från de religiösa byggnaderna och gjort det hemlöst, på gott och ont. Det har tvingats söka nya boplatser, samtidigt som det tagit med sig hela sitt oskattbara konsthistoriska arv. Hos den luxemburgfödde konstnären Michel Majerus är alla dessa processer synliga i monumentalformat. Majerus, som ställt ut både på Venedigbiennalen och Manifesta i Rotterdam, är under sommaren aktuell med en unik väggmålning i matsalen på Lydmar Hotel i Stockholm. Till skillnad från andra, mer renodlat graffitiinspirerade konstnärer kan Majerus sin målerihistoria in i minsta detalj. Eklektiker är han fördenskull inte. Reminiscenser från inte minst amerikansk modernism återkommer ofta, uppblandad med verbala citat hämtade från alla hörn av populärkulturen.

Resultatet blir ett spretigt mönster av influenser som gör det omöjligt att hitta en enda ingång i verken. Majerus vill att vi inte bara intellektuellt skall känna oss splittrade, hans önskan är att denna förnimmelse även skall tränga in i kroppens allra minsta celler. På Lydmar Hotel sammanställer han sålunda en graffitiliknande ordmålning med lydelsen "Everybody Sucks" och den naturvetenskapliga bilden av en molekyl. De ingående grundämnena - kol, syre, kväve, väte - tillhör allesamman den kategori substanser som forskarna identifierat som oundgängliga för att organiskt liv, sådant vi känner det, överhuvud taget kan existera. Men Majerus molekyl är ingen livsgnista från Gud, den är den innersta beståndsdelen i kokain. Som så ofta visar sig diskrepansen mellan livsskapande och livsförgörande endast vara en fråga om nyanser. Något snarlikt gäller själva konstupplevelsen. Utan kemiska kunskaper placerar sig Majerus verk i området mellan popkonsten och den geometriska abstraktionen. När vi inhämtat den fulla insikten i motivets bakgrund förvandlas det till ett stiliserat memento om vad som varje kväll pågår på innekrogarna i hotellets grannskap. Majerus undviker ändå konsekvent att moralisera. Han tycks vara högst medveten om att sociala identiteter, precis som estetiska, är av flyktig karaktär och att det därför inte går att avkunna domar med utgångspunkt i ett för alltid givet regelverk. Prövningen måste i stället ständigt pågå inom var och en av oss, och här är vi alla lika ensamma som molekyler svävande i det existentiella tomrummet.

Anders Olofsson (text och foto)