”Jag kan inte formulera mig så jag blir nöjd med ord” – en studie över bildspråket i krassa tider

Det diskuteras i medierna om hur konstnärer ska arbeta och ersättas för sitt arbete och politiker ställer krav på vinstkalkyler för enskilda konstnärer. Konstnären ska vara en småföretagare som alla andra. (Jag tänker exempelvis på Stegö-Chilós fråga till konstnärerna; ”Vill ni se er som permanenta bidragstagare eller som självständiga individer”, på debatten i medierna om konstens villkor och försörjning, på krönikören Sakine Madons uppmaning till kulturarbetare ”Ut i den riktiga världen… den som har lite talang och arbetsvilja kan alltid få spela Ronald McDonald i bollhavet.”)

Följdfrågan om varför alla dessa konstnärer envisas med att fortsätta göra bilder kommer liksom naturligt. Behövs bilder överhuvudtaget frågar man sig? Varför behöver vi dem och till vad? Vad driver konstnärerna att fortsätta berätta med bilder trots motståndet utifrån? Jag känner ett behov av att titta bakåt i historien och frågar också 4 idag aktiva konstnärer om relationen till berättandet med bilder. Hur bilderna kommer till och vad bildspråket tillför som inte kan sägas på något annat sätt.

Grottmänniskor som levde för över 30 000 år sedan målade jaktscener på grottväggar. Något drev upphovsmakarna att göra dessa bilder. Det räckte inte med att berätta med ord. Man ville använda bildernas språk också. Varför vet vi inte helt säkert men idag berättar målningarna om de första människorna som levde på jorden. Vilket vi som lever idag är glada över att få en inblick i. Hur fick dessa första konstnärer fick betalt? Om 10 medlemmar i gruppen gillade bilden fick konstnären vara med och dela på maten. Om ingen gillade bilderna fick de ingen mat. Eller var det en hobby? Något man kunde sysselsätta sig med när de primära behoven var tillfredställda?

Vad har bilderna använts till och berättat om genom tiderna? Vem har betalat för konsten? I bokhyllan hittar jag min gamla Vardagskonst – världskonst av R Broby-Johansen. Han beskriver hur konsten speglar världen och utvecklas i samverkan med att världen och verktygen för att uttrycka sig förändras och ger nya möjligheter. Och hur konstnärens roll i samhället förändras i takt med att samhället förändras.

Gamla egyptiska bilder framställer farao i värdeperspektiv. Den som har störst makt avbildas störst. Ett tydligt språk för betraktaren. Grekerna som var sportintresserade gjorde statyer av vältränade människokroppar. De övergav frontalperspektivet och de religiösa innebörderna som då dominerade bildkonsten till förmån för skulpturer med ”vetenskapliga” beskrivningar av människokroppen. Men sökte också efter inre spänningar, grace och liv i skulpturerna.

Under Gotikens slutskede upptäcktes oljefärgen som ersatte temperafärgen och gav konstnärerna nya möjligheter att måla med djup och ljus i bilden. Handeln i Europa utvecklades och samhället blev alltmer individualistiskt. Det uppstod en marknad. Man började måla porträtt på beställning. Under renässansen föddes den fria människan. Hantverkaren börjar tillverka för marknaden istället för till en specifik beställare. Den feodala skråmänniskan som gjorde sin plikt ersattes av en mer selfmade person som byggde sitt liv på individualitet och handlingskraft. Intresset för humanismen utvecklas.

Ett stort intresse för vetenskapliga experiment växte fram. Detta speglas i konsten av att perspektivläran och färgläran utvecklas till fullo. Konstverk blev märkesvaror. Löskonst blev handelsvaror och konstnärens namn var av största betydelse för värdet på konstverket. Inte alls olikt hur det ser ut idag. Konstnärerna var angelägna om att hitta sin egen stil, vara annorlunda, egna och originella. Inte heller så olikt hur det ser ut idag. De stora namnen var Michelangelo, Rafael, Leonardo och Dürer.

