Muramaris – ett bortglömt konstnärshem

Fem kilometer norr om Visby ligger Muramaris. Ett sekelskifteshem som trots sitt förfall behållit sin värdighet och attraktionskraft. En riktig pärla för alla gotlandsbesökare. Muramaris var Ellen (f. von Halwyl) och Johnny Roosvals sommarhem som stod färdigt 1916. Ett hem som tydligt speglar ”det goda livet” genom Ellen och Johnnys väl genomtänkta planering. Muramaris betyder ”härden vid havet” och i likhet med Axel Munthes San Michele på Capri, ”ett tempel helgat åt solen”, tänkt som ett hem där skillnaderna mellan ute och inne skulle suddas ut. Huvudbyggnaden är en arkitektonisk stilblandning av italiensk renässansvilla och traditionell gotländsk gård, omgiven av en muromgärdad trädgård. Förutom huvudbyggnaden fanns på Roosvals tid en niohåls golfbana med tillhörande klubbhus, tennisbana, båthus, badhus, laxtrappa och kalkstensanlagd promenadväg ner till havet. Dessutom fanns Ellens ateljé, växthus, gästhus och tjänstebostäder till trädgårdsmästare och chaufför. Det mesta finns fortfarande kvar på något sätt, ibland bara som ett förfallet minne, en ledtråd till det förflutna. Eller som i den nybyggda restaurangen där delar av den gamla vedboden och tvättstugan har återanvänts.

Ellen var en skolad konstnär som behärskade stenhuggarkonsten till fullo. Hon ägnade mycket tid åt att fullända Muramaris med sina huggna fristående skulpturer och vattenkastare i trädgården. Invändigt har hon utfört två öppna spisar, varav en helt dominerar bottenvåningens sällskapsrum. Den är huggen i vit gotländsk sandsten och mäter 3 x 2,8 meter. Spisen är rikt utsmyckad med figurer i relief som symboliserar de fyra elementen, människokärleken, lidandet och arbetet. Ellen är dock inte den enda konstnären som lagt sin hand vid Muramaris. Greta Ruuth och Märta Anckarswärd har dekorerat alla husets väggar, en del rum med endast en enkel ornamentikbård medans till exempel spiselrummet har två stiliserade jaktscener, föreställande jaktgudinnan Diana som med sin silverpil fäller en hjort och jagande vinthundar som försöker fånga en stenbock. Anna Petrus har gjort ”Längtan”, en skulptur som står vid trappan till loggian. De tre kvinnorna hade träffats på Konsthögskolan i Stockholm och hade ryktet om sig vara ”rika borgarflickor” som endast roat sig med måleri i väntan på äktenskap. Ett på den tiden vanligt sätt att se på det kvinnliga konstnärskapet, och kanske en av orsakerna till att inte fler av den tidens kvinnliga konstnärer har lyfts fram.

Nils von Dardel var en av besökarna till paret Roosval och även den som planlade och ritade trädgården. Han övervakade även trädgårdsmästaren och såg till att allt utfördes efter hans anvisningar. Ellen och Johnny önskade att Muramaris efter deras död skulle förvaltas av Vitterhetsakademin och vara ett hem för både Ellens konst och en kulturvårdare med inriktning på Gotland. Så blev det aldrig och mycket har hunnit förfalla men är trots det en intressant spegling av ett kvinnligt konstnärsliv från den tiden. Idag ägs Muramaris av en privatperson som under sommartid håller öppet för besökare och visar konstutställningar i loggian och i Ellens ateljé. I sommar visas bland andra Mia Grönkvist-Olsson och Zigge Holmgren, ”FRUSNA ÖGONBLICK” & ”MUZAK ART - det ligger i sakens natur”. Två separata utställare som tangerar varandra i sina frågeställningar och passar utmärkt in i Muramaris miljö.

Mia Grönkvist-Olssons måleri visas i Ellens ateljé och ger ett sakralt intryck i den gamla fina byggnaden som likt en kyrka har höjd till taket. Måleriet är indelat i två sviter. I de ena sviten får man följa människor som fångats i ögonblicket, i ett inre tillstånd. De har röda klädnader, är antingen ansiktslösa eller bär vita masker, som ett försök till att dölja sina känslor. Människorna känns instängda och agerar i en teatralisk miljö, med rutmönstrade golv och bakgrunder hämtade från konsthistorien. Det är som om tiden har stannat, frysts mitt i ett skeende.

I den andra sviten visas stilleben. Det är bord dukade för fest. Men vid en närmare granskning kan man se ormen som lurar bland läckerheterna eller den förgörande solen som gassar in över maten på borden. Lusten till att få delta i festmåltiden försvinner och man undrar för vem detta överflöd är tänkt. Det finns två självporträtt som förenar dessa sviter. Där konstnären bär en röd klädnad, sittande likt en madonna i ett vackert grönt renässanslandskap med brödet i famnen. I det andra porträttet har hon fisken i handen. Brödet och fisken, symbolerna för den måltid som Jesus dukade upp till flera tusen hungrande människor. Alla fick då äta sig mätta och maten som blev över togs om hand så att inget blev förstört.

Zigge Holmgren visar ”muzak art”. Bilder som alla har sitt ursprung i den gotländska naturen. Som åskådare förnimmer man något, men vad? Är bilderna starkt uppförstorade? Eller likt ett flygfoto avbildat från långt håll? Men det spelar ingen roll hur det ligger till. Bilderna är oerhört dekorativa och man fastnar lätt i en dröm eller fantasitillstånd framför dem. Det är mycket känsla i Holmgrens ”muzak art”, igenkännande av ytor och strukturer, som man tidigare har stött på i vardagen, men kanske aldrig riktigt sett, eller upptäckt skönheten i. Slumpen har fått styra och vägleda fram till en dekorativ bild. I sitt skrivna manifest som hänger som en del i utställningen kan man läsa om idén bakom ”muzak art”. Det är tankar som närmar sig de österländska vishetslärorna om strävan efter harmoni och balans. Bilderna är tänkta att kunna förmedla ett lugn och välbefinnande i såväl en offentlig miljö som i hemmet. En bild att fly in i och vara ensam med sina tankar i. En slags bildpoesi där gränsen mellan det yttre och inre suddats ut. Anknytningen till Ellen och Jonny Roosvals idé om att sudda ut gränserna mellan inne och ute känns passande och förstärker Zigge Holmgrens koncept.

Bilder (uppifrån och ned): Muramaris, Mia Grönkvist-Olsson, Zigge Holmgren