Mr Walker, förmodar jag - Jan Håfström får Bildkonstnärsfondens stora stipendium

Det finns i princip två olika sätt att segla. Det ena söker utmaningen, det avgörande ögonblicket när seglaren bryter sina krafter och sin skicklighet mot havets och vindens makt i en yttersta ansträngning att göra elementen till hjälpryttare. Detta är kappseglarens och windsurfarens element, ständigt på väg mot nya höjder av fulländning. De som seglar i enlighet med den andra principen letar i stället efter de strömmar djupt nere i havet som rör farkosten i riktningar ingen på landbacken hade kunnat förutse. Detta är djuphavsseglarens och den upptäcktsresandes element, den som hellre fäller lodlinan i djupet än fåfängt spanar efter nya vindkast.

Jan Håfström är en sådan seglare på konstens ocean. Jag bläddrar i en av böckerna i min bokhylla, och finner en dedikation från konstnären längst ner på en sida: ”Minns du? ’Två år för om masten’ med Alan Ladd? Resan är bara delvis verklig… Resten måste man hitta på. Verket är denna obegripliga kombination av stort och smått. BON VOYAGE.” Den förhoppningen behöver man, konstnär som privatmänniska. Ty att resa – speciellt att resa med vattnet som bärare – är en äventyrlig verksamhet. Man förlorar sig, och står plötsligt inför möjligheten eller risken att förvandlas till någon annan. 1993 skriver Håfström en text i Mikael Lundbergs katalog ”Det mörka glaset”. Textens utgångspunkt är Venedig, och det är dags att stiga ombord på Vaporetton: ”Det är först när farkosten lägger ut från kajen, med däcket under fötterna och båtens rörelser fortplantande sig i min kropp, som miraklet äger rum: jag har lämnat fastlandet och tillhör en annan värld”. Och han faller plötsligt in i ett samtal han har fört med sig själv i en annan bok, samma år: ”Är inte allt konstnärligt arbete en form av resa? Man gör om resan. Bilderna är resans stationer. Halvt verkliga, halvt symboliska. Delvis mina, delvis någon annans. Kanske mindre ett försök att hålla kvar, minnas något tillbaka – än att slutligen kasta allt överbord”.

Man kan resa av många anledningar. Somliga gör det som en flykt, andra för att söka ett endast halvt urskiljbart öde. Till för inte alltför länge sedan sände bättre bemedlade föräldrar ut sina barn på bildningsresor – de fattigare fick gå till sjöss – med hopp om att deras telningar skulle växa till fullvärdiga samhällsmedlemmar. Men det finns ingen automatik i denna process. Marlow, som ombord på sin ångbåt sakta rör sig uppför Kongofloden, allt närmare den mystiske Kurtz, är inte ute på en bildningsresa. Han färdas långsamt men säkert in mot mörkret i hans eget hjärta, i hela den västerländska civilisationens blodomlopp. Resan förvandlas till ett nedstigande, och båten till en grav. Har jag inte sett detta tidigare? Hur däcksplankorna förvandlas till sten, och seglen till jord? 1985 gör Jan Håfström en landskapsinstallation nära Henie Onstad-museet i Oslo, en hylliknande betongskapelse som lika väl kan tydas som en båt, strandad på en torrlagd sluttning. Vi letar förgäves efter tecken som berättar om dess ursprung. Visst finns där de konsthistoriska associationerna, lika småsnåriga som buskvegetationen intill. Men detta är sken, dimbankar på havet som döljer en hel kontinent. De historiska detaljerna är inte ledtrådar, de är vrakgods från tidigare expeditioner som gått förlorade. Likt conquistadoren Aguirre i Werner Herzogs film med samma namn blir vi genom Håfströms ögon och händer medvetna om hur bit för bit de strukturer och förklaringsmodeller vi satt vår tro till faller samman inför våra ögon.