Barockens intåg lade locket på friheten lite grann. Makthavarna, furstarna och kyrkan, gjorde klart att den individuella friheten bara gällde dem själva. Det blev viktigt att skildra så realistiskt som möjligt och makthavarna protesterade mot de oförskönande bilderna. Medan en del konstnärer var politiskt engagerade fanns det andra som Vermeer van Delft sysslade med en slags borgerlig socialrealism.

Rokokon kommer och ersätter det storslagna och storvulna med det behagfulla. Den moderna satiren utvecklas av bl.a. Goya. Konstnärerna kom från folkets breda lager. Ett gemensamt drag bland tidens konstnärer är intresset för ljuset i bilden. I samhället utvecklas och stärks industrikapitalismen vilket förändrar konstnärsrollen än mer. Konstnären har tills nu varit en organisk del av samhällskroppen med kyrkan och makthavarna som beställare. Men nu fanns inte längre någon bestämd uppgift. Konstnären blev en ateljéperson och konstverken såldes på utställningar utan köptvång. Konstnären börja sälja sin vara som en affärsman och gör så än idag.
Det kommer fram konstintresserade mecenater som bistår konstnärer och konstnärskollektiv ekonomiskt. Har den fria konstnären någonsin varit en framgångsrik affärsidé med självklar vinstkalkyl? Har den fria konsten någonsin stått på egna ben ekonomiskt?

I takt med att det industrikapitalistiska samhället växte sig starkare uppstod i bakvattnet en rotlöshet och isolering. Man längtade tillbaka och konstnärerna ägnade sig åt romantiskt naturmåleri. Via realismen utvecklas måleriet sedan vidare till impressionism som avlöses av expressionism. En socialistisk konstnärsprofil som skildrar den fattigdom och ångest han ser runt sig gör sig hörd. Expressionismens starka känsla för form och färg leder vidare till kubismen som talar om känslan av en form. Ismerna avlöser varandra.

Med Dadaismen bryter det borgliga måleriet samman. Materialet man använde var värdelöst - gamla biljetter, korkar, rostiga spikar. I surrealismen undersöker man hur känslor och fantasi kan användas i konsten. Konstnären arbetar alltmer utifrån en ironisk och kritiskt inställning till samhället och uttrycker sig mer och mer fritt. Broby-Johansen berättar om samhällets syn på konstnären som redan vid renässansen upphörde att vara en ”vanlig” samhällsmedlem och betraktades som en blandning av bohem och magiker. Någon som vet saker andra inte vet. Som försvarare av de mänskliga värdena. Konstnärsgrupp efter grupp kommer fram med revolutionerande programförklaringar. De kallades vildjur och galningar. Eftersom de ofta fick rätt med tiden stärktes uppfattningen om konstnären som speciell.

De socialistiska länderna börjar om från början och kräver att konstnären ska berätta så att folk förstår och ställa sig bakom statens värderingar medan västvärldens konstnär i stort sätt fortsätter arbeta fritt och söka efter originalitet. Förutom i de socialistiska länderna har konstnärernas rätt att uttrycka sig fritt inskränkts i fascistiska och antikommunistiska sammanhang som Hitlers Tyskland, McCarthys Amerika och i religiösa sammanhang. De aktuella teckningarna av Muhammed provar gränserna idag.

I denna återblick över vad konsten genom historien har berättat om blir det tydligt hur olika ämnen i bearbetats och avlöst varandra. Det är naturligtvis omöjligt att få ett svar på frågan om vad konsten idag handlar om. Sara Arrhenius på Bonniers konsthall är aktuell med utställningen ”Mot tiden” och pratar om att konstnärerna idag blickar mycket bakåt andra pratar om de globala aspekterna och att den internationella konstscenen idag intas av deltagare från hela världen och hur detta påverkar. Thomas Karlsson (se intervju) pekar på intresset för det narrativa idag medan Dana Sederowsky (se intervju) vill varna oss för att bli alltför slätstrukna. Det är svårt att se skogen för alla träd – hur överblickar man något som pågår – att leta efter gemensamma nämnare i nutid är något man bara kan roa sig med att spekulera i.

