"Ground Zero – United we stand pt. 2"

I New York har det alltid funnits motstridiga uppfattningar om hur graffiti som fenomen kan och bör tolkas. Är det något i huvudsak ont eller i huvudsak gott? Det är värderingar som på olika sätt även gett resonans i svensk debatt. Även om olika synsätt funnits parallellt så det går det att skönja en viss variation i huvudförståelsen och kanske framför allt i bredden av tolkningsmöjligheter.

Under slutet av 60-talet och de första två åren på 70-talet behandlades graffiti ofta som något ganska harmlöst, ibland till och med lite spännande. Flera tidningar publicerade bilder på graffiti och intervjuer med utövarna. Men ganska snabbt förändrades bilden. Sommaren 1972 förklarade stadens borgmästare Sanford D. Garelik krig mot ”graffitigalenskapen” och i dystopiska filmer som ”Death Wish” (1974) så blir graffitin på New Yorks tunnelbana själva sinnebilden för en stad i moraliskt förfall.

Under tidigt 80-tal blev dock graffitin på Berlinmuren en symbol för västerländsk uttrycksfrihet. När de två konstnärerna H A Schult och Elke Koska 1985 byggde en 30 meter lång kopia av muren på Manhattan så fick ingen graffiti finnas på sidan vänd åt öst. För om den ständigt nymålade och färgglada västsidan representerade demokratisk individualism så stod det betonggrå för byråkrati och kontrollsamhälle. Året efter bjöds också New York-konstnären Keith Haring in att måla den riktiga muren, på västsidan av Checkpoint Charlie – den enskilt mest berömda och symboliskt mest laddade passagen mellan det kalla krigets två geopolitiska zoner.

Efter Tysklands enande så styckades delar av Berlinmuren upp och såldes på auktion. Då var graffitiprocessen avslutad ¬– på dessa delar fick ingen längre måla. Som ett slags segertroféer står idag fragment av Berlinmuren utanför Ronald Reagan Presidential Library, liksom vid George Bush och Richard Nixon dito samt utanför CIA:s högkvarter.

En bit landade på 53:e gatan på Manhattan, ett par kvarter från MoMA. Men när det kalla kriget väl var vunnet så var graffitin inte längre viktig som frihetssymbol och på detta segment så är den istället vänd mot öst. Denna historieförfalskning är antagligen en slump, men den ser ut som en tanke. För under borgmästare Rudy Giulianis ämbetsperiod 1994-2001 kom tolkningsmöjligheterna att åter inskränkas.

Tillsammans med diverse småbrott hamnade graffiti i skottgluggen för stadens nolltolerans mot brott – en arbetspolicy som gick ut på att synliga avvikelser från lagar och regler skulle prioriteras av polisen för att känslan av ordning i stadsrummen skulle upprätthållas.

Efter terrorattackerna den elfte september 2001 tycks pendeln åter ha svängt. Det är som om den traumatiska erfarenheten gjort att graffitin påminner invånarna om det gamla New York, och att en yttre fiende gjort att graffitimålarna uppfattas som riktiga helylleamerikaner. Nu enrolleras graffitin åter i USA:s nationella projekt och idag finns flaggprydda graffitimålningar som behandlar nine eleven i New Yorks alla fem stadsdelar.

Nationalistisk graffiti är egentligen inte någon ny företeelse. På Nordirland och i Palestina har både målningar och enklare budskap använts som verktyg i kampen för kampen för självständighet; svenska Pike och Core gjorde en gulblå ”Sweden” när de 1989 var på besök i Holland. En av de mest kända graffitimålningarna i New York någonsin är ”The Freedom Train” gjord den fjärde juli 1976 av Caine I och hans vänner – som målade ett helt tunnelbanetåg för att fira att tvåhundra år gått sedan USA:s självständighetsförklaring.

Den svulstiga patriotism som går att utläsa i ”Ground Zero – United we stand pt. 2” (2001) hade ändå knappast varit tänkbar innan den 11 september 2001, och det alldeles bortsett att målningen behandlar just denna händelse. Målningen som mäter någonting runt 4 gånger 50 meter är gjord i utkanten av Queensbridge Projects av Oh, Kern, Deem, Cope 2, Ivory, Muse, Phyme, Ewok, Need, Jez, Jaes och Dos.

Seriefiguren Hulken som föddes på 60-talet är en amerikansk version av Dr Jekyll och Mr Hyde. Den timide och hämmade forskaren Bruce Banner förvandlas i farliga situationer till det starka, i grunden goda, men känslomässigt okontrollerbara monstret/hjälten Hulken. Här får Hulken förkroppsliga den sårade amerikanska folksjälen där han i mitten av verket kommer lunkande ut ur resterna av World Trade Center med knutna nävar och bärande på stjärnbaneret. En apokalyptisk himmel vilar över axlarna. Han har groteskt svällande muskler och ett mycket litet huvud, och jag undrar om konstnärerna medvetet valt en så flertydig figur. Är Hulken den starka och rättrådiga hjälten eller det sårade, farliga och irrationella monstret? Blodigt allvar eller rent av humoristisk satir? Det sistnämnda har jag svårt att tro, men omöjligt är det inte.

Längst till vänster landar fallskärmsjägare och en robocopliknande figur står riktad in mot bildens centrum. I motsatta änden finns en scen med monster och kedjor i en stil som påminner om H R Gigers, den schweiziske konstnären som skapade bildvärlden i filmen ”Alien” och nästan blivit en genre i sig. Här tycker jag nog att den saknar både den tekniska skicklighet och det kompositionsmässiga driv som genren kräver.

Varje målare har gjort sitt egna namn, liksom hängande på en tunn hinna framför den illusoriska scenen. Graffitins fokus på det individuella namnet har man alltså inte släppt, temat till trots. Men även om namnen ligger i förgrunden så är de inte det mest betydelsefulla. Det är istället det som annars brukar vara bakgrund som är målningens viktiga del – alltså den scen med Hulken på Ground Zero som gett målningen dess namn.

Fast hur lyckat är det egentligen med de individuella konstnärernas tags i förgrunden? Inte alldeles skulle jag vilja hävda. Cope 2 har själv berättat de fått klagomål på att de målat sina egna namn istället för dödsoffrens. Det är en rimlig anmärkning även om jag tycker att man kan ha förståelse för att de ofta stigmatiserade målarna vill se sina egna namn invävda i den nationella berättelsen. Själv skulle jag snarare vilja rikta min kritik mot det rent formmässiga resultatet. Det blir liksom inte någon verklig kraft och dynamik i helheten när verkets två huvudnivåer inte korresponderar utan snarare konkurrerar och tar ut varandra.

Även om målningen är både intressant och imponerande så blir jag inte på allvar berörd ens när den tornar upp sig framför mig på plats i Queens. Men så får jag återigen syn på den fantastiska himmelen bakom Hulken. Där tycker jag mig se något som varken är patriotism, självförhärligande eller satir, utan bara ett finstämt och känsligt måleri som uttrycker förtvivlan för vad som hänt och oro över vad som komma skall.

Artikeln har tidigare publicerats i en annan version i Stockholms Fria Tidning