Fia Backström på Marabouparkens annex (4/5-17/6)

Platon talar på ett ställe om erfarenheter som får tänkandet att börja röra sig av egen kraft. Det handlar inte om några spektakulära händelser. När man rör vid en sten känner man både att den är hård och att fingret är mjukt. Man känner hårt och mjukt samtidigt. Fia Backströms konst har en liknande effekt. Där kan man stöta på intima och förtroliga avståndstagande, distanslös humor och tillförsikt till det hon kritiserar. Det ska vara både och, inget ”ja, men…” och ”nej, men…”, ”å ena sidan… å andra sidan”. Hon skapar, eller frigör eller tillhandahåller – vad vet jag? – en märklig form av inklusion, en flytande gemenskap som skvalpar mellan saker som borde utesluta varandra. Tillsammans sätter de sig då på tvären, motar alla gamla ollar i grinden och får benämningarna att slå slint. Vaselin och motsträvighet.

I sin performance ”Herd Instinct 360?” nöjer hon sig inte med att kritisera de urspårade formerna av gemenskap, utan ger sig på de vackraste. T.ex. konstnärssamarbeten – finns inte totalitarismen fullt verksam även i dem? Och var inte Warhols tolerans och gästvänlighet egentligen en instans av ”passivt auktoritärt ledarskap”? Viljan att samlas och bilda större enheter – det som Nietzsche kallade ”hjordinstinkten” – är kanske suspekt nog, oavsett vilken form den tar sig. För tänk om varje gruppering av individer egentligen omöjliggjorde en verklig gemenskap! Tänk om hjordinstinkten är antikommunitär och hierarkisuktande, och om viljan till grupp beror på att man inte berörs av den gemenskap som finns organisation förutan.

Antagligen är det den här misstänksamheten mot grupper som har fått Backström att välja en (som hon själv säger) ganska ”misslyckad” form för sitt framträdande: ett mässande föredragshållande inför en församling som sedan ska få äta tillsammans. Formen, en ohelig allians mellan religion och didaktik, ska vara misslyckad för att kunna framträda som hinder för gemenskapen. Under det att hon läser upp sin text växlar de projicerade bildernabredvid henne. Ingenting görs för att ge den här formen en air av konstnärlighet. Inga trix med relationen mellan bild och text: det ska vara helt platt. Och givetvis saknar själva framförandet briljans. Vilket faktiskt är ganska smakfullt. Om hon av alla former har valt just den här är det nog för känslan att den skulle ligga i de undre skikten av gemenskapens formavlagringar. Man får tänka geologiskt här, föreställa sig den här formen begravd som en första tunn skorpa ovanpå ett flytande, kanske vulkaniskt, material: en första typ av gruppkristallisering som utesluter gemenskapens flödande.

Kanske är det också en liknande erfarenhet som fått henne att reagera på etnifierande utställningar, typ ”arabisk konst”. De skapar en identitetsförhådnad som ligger som en stelnad hinna ovanpå en eventuell gemenskap som uppstår mellan konstnärerna. ”Blonde Revolution” (2004) – som består av en pressrelease, ett manifest, bläckstråleutskrivna bilder och verk av andra konstnärer – handlar om just vad Backström kallar en ”flytande identitet”. Vem som helst kan bli inkluderad genom att blondera sig. Och ställa sig bakom manifestet där en strategi utarbetas hur man kan ”relativisera sig”, bli flytande och ha ”den Andre inom sig”. Identifierade och grupperade i alla länder, bli bild, bli blid, bli blond! Kamouflera er i en kliché! Och glid runt med ett varggrin i den inre skillnaden som uppstått.