Vad driver och motiverar konstnärer att fortsätta berätta? Jag har diskuterat detta med 4 olika konstnärer och fått skilda men intressanta infallsvinklar på mina frågor. Gemensamt för hur konstverken kommer till är att mycket sker i stunden utifrån vissa givna förutsättningar som varje enskild konstnär iscensätter med sin egen metod. En annan gemensam nämnare är att konstnärerna tycker sig ha en slags särskild uppgift och ett ansvar i sitt bildskapande. Att bildspråket har en möjlighet att berätta något som ord inte kan. Att bildspråket behövs för att berätta på ett annat sätt där betraktaren inte styrs av orden.

Jag har pratat med 2 kvinnor och 2 män, Carl Hammoud, Klara Kristalova, Thomas Karlsson och Dana Sederowsky. Kvinnorna uttrycker omedelbart att det är viktigt för dem att nå fram medan de båda männen börjar med att värja sig mot att de egentligen förväntar sig eller är ute efter någon kommunikation. Men de har båda tvetydigt nog en inställning till publiken som rymmer en hel del hänsynsfullhet och förväntningar som får mig att undra om inte publiken i verkligheten är en betydelsefull faktor i deras arbete, kanske rentav en förutsättning. Och detta bekräftar kanske, med ett ytterst litet underlag förstås, en traditionell man- och kvinnoroll. Ingen verkar uppleva någon kommersiell aspekt i sitt bildskapande utan verkar utgå ifrån att konstnärligt arbete bygger på att vara kompromisslös och fri. Och det är kanske just det som är den brännande punkten i diskussionen om vem som ska betala för kulturen. De olika intervjuerna presenteras i sin helhet nedan.

Titeln på artikel ”Jag kan inte formulera mig så jag blir nöjd med ord” är ett citat av Klara Kristalova (se nedan) och talar på ett personligt sätt om varför bildspråket behövs. Carl Hammoud (se nedan) säger ”Jag tror på fullaste allvar att tankar och frågor som konsten genererar är med och direkt påverkar allt från arkitektur, som på många sätt är nära länkat, till nationell politik. Därigenom kan man som seriös konstnär inte jobba med ekonomisk vinning som primär målsättning eller drivkraft.” vilket talar på ett annat sätt om bildspråkets inverkan. Jag undrar om folk i allmänhet värderar bildspråket efter dess förtjänster. Speciellt med politiker som ibland agerar mer som sponsorer än som regering. Åtminstone förtjänar både bildspråket och kulturen som helhet ett bättre öde än att reduceras till lektant/farbror på McDonalds.

Carl Hammoud

Trots att man uppfattar dig som en berättare är dina bilder lite undanglidande. Det känns mycket som att läsa mellan raderna när man tittar på dem. Och alla papper och böcker. Det verkar inte stå något i dem? Däremot verkar de grupper av människor som finns med i bilderna vara väldigt samspelta och veta vad de håller på med. Hur ser du på det?

Böcker/papper är väldigt användbara som symboler för något som rymmer mer än vad volym, vikt eller yta avslöjar. De är dessutom vårt enda bevismaterial för en idévärld som gestaltar och representerar vår historia och vår samtid. Böcker kan innehålla rena fantasier, redovisa vetenskapliga undersökningar eller vara dokument ur någons privata liv. Men det tryckta ordet är också något av en motsats till hur berättande med bilder ser ut. En bild kan man läsa hur man vill, medan text är begränsat till ordföljd. Därför är det viktigt för mig att inte använda ett särskilt slags böcker, utan bara boken som symbol.

Skillnaden mellan mina pappersarbeten och mina arbeten på duk handlar om att ta tillvara mediernas egenheter. Teckning tangerar anteckning, därför får de ge intrycket av något mer precist. Målning handlar i mitt fall om illusion och kropp, dvs. att skapa en rymd och en värld bakom dukens yta. En bild av ett rum ger ju intrycket av att vara ett utsnitt ur något befintligt. Vad som döljer sig utanför ytan kan vara vad som helst. Därför vill jag inte vara mer precis i det mediet.

