Fyra frågor till Måns Holst-Ekström

Under våren har Nationalmuseum visat den tvärdisciplinära utställningen ”Kroppen. Konst och vetenskap” (tom 22/5). I samarbete med Hagströmer Biblioteket vid Karolinska institutet har NM:s intendent Karin Sidén, konstvetarna Mårten Snickare och Måns Holst-Ekström, grundligt undersökt den västerländska konsten och vetenskapens förhållande till kroppen de senaste fem hundra åren. I sin recension på Konsten.net skriver Anders Olofsson att ”Det var nog bara en tidsfråga innan det skulle göras en större utställning om kroppen vid en ledande svensk konstinstitution. Det betyder dock inte att utställningar på det temat saknats tidigare. Kroppen och kroppsfunktionerna var under större delen av 90-talet ett tema med starkt inflytande i samtidskonsten.”

En av dem som har sammanställt utställningen är Måns Holst-Ekström, lektor i fri konst vid Kungl. Konsthögskolan där han undervisar i konst- och kulturhistoria. Måns skriver även essäer och konstkritik samt arbetar som frilanscurator och gästlärare. Sin senaste essä skrev han till boken ”Kroppen. Konst och vetenskap”. Förutom konst har han också arbetat med teater – senast "Den spetälske från staden Aosta" (tillsammans med den legendariske bokförläggaren Bo Cavefors och skådespelaren Thomas Hultcrantz) på MAF i Malmö. Jag tog för Konstens räkning kontakt med Måns för att ställa några frågor om Nationalmuseums snart avslutade utställning.

Till att börja med skulle jag vilja att du berättar lite om ert arbete med utställningen?

Karin Sidén, Mårten Snickare och jag har arbetat i drygt ett och ett halvt år med att forma utställningens innehåll. Tillsammans med ansvariga från de berörda institutionerna har vi gått igenom det stora materialet från främst Hagströmer Biblioteket, Medicinhistoriska Museet och Konstakademien. Inte minst att gå igenom alla anatomiböckerna har varit fascinerande och krävande. I dem finns också många intressanta bilder och sammanhang för konstnärer idag. Till det kommer privata långivare och Nationalmuseums egna samlingar. Vi har dessutom tittat på en hel del saker från utlandet som vi sedan har haft turen att få låna in, till exempel Leonardos teckningar från Windsor och Frederick Ruyschs märkliga preparat från Kunstkamera i Sankt Petersburg. De senare utgör märkliga hybrider mellan konst och vetenskapliga objekt. Vi har haft en referensgrupp – forskare, kritiker och museifolk – till hjälp, som från början och efterhand givit många värdefulla synpunkter på material, texter och pedagogik. Genom seminarierna i referensgruppen har vi kunnat hålla viktiga samtal som också satt avtryck i både utställningen och boken. Vi har arbetat mycket nära katalogredaktören Lena Holger och utställningsarkitekten Anna Skagerfors.

Karin, Mårten och jag har haft olika ansvarsområden vad gäller det som ska visas, men alla slutliga val har vi gjort tillsammans. Till slut hamnade vi på omkring 275 objekt, allt möjligt från Mona Hatoums stora installation ”Corps étranger” från 1994 till en minimal elfenbensfigurin från 1500-talet som påminner om kroppens förgänglighet. Allt har direkta återkopplingar till konstruktionen av den moderna kroppen. Det vill säga kroppen efter omkring 1500, en kropp som kanske håller på att försvinna, försvinna som något vi upplever som sammanhållet och som identitet.

Utställningen innehåller också flera verk från ofta framstående nu verksamma konstnärer. Går det att skönja några tendenser i samtidskonstens skildringar av kroppen? Finns det skillnader i hur män och kvinnor skildras och skildrar kroppen?