Lika fullt tror Backström på gemenskapen. Men då en gemenskap utan grupp, utan begrepp, utan stil. Som Georgio Agamben, fast övertygande. I ”Herd Instict 360?” går kritiken vidare. Man måste ta fasta på gradantalet i titeln: kritiken ska gå hela varvet runt. Annars finns ju alltid risken att kritiken fungerar hjordskapande, att man bildar en negativ gruppering (”vi kritiska”) som samlas under föreställningen om att stå utanför och döma. Kritiken måste alltså misstänka sig själv, resignera inför sin egen vilja till gemenskap efter att den har tagit avstånd från kritikens negativa gemenskap. Kritiken begår harakiri och erbjuder plötsligt något ur sin buk. Backström börjar tala om att hitta ett nytt totemdjur, inte längre en svensk tiger, utan en tiger som ränderna gått ur. Men det är fortfarande ett komprometterande av gemenskapen, för den ”kan inte organiseras, produceras, definieras eller innefattas”. Hon pratar om att man redan innan man blir individ är i en gemenskap som förmedlas genom beröring. Man berörs, är berörd, rör vid, är rörande. Detta på en mikronivå, ungefär som kroppens celler kan svänga med i ljud som örat inte uppfattar.

Antagligen är hennes användande av andra konstnärers verk i sina egna (t.ex. i ”Blonde Revolution” och ”lesser new york”) betingad av en erfarenhet av den där mikronivån där identiteterna görs flytande av att genomkorsas av gemenskap. Om det inte helt enkelt handlar om appropriering av andras verk, så beror det kanske på de används för att återskapa sin beröring av henne – en beröring som så att säga redan tillhörde Backström och som redan var distinkt, om än oskiljaktig, från verken. Ingen omtolkning av dem alltså. Hon säger sig välja verk som redan har visats och tolkats – själv har hon skrivit väldigt bra artiklar om flera av de konstnärer hon använder verk av, som Kelley Walker och Seth Price. Kanske för att det då blir tydligt att hon inte tolkar om dem, utan snarare suspenderar verken och tolkningarna för att komma åt beröringen. Sedan kan verken återgå till sina vanliga sammanhang igen. Orörda, oberörda, kanske.

Det positiva innehållet i ”Herd Instict 360?” börjar anfräta formen. Inte så att den bryter samman; snarare visar den upp ett inre skikt, om inte av parodi så av någonting teatralt. Vad annat kan uppstå när man vill framställa något som går emot formen? En inre rymd eller rörelse uppstår på grund av att formen så att säga delar sig: än pekar den på sin utformning, än leder den iväg i en riktning den inte kan gå, mot något oformat som den inte helt kan släppa fram utan att själv upplösas. Orden talar eller kommunicerar inte längre, de signalerar, påståendena är gester. Så ock den avslutande måltiden. Den är inte ett försök att organisera gemenskapen, utan ska uppfattas som en gest, som ett tecken på att Fia Backström är villig att uppfatta tecken på gemenskap och beröra möjliga kontaktytor. Det befriande är att gesten inte riktar sig till några ”insiders”, några som redan känner till vad som gäller i gemenskapen. För de finns inte, utan uppstår möjligtvis genom kontakten med verket, någon gång, någon stans.

Den där frånvaron av redan invigda spelar en viktig roll i vad som måste vara hennes senaste verk, ”Eco Day”: en picknick i Marabouparken, egen mat medtages. När man sitter där och äter har man svårt att tro att alla helgfirare har kommit för den här tillställningen som saknar en samlande instans. Men man vet inte, kanske sitter grannen och relaterar allt detta till konstens begrepp eller historia. Osäkerheten är en viktig detalj, för dess skimrande baksida är att man som deltagare i Backströms grej är inställd på någon form av gemenskap, man är öppen och koncentrerad på att något kan hända. Så möjligheten till en gemenskap utan gemensam övergripande form och utan gruppering i konstens tecken finns eftersom grannen på gräsmattan kanske är där i helt andra syften. Under syftena kan ett bredvidskap utan riktning uppstå, en gemensam rörelse som är som kornens i en sanddyn. Råkar man vända sig mot grannen småpratas det om värmen eller platsen man är på – finns det inte en leende parodi i det, är det inte timida små tecken som skickas ut? I tystnad kan man betrakta inslagen av icke-picknickaktigt klädda människor som hälsar på varandra. Konstkramare i det gröna? En grupp? Här? Men i övrigt är det en konsensusbefriad samvaro, lateral, ohierarkisk, flyktig. Kanske kunde gemenskap ha ägt rum där.