Är det viktigt för dig att kommunicera/nå fram med din konst?

Egentligen inte. Jag försöker se mina verk som något jag lämnar efter mig och jag vill gärna att man hittar ny information i dem med tiden. Att försöka säga något väldigt tydligt och därefter få omedelbar respons skulle vara som att publicera en statistisk rapport. Ju mindre jag formulerar desto mer kommer publiken att läsa in.

Hur utvecklas din berättelse?

Min arbetsmetod pendlar mellan att vara rätt formalistiskt dvs. konstruktioner av färg/form och att behandla en idé. Idén eller berättelsen som utspelar sig i verken kommer till då verken kommer till. Jag tror inte på att utgå ifrån en mall av något slag. Det skulle släcka det liv som processen rymmer.

Finns det något självbiografiskt drag?

Kanske inte självbiografiskt, men många som ser mina verk frågar mig om jag är pedant, och det stämmer. Förutom det så är vad man ser i bilderna en återspegling av arbetet med- och kring dem.

Har konstnärer en humanistisk eller politisk uppgift?

Jag tror att konstnärens uppgift är att upplysa människor om allt som ligger bortom funktion.

Kan du se att det finns någon gemensam berättelse i konsten idag, något som vi konstnärer arbetar med gemensamt?

Det finns både trender och bestående ämnen. Jag tror dock inte att vi idag kan säga vad vår tids stora frågor inom konsten är.

Varför bildspråket och inte ord?

Att jobba med bilder innebär att man inte behöver styra berättandet. Man kan modellera med tid genom att använda ett fruset ögonblick eller en händelseföljd. Bilder ger också mer frihet och större möjligheter att formulera något som inte kan förklaras med ord. Något mer organiskt. Men den största skillnaden mellan ord och bild handlar om ögonblickligt intryck och helhetsintryck.

Politiker har vid flertal tillfällen uttalat sig om att de ser konstnären som en kommersiell småföretagare (är inte verksamheten vinstdrivande bör den läggas ner). Hur förhåller du dig till det?

Att reducera konstnären till en kommersiell småföretagare (ett annat sätt att säga att alla konstnärer ska producera ett säljbart föremål på efterfrågan) innebär att hon eller han i första hand är hantverkare. Alltså ignoreras dels de frågor som är integrerade i själva tillkomsten av ett verk och dels upplevelsevärdet.
För att göra mitt resonemang kort så är ett sådant synsätt kontraproduktivt och dessutom helt utan insikt om hur världen och människor fungerar. Jag tror på fullaste allvar att tankar och frågor som konsten genererar är med och direkt påverkar allt från arkitektur, som på många sätt är nära länkat, till nationell politik. Därigenom kan man som seriös konstnär inte jobba med ekonomisk vinning som primär målsättning eller drivkraft.

Klara Kristalova

Som skulptör är du ovanligt mycket berättare, nästan så att man inte tänker på dina verk som skulpturer utan mer som små berättelser. Även om du är en helt annan typ av konstnär kommer jag att tänka på Jeff Koons sätt att berätta med skulptur. Hans skulpturer är så mycket det de föreställer. På det sättet att berättelsen får mycket fokus påminner ni om varandra. Det jag sett av dig har förändrats med tiden. Det berättande draget har förstärkts. Från början var du lite mer abstraherande. Vad tycker du själv?

Jag tänker inte heller på mina arbeten som skulpturer. Jag är absolut ingen skulptör. Jeff Koons, vad jag minns var hans skulpturer kitschiga, påkostade spektakulära verk. Visserligen tydligt föreställande men om jag ska sätta mina egna saker i förhållande till det är mina mycket mer förenklade och lite klumpiga. Visst arbetar jag i första hand med berättelsen och innehållet. Ett direkt tilltal och en tydlig historia.

Är det viktigt för dig att kommunicera/nå fram med din konst?