Något som jag slagits av är hur relativt få nutida svenska konstnärer som arbetar med kroppen, den avklädda, frilagda, ibland öppnade, kroppen och dess gestaltning i olika former. Med ett förhållande till bilden av den anatomiska kroppen som solitär. De som finns arbetar ofta med kroppar som redskap för sociala relationer och roller och är på så sätt egentligen mer intresserade av det som finns mellan kropparna, eller den klädda kroppen. Inte av den bara kroppen som funktion, förnimd eller förnimmelse.

Det är också svårt att helt säga var gränsen för samtidskonsten går i förhållande till det förflutna. När begreppet samtidskonst började användas var det för att avgränsa en konst som relaterade till postmodern teoribildning från modernismen. För Sveriges del är det redan drygt tjugo år sedan detta skedde på bredare front (och då var vi halvsena). Samtidskonsten är därför kanske inte längre nutida, och det nutida vet vi inte riktigt vad det är.

I utställningen finns bland andra några verk av Barbro Bäckström från 80-talet med. Hon sysslade med konstruktionen av kroppar, fragilt, ofta klassiskt. Allen Grubesic anspelar i sitt nutida verk ”Ooze” på den kommersialiserade kroppen och dess vätskor, den konsumera(n)de kroppen, kanske den mest bekanta för oss. Hans film av överflödande tvål- och schampoflaskor med musik är både lekfull och gravallvarlig. Andra nutida svenskar i utställningen är Per Wizén, Magnus Wallin och Annica Karlsson Rixon. De har båda, i olika traditioner, arbetat med kroppens förbundenhet med konstruktionen av kön. När vi gjorde utställningen var det betydligt enklare att i den anglosaxiska kultursfären finna konstnärer som mer ihållande undersökt den samtida kroppen. Jag tror inte bara det kommer av att den sfären är större, men jag har svårt att sätta fingret på vad det beror på. Kanske är deras historia mindre genomsyrad av en hegemonisk modernistisk passage än vår. Med modernismen blev kroppen alltmer en fråga om abstraherande arrangemang av plan och ytor. Viktiga nutida namn i utställningen är Mona Hatoum, Marc Quinn och Annie Cattrell. De har också på olika sätt förhållit sig till den medicinskt eller med vetenskapens hjälp och blick konstruerade kroppen. Andra namn skulle kunna vara Robert Gober, Orlan, Stelarc och bröderna Chapman.

Det är svårt, eller kanske mindre intressant, att peka på skillnader i hur män och kvinnor skildrar kroppen, däremot kan man tydligt relatera flera verk till avsändarens genus, till hur avsändarens genus präglar förståelsen av verket. Marina Abramovic använder sin egen kropp i ”Freeing the Body” från 1976. Något som man bl. a. kan relatera till hur manliga konstnärer framför allt sedan första hälften av 1800-talet använt kvinnokroppen som objekt för en manlig blick. Abramovic är både objekt och subjekt. Andra konstnärer som på 70-talet, ofta genom performance, är detta – och är centrala för en förändrad konst – är Carolee Schneemann och Ana Mendieta. På samma sätt är det svårt att förbise att Sam Taylor-Wood är en kvinna, som i ”Brontosaurus” från 1995 skildrar den nakna manskroppen, privat, sluten i sig själv, dansande, hotad. I alla de möjliga val och linjer man kan göra i en utställning som Kroppen känns det roligt att ha kunnat ta med Abramovic och Taylor-Wood. I ”Brontosaurus” finns också återkopplingar till äldre målningar av den helige Sebastian, och en teckning av Annibale Carracci i utställningen. En rödkrita av en liggande ung man som hänger ut över pappret med huvudet mot betraktaren och slutna ögon i en passiv pose som vanligtvis används för kvinnliga modeller. Det är för övrigt intressant att en del besökare och kritiker reagerat på att utställningen till så stor del visar nakna manskroppar. Dels visar överraskningen på hur påverkade deras blickar är av det sena 1800-talets och modernismens blick, som föreskriver en naken, objektifierad kvinna. Vi försöker i utställningen visa hur de senaste femhundra årens studier har sett ut. Dels blir det lite komiskt när någon idag tycks efterlysa fler nakna kvinnokroppar. Det är i alla fall intressant hur utställningen uppenbarligen väcker tankar om hur man ser på kroppen, vem som ser på den, och vilken kropp man ser på, eller vilka kroppar man ser, och hur det varierar över tid.