Gemenskap behöver kanske inte äga rum här och nu. Om jag upplevde det i Backströms verk så var det nog lite i efterhand, när det kändes som att jag kunde börja röra mig i verket. Man måste uppmärksamma verkets rymd, dess olika nivåer, röra sig mellan dem och känna vad som rör sig där. Det gäller inte bara ”Herd Instinct 360?”, utan även t ex. ”Art Politiquement Engagé – Politisch Engagierte Künst” från 2006: en inscannad och förstorad innehållsförteckning från en konsttidning, samt dess ledarsida, ställda mot en vägg. Hela tiden är det en av fyra olika röster som läser upp innehållsförteckningen, på antingen franska, tyska, engelska eller japanska. Meningslösheten i verket är och förblir patent. I nästa skede sprider sig meningslösheten till titlarna och till själva innehållet i tidningen. Kanske beror det på den platta, neutral uppläsningen som låter patoset pysa iväg från texten och titlarna.

Strax undrar man vad det egentligen är för mening med den politiserade konstdiskursen. I ett tredje steg slår det över, som om det här verket, i sin apolitiska utformning, hade besjälats av det politiskt engagerade patoset och krävde respekt för sin inherenta grad av politisk aktivitet – politisk i form av sin meningslöshet, eller kanske i sin meningseroderande inre rörlighet: ett undergrävande arbete som kanske inte skapar ny mening, men åtminstone meningsproduktion – verket grimaserar oupphörligen. Det utesluter inte det meningslösa i verket, utan avlöser det bara. Temporärt är ens subjektivitet en annan än medborgarens och privatpersonens nytto- och njutningsdefinierade form. Rörligheten är en annan, intensiteterna och affekterna också, och detta i förhållande till ganska ordinära sinnesförnimmelser som bara förskjutits en smula (storleken på skylten, den oengagerade rösten). Den subjekts-objekts-konstellationen är verket. Sätter den sig på tvären på ett politiskt relevant sätt? Det kan den nog.

”Eco Day” går ännu längre, eftersom meningslösheten kanske är total där. Lite återvinningsbart gråaktigt toalettpapper ligger på gräsmattan vid entrén, ytterligare lite sitter på någon av skulpturerna. ”Fest!”, liksom. Det är ett säkert tecken på den institutionaliserade juvenila festformen. Eller är det kanske snarare ett sätt att framställa återvinningen som ett värde högre än såväl natur som kultur? Både och? Nere på stora gräsmattan har Fia Backström upprepade gånger spänt mer toapapper mellan fyra låga stolpar eller pinnar. Pappret tecknar formen av några kantiga U. Framför dammen ligger svarta sopsäckar, lådor från ett företag som säljer ekologiskt odlad mat står staplade på ett annat ställe. Allting ställer återvinningen i fokus. Skyltar med återvunna bilder – t.ex. Andy Warhols blommor, men även bilder som ser ut som Timotej-reklam – reklamnaturbilder och slogans (”extremt naturligt”) sätts upp och blåser omkull. Folk går inte direkt runt och tittar på skyltarna, de är mer som ett naturligt inslag på en offentlig plats. Det ser lite skräpigt ut. Ekologi är big business tänker man. Ett band spelar en lång låt och slutar.

Inget enskilt element försöker bära det hela som en konstnärlig händelse: Backström vägrar framhäva någonting som mer relevant, värdefullt eller meningsbärande. Hon försöker inte konstnärligt legitimera sitt tilltag på något enkelt sätt, kanske inte på något sätt alls faktiskt. (De flesta skulle nog ha föredragit att gardera sig genom att åtminstone göra en gest för att peka på det konstnärligt relevanta i det hela, hur dålig den gesten än hade varit.) Man får vara desorienterad och skapa sig ett hemtamt sammanhang genom att svälja budskapen på skyltarna – vem vill inte vara lite ekologisk, ja till varje pris faktiskt? Jag badar fötterna i dammen, köper glass: klockan närmar sig fem, kiosken stänger och det hela borde vara över nu. Ja, pappret samlas upp. Jag går därifrån som om ingenting hade hänt, nästan ingenting. Frågan är inte i första hand huruvida det här verket är konst, utan om det över huvud taget har någon mening såsom konst (och i förlängningen givetvis en fråga om meningsfullhet verkligen är en del av konstens väsen). Det är en bra fråga. Jag är glad jag var där.

Adress: Vasagatan 4 A