Det är viktigt för mig att kommunicera med min konst, jag bygger historier som jag vill att andra ska uppfatta, om inte precis som jag önskar så på något annat sätt. Utan kommunikationen vore det tråkigt
för mig att vara konstnär. Jag har inga specifika budskap som ska nå fram utan vill att mina arbeten ska vara visuellt starka och effektiva på samma sätt som bra musik som man kan höra om och om igen.

Hur utvecklas din berättelse?

Mina arbeten var mer avskalade förut, jag arbetade mycket med att abstrahera och rensa ut. Nu är fältet fritt och mitt arbete har kommit igång på allvar. Jag blandar influenser och är mindre sträng. Den övergripande konstnärliga berättelsen utvecklas mycket sakta. Jag backar lika ofta som jag rör mig framåt. Går tillbaka till skisser som kanske är gjorda flera år tillbaka i tiden och tar gärna upp idéer igen som jag tycker inte blev tillräckligt bra och gör om. Arbetet med ett enskilt verk föder oftast idéer till många andra. Mina idéer kommer överallt i från, både idé- och formmässigt. Jag utvecklar idéerna genom att teckna olika varianter och lösningar på visuella problem och funderar mycket på hur jag ska utforma dem för att berättelsen bäst ska balanseras.

Finns det något självbiografiskt drag?

Mitt konstnärskap är färgat av mig som person och mitt tilltal är personligt men varje skulptur eller teckning är inte en berättelse ur mitt liv. Jag arbetar mycket utifrån mig själv och har en kluvenhet till det, det skulle kännas lite ”finare” att ha ett mindre personligt tilltal.

Har konstnärer en humanistisk eller politisk uppgift?

Konstnärer ska förhålla sig fria, att om viljan finns ta en annan väg, att ifrågasätta. Det är bra att många konstnärer belyser frågor som rör politik och humanism men det är inte just alla konstnärers givna uppgift att vara någon slags upplysare eller ifrågasättare inom just dessa områden.

Kan du se att det finns någon gemensam berättelse i konsten idag, något som vi konstnärer arbetar med gemensamt?

Man kan utifrån se att det finns olika inriktningar där konstnärer arbetar med likartade frågor men det finns så många olika sorters konst och konstnärer.

Varför bildspråket och inte ord?

De skiftningar jag vill åt får jag inte till i ord, det blir för grovt tillyxat. Jag kan inte formulera mig så jag blir nöjd med ord. Teckningar och objekt ringar mycket bättre och rikare in vad jag vill ha sagt.

Politiker har vid flertal tillfällen uttalat sig om att de ser konstnären som en kommersiell småföretagare (är inte verksamheten vinstdrivande bör den läggas ner). Hur förhåller du dig till det? (Frågan är till för att belysa motivationen och drivkraften bakom konstnärers berättande.)

I grund och botten ser jag mig inte som småföretagare. Som konstnär ska man absolut aldrig låta det fria valet styras av kommersiella intressen. Hade jag ingen kommersiell framgång skulle jag ändå fortsätta göra bilder. Men samtidigt är ekonomin viktig och en del av verksamheten.

Thomas Karlsson

Du är en konstnär som inte lägger tonvikten på berättelsen utan på rumslighet, yta och material och därför är det intressant att också fråga dig om berättandet i ditt konstnärskap. Även i din ganska abstrakta formvärld ser man spår som leder betraktaren vidare till tolkningar utifrån en föreställande bildvärld, dina gipsballonger, de små gipsansiktena som liknar galna skelögda gosedjur, aluminiumskulpturerna som liknar godisbilar, mängder av små former som leder tankarna till byggleksaker typ lego. Hur ser du på det?

Jag fokuserar mer på processen än det färdiga konstverket. Arbetar med offentliga verk och gör dem i kommunikation med platsen och de människor som rör sig där. Tänker mycket på dem som ska relatera till konstverket. Oftast är det platsen som föder idén och verket berättar om platsen. Mycket av fokus ligger på hur olika tekniska problem ska lösas. Jag ser det som ”relationell estetik i praktiken”. Utifrån en bestämd situation uppstår saker som både är styrda av situationen och slumpmässiga. Som Pollock som häller färg på dukar som ligger på golvet. Till en viss gräns bestäms förutsättningarna av mig själv, platsen eller situationen sen blir det som det blir.