Det påstås ibland att förnuftets tidsålder också är kroppens tidsålder. Att den biologiska kroppens meningslösa materialitet är förklaringen till varför förnuftet sändigt försöker tillskriva den social, ideologisk och historisk betydelse. Trots detta tangerar utställningen bara några av dem ideologsikt laddade frågorna om hur synen på kroppen konstrueras. (Brännande frågor som för övrigt avhandlas i den utmärkta katalogen.) Anser du att kritiken är berättigad eller tycker du inte ni kunde ha gjort annorlunda, givet förutsättningarna?

All kritik är intressant och viktig som en del av det samtal en utställning och en bok utgör, den är självklart både berättigad och välkommen. ”Kroppen. Konst och vetenskap” är resultatet av en lång process och många val. Centralt för oss har varit hur konstruktionen, och dekonstruktionen, av en anatomisk kropp sett och ser ut. Till detta hör också till exempel diskussionen om ideal och avvikelse – med ett frågetecken efter – som ägnats en hel sal. I den skulle man också kunnat tänka sig resonemang kring rasbiologi och fysiognomik. Vi har dock valt att utelämna de resonemangen som aktiva delar i utställningen. Det första därför att det är en mycket stor och komplex diskurs i sig, som kräver sitt eget större sammanhang. Även om en del av materialet, både äldre och nyare, implicit behandlar det och kan förstås mot en sådan bakgrund – jag tänker exempelvis på Marc Quinns ”At last I’m Perfect”, en syntetisk diamant gjord av kol från Quinns egen kropp – så har vi valt att hålla oss till den i tid längre utsträckta grundfrågan om ideal och avvikelser. Fysiognomiken – att tolka människan genom att studera hennes ansikte – är ett ämne där museet planerar en separat utställning utifrån ett material man ligger på. Övergripande har det varit viktigt för oss att låta bilderna av kroppar, deras framställning, och de tekniska hjälpmedlen, vara utställningens linje. Vi har låtit den visuella diskursen få huvudrollen i utställningsrummet. Därför ser man till exempel många tecknade studier hängda bredvid varandra, eller de uppslagna böckerna som ligger i sina montrar, med endast mycket korta beskrivande etiketter.

Materialet är strukturerat, men lämnas också relativt öppet för besökarens egna kopplingar och associationer. Något längre sammanfattande texter finns men är diskret inplacerade i utställningens arkitektur. Utställningsrummet är inget särskilt bra medium för läsningen av långa textsjok. Däremot finns en audioguide och visningar för den som känner behov av det. Den som vill ha längre skrivna analyser och resonemang har den rikt illustrerade boken. Desto bättre därför att du gillar den och att den kanske kan ge svar på en del av frågorna som utställningen väcker, eller väcka nya.

Avslutningsvis, vad ska du göra härnäst ?

Just nu är jag mitt i planeringen av nästa läsår på Kungl. Konsthögskolan. Det blir för övrigt mitt sista år på Mejan så jag funderar på vad jag ska göra sedan. Är inte trött på skolan men på att pendla från Malmö, och har ingen lust att flytta norrut. Har också ett längre litterärt projekt på gång sedan flera år som känns moget för avslut om inte alltför länge. Dessutom vill jag bada mycket i Skanör i sommar.

Bilder (uppifrån och ned): Måns Holst-Ekström, Per Wizén (foto: Rikard Jacobsson), Annika Karlsson Rixon (foto: konstnären), järnkorsett från 1700-talet (foto: Göran Schmidt), Louise Bourgeois (foto: Magasin 3)