Ur den synvinkeln förstår man bättre konstnärens fascination inför allehanda system som gör kaoset vi kallar verklighet till något begripligt. 1971 målar han ”Nature morte”, en väldig bild föreställande en stensamling där varje objekt försetts med ett unikt identifikationsnummer. Men ingen samling är en samling utan ett klassifikationssystem. Här lyser dock systemet med sin frånvaro, precis som de kulturhistoriska referenser som emellanåt gör sig påminda i Håfströms verk i själva verket är moment i en strategi för att beröva oss språket och därmed tryggheten som ligger i att kunna värja sig med det dissekerande intellektet som vapen. ”Konstens mening? En pågående underminering av språket, ordens betydelser, de sociala formerna, känslolivet?” skriver Håfström i Lundbergkatalogen. I Håfströms lådliknande verk från 80-talet behandlas och återbehandlas detta spörsmål med en drömlik logik. Ibland – som i ”Språket” från 1986 – blir frånvaron av ett representerande beskrivningssystem fysiskt uppenbar genom verkets karaktär av tom hylla eller förvaringsbox. Andra gånger – som i ”Ikonostas” från 1989 – är frånvaron inte fysisk, utan symbolisk.

Kanske är det den evige resenären och hans bagage som Håfström gång på gång inventerar? ”Tillvaratagna effekter” är titeln på Martin Sundbergs avhandling från 2005 om Håfströms konstnärskap, och nog finns här en poäng. Inte först och främst i att Håfström, som alla konstnärer, har ett personligt och kulturellt betingat bagage att kånka omkring på. Betoningen ligger i stället just på ordet ”tillvaratagna”, i den process som innebär att ta hand om något, ge det en plats i ett sammanhang, eventuellt låta det falla i glömska för att senare, efter lång tid, återupptäcka det som stuvats undan i medvetandets källarvåning.

På ett fotografi från utställningen ”Barbar” 1984 kan vi se hur det tar sig ut i praktiken: objekt ligger inkilade på en hylla mellan väggen och ett avloppsrör, ungefär som ballast och förnödenheter stuvas i kölsvinet på ett fartyg. Det är heller inte ovanligt att Håfströms verk från denna tid har just karaktären av fraktgods, föremål som pressas samman i lådor och kistliknande konstruktioner. För generationer av flyktingar som genomkorsat kontinenterna på sin väg undan ondskan mot ovissheten väcker åsynen av de tätt packade anonyma objekten starka känslor. Vetskapen om att man en gång för alla lämnat ett känt sammanhang och ännu inte funnit sig tillrätta i ett nytt gör att även de mest välkända och käraste ägodelarna på något märkligt sätt blir hemlösa, de berövas sina namn och egenskaper. Men ändå blir de kvar som arkeologiska fynd i bottensedimentet av vårt själsliv. De hemsöker oss i drömmen och kräver att vi åter gör dem delaktiga i vårt liv och vårt öde.

Lika mån är konstnären Håfström att vi tar honom på orden. Hans konst är ingen filosofisk seminarieövning eller uppvisning i hantverksmässig briljans. Han vill att vi skall känna hettan från verkens inre glöd på vår egen hud, att den längtan efter en hemkomst som de utstrålar skall vara vår egen längtan. Alla resor har emellertid en ände. Varje seglats slutar med att ljusen från en hamn blir synliga, och förebådar ett möte. Målningen ”Hemkomsten” från 2002 visar oss Fantomens mytomspunna alter ego Walker, blickande bort mot Böcklins Toteninsel som flyter i månskenet likt ett övergivet fartyg. Vårt perspektiv är snett bakifrån, vi är för ett ögonblick färjkarlen Charon som ror vår mystiske passagerare till hans slutdestination. Något har fullbordats, men vi vet inte exakt vad.

Först långt senare kommer det att uppenbaras för oss, och väcka en ny rastlöshet. 1973, på tröskeln till konstnärskapet, skriver Håfström: ”Vad jag söker där ute är en bild. En form. En ny känsla. Och en sådan uppstår alltid i ett möte, jag menar: någonting har förberetts sedan länge, jag vet inte riktigt vad, men jag spanar efter det överallt. Väntar på en signal. När denna signal slutligen kommer och hela processen är igång, försvinner landskapet, försvinner allt det som varit ens trygghet medan man väntar. Men bilden finns där. Och dess främlingskap, dess brist på natur fyller mig med smärta och förvåning”.

[Denna text har tidigare publicerats i katalogen som givits ut i samband med stipendieutdelningen. Exemplar kan beställas hos Konstnärsnämnden, Maria skolgata 83, 118 53 Stockholm.

Så här lyder Bildkonstnärsfondens motivering: "Styrelsen för Sveriges bildkonstnärsfond har beslutat att tilldela konstnären