Är det viktigt för dig att kommunicera?

Egentligen inte, jag söker inte kommunikation. Jag mår bra av att hålla på med skulptur. kommunikationen kanske uppstår när jag får ett uppdrag. Att det ska fungera med platsen och de människor som ska relatera till det. Det tänker jag mycket på.

Hur utvecklas din berättelse?

Kan känna att jag kommer närmare något, vet inte vad. Jobbar med taktilitet, känslan av lätthet och integritet. Att få materialet i sig självt att berätta. Jag gjorde en viktig upptäckt när jag på konsthögskolans elevutställning visade det jag hade hämtat från mitt skåp på mitt gamla jobb som rörmokare. Och mitt betyg från firman. Ingen trodde att det var på riktigt, alla trodde att det var fejkat. Då förstod jag att det inte var viktigt, om det var på riktigt eller fejkat. Det är inte det som är grejen. Det öppnade en helt ny värld för mig.

Finns det något självbiografiskt drag?

För mig är det unika konstverket inte intressant. Allt jag gör kommer i mängder. Ibland undrar jag om det har med min bakgrund som hantverkare att göra. Att det finns en omedveten nyttoaspekt som är med och styr.

Har konstnärer en humanistisk eller politisk uppgift?

Det är inget jag går runt och tänker på men kanske en slags ideologisk bakgrund med rötter i punkrörelsen påverkar mig i mitt arbete. Det avspeglas väl i min motvilja mot det unika. Alla är lika viktiga.

Kan du se att det finns någon gemensam berättelse i konsten idag, något som vi konstnärer arbetar med gemensamt?

Det finns ett större intresse för det narrativa idag, t.ex. Karin Mamma Andersson, i motsats till 80-talets intresse för minimalism och rena ytor.

Varför bildspråket och inte ord?

Det faller sig ganska naturligt då jag berättar genom materialens egenskaper och i förhållande till olika platser och tillfällen, det betyder inte att arbeta med ord är uteslutet, om detta behövs ser jag nog inga problem med att arbeta med ord och skrift.

Politiker har vid flertal tillfällen uttalat sig om att de ser konstnären som en kommersiell småföretagare (Är inte verksamheten vinstdrivande bör den läggas ner). Hur förhåller du dig till det? (Frågan är till för att belysa motivationen och drivkraften bakom konstnärers berättande.)

På den frågan har jag nog inget svar, själva arbetet kan nog ingen stoppa en från att göra, jag ser mig själv som konstnär och inte som egen företagare, och jag tror att utövandet i sig är en slags motståndskraft som hittar näring och kraft i att vara i opposition.

Dana Sederowsky

Dina fotografier är påtagligt berättande, nästan så att man som betraktare känner sig uppmanad att ge någon sorts svar direkt. Det är nästan omöjligt att titta på dina bilder utan att skapa sig någon form av relation till dem. Jag kan också tycka, av det jag sett av dig, att du har använt samma sorts berättelsespråk under hela ditt konstnärskap. Det verkar som du hittade rätt från början om vad du ville med din konst och har hållit fast vid det?

Jag jobbar främst med videoperformance eller performance to the Camera, vilket innebär att jag memorerar monologbaserade egenskrivna texter, vilka riktas direkt mot kameran (betraktaren). Jag agerar självständigt och använder min egen kropp, min egen utsida, regisserar mig själv och skriver manus själv. I mitt pågående projekt Special Announcements, (påbörjat 2006) kan man se en tydlig utveckling, en kronologi i uppbyggandet av figur och berättelse. Jag jobbar med karaktärsbyggen och att etablera dessa tar lång tid. Figurerna är uppbyggda efter vedertagna dramaturgiska regler. Utvecklingen av mitt konstnärskap sker i realtid, i och med mitt kroppsliga åldrande. Även i projektet Dana Aid, (påbörjat 1998) finns en konstant dynamik. Doktorn är socialt utagerande, moralens väktare i kontakt med det världsliga tillståndet. Hon är en stiliserad auktoritetskaraktär till skillnad från ansiktet med de slutna ögonen i Special Announcements som är den esoteriska, introverta och orakelliknande figuren. Jag ser dessa två karaktärer som delar av samma kropp.

