Avhandlingskonst

Sveriges tre första doktorander i fri konst har nu lagt fram sina avhandlingar. I samband med disputationen i mitten av september visades den visuella delen på Lunds konsthall. Men är det inte något av en motsägelse att doktorera i fri konst?

Miya Yoshida, Sopawan Boonimitra och Matts Leiderstam. Det är namnen på landets tre första doktorer i fri konst på Malmö konsthögskola vid Lunds universitet. ”Osynliga landskap”, ”Lak-ka-pid-lak-ka-perd” och ”Se och bli sedd” heter avhandlingarna som vardera består av en skriftlig och en visuell del. Enligt det utvidgade konstfältets logik är frågeställningarna inte enbart inomkonstnärliga; allt från mobiltelefonins geopolitiska och kunskapsteoretiska betydelse till begrepp som ”queer space” och ”pastorala landskap” undersöks. En gemensam faktor som de tre doktorerande konstnärerna – eller ”försökskaninerna” som Malmö konsthögskolas prefekt Gertrud Sandqvist sade på pressvisningen – verkar förhålla sig till är ”landskap”. För Miya Yoshida från Tokyo var detta begrepp till en början helt främmande. Det hindrade henne inte från att i sin avhandling ”Osynliga landskap” använda sig av det för att studera den osynliga inverkan som mobiltelefonin har på våra liv. Syftet är att synliggöra de osynliga landskap som växt fram i samband med mobiltelefonens intåg. Små individuella handlingar länkas till storskaliga bildvärldar inom samhälle, politik, media och reklam. Yoshida menar att mobiltelefonin innebär att vi själva i allt högre grad kan välja när vi vill göra vad. Men den genomsyrar också andra fält som t ex utvecklingen på den globala marknaden med arbetskraft i låglöneländer, utvinningen av mineralen Coltan (en avgörande beståndsdel i mobiltelefonen) och poesin.

I ”Lak-ka-pid-lak-ka-perd” som betyder ”ibland stängd, ibland öppen”, och även är en thailändsk benämning på homosexuella, undersöker Sopawan Boonimitra hur diskursen om homosexualitet och ”queer space” ständigt omformuleras. I globaliseringens spår har nya urbana landskap och företeelser växt fram i icke-västerländska länder som t.ex. Thailand. Hennes installation i Lunds konsthall var uppbyggd som tre olika rum där gränserna mellan den offentliga och den privata sfären successivt suddas ut. I det första rummet visas en film om hur en filmfestival för alternativ kärlek i Bangkok stormas av polisen. Bakom nästa vägg av genomskinligt tyg berättar en transvestit i en intervju om sitt liv. I det tredje rummet måste besökaren lägga sig ner på två madrasser för att se filmerna som visas i taket. Studien syftar till att skapa förståelse för alternativ sexualitet och ett metaforiskt rum där nya idéer kan prövas och omprövas. Även Matts Leiderstam arbetar utifrån ett queer-perspektiv. I ”Se och bli sedd” utgår han, liksom på sin utställning på Magasin 3 för cirka ett och ett halvt år sedan, från de pastorala landskap som Claude Lorrain och Nicolas Poussin målade i Rom i mitten av 1600-talet. Denna landskapstradition, vilken senare kom att bli förebild för den engelska parken, har han sedan jämfört med cruising-parken där homosexuella träffas för erotiska möten. I forskningsprojektet skiftar Leiderstam medvetet blickens utgångsläge genom att gå in i olika roller. En springande punkt är de Claude-glas i olika färger vilka han använder som olika filter att belysa nutida och dåtida pastorala landskap genom. Hur saker och ting verkar vara beror på vilka kulturella glasögon du har på dig.

Med tanke på de regler kring förhållandet mellan empiri och slutsats som förknippas med många vetenskaper kan det tyckas direkt motsägelsefullt att forska i fri konst. Ämnet har dock i utställningsdelen en fördel framför andra. Universitetets så kallade tredje uppgift att förmedla till allmänheten vad som pågår inom forskarvärldens ofta slutna miljöer finns så att säga redan inbyggd i konstens kultur. Att doktorera inte i konstvetenskap utan i konstnärlig praktik är onekligen något nytt. Men tillför det konsten något nytt? Eller är det bara en konsekvens av en allmän intellektualisering av den under senare decennier? De tre nykläckta doktorernas installationer skiljer sig inte radikalt från annan konst som görs idag, varken av dem själva eller av andra konstnärer. Det betyder inte att resultatet är ointressant, bara att det precis som i majoriteten av studier inom de flesta vetenskaper mer rör sig om grundforskning än om nydanande upptäckter. De första avhandlingarna i fri konst består vidare av två delar. Den visuella delen, som visades mellan den 8-17 september på Lunds Konsthall, och den skriftliga studien är båda avhängiga varandra. Frågan är bara hur många som har möjlighet att läsa tre avhandlingar för att tränga in i en utställning som visas under drygt en veckas tid. Till och med i en universitetsstad som Lund är det nog att ställa lite väl höga krav på konstpubliken.

Bilder (uppifrån och ned): Sopawan Boonimitra, Miya Yoshida, Matts Leiderstam

Ladda ner eller beställ doktorsavhandlingarna från Malmö konsthögskolas hemsida