Är det viktigt för dig att kommunicera/nå fram med din konst?

Ja absolut! Utan reaktion, vilken som helst, kan jag lägga ner. För att upprätta en personlig kontakt med betraktare är koreografi och röstframträdande i videoverken minutiöst regisserade av mig själv. Det finns inget team bakom mig som kan störa eller lägga sig i. Och när verken visas är det viktigt att jag närvarar för att kunna studera reaktioner och svara på frågor, det är en stor del av mitt konstnärskap.

Hur utvecklas din berättelse?

Jag inspireras av existentiella frågeställningar och aktuella händelser. Jag är fascinerad av alla sorters sektledare och deras retorik, av mässande och olika auktoriteter. Min berättelse utvecklas i takt med människors dumhet och ondska. Videomonologerna och de fotografiska serierna har kommit till parallellt. Från att ha varit fysisk och utagerande som karaktären i Dana Aid, blir arbetet mer själsligt i och med Special Announcements. Doktorn började med tilltalet ”How are you feeling?”, regelrätta undersökningar följda av diagnoser. Idag glider arbete över till personkult, vilket mer närmar sig propagandas retorik i betydligt större utsträckning än hos Doktorn. Ansiktet/oraklet i Special Announcements ställer frågorna, Doktorn ger dig påståenden. Mitt utforskande av karaktärer påminner mycket om karaktärsbygget i romansviter. Jag samplar aldrig material, manipulerar, eller använder existerande bilder eller texter, därför är alla mina berättelser unika.

Finns det något självbiografiskt drag?

Visst är det självbiografiskt i den mån att jag använder mitt eget ansikte och kropp, men inte mer än så. Jag är nyfiken på varför man tror på uppenbart uppdiktade karaktärer. Det är därför jag bygger de karaktärer jag gör. Om man vill kalla det självbiografiskt att jag gör ALLT själv, så går väl det bra. Det är ett medvetet val att vara solitär och för övrigt tycker jag att många konstnärer leker kollektivistisk kurragömma

Har konstnärer en humanistisk eller politisk uppgift?

I mitt sätt att se på det är de tätt sammankopplade. Konstnären har det yttersta ansvaret att förvalta den svenska yttrandefriheten i vårt demokratiska samhälle. Jag är stolt över att vara konstnär. Konstnärers uppgift bör vara att förändra världen och medvetandegöra premisserna för mänskligt liv. Med mina verk vill jag agera ögonöppnare.

Kan du se att det finns någon gemensam berättelse i konsten idag, något som vi konstnärer arbetar med gemensamt?

Jag tänker väldigt lite på vad andra gör. Jag kan bli rädd för den svenska konstscenens feghet. Modet att utmana konventioner bör växa i Sverige. Det vi borde arbeta med tillsammans är att rikta blicken på saker som samhället sopar under mattan.

Varför bildspråket och inte ord?

Jag jobbar med båda. På sättet videomonologerna är sammansatta kan jag få det bästa av båda världar.

Politiker har vid flertal tillfällen uttalat sig om att konstnären ses som en kommersiell småföretagare. (Är inte verksamheten vinstdrivande bör den läggas ner.) Hur förhåller du dig till det?

Alla som jobbar i kultursektorn har slagits för sin överlevnad i urminnes tider. Det är inget nytt. Att icke vinstdrivande verksamheter ska få tillskott bland annat i form av statliga stipendier är för mig en självklarhet. Konstnärer har alltid varit en typ av entreprenörer, det är inte heller nytt. Alla får göra hur fan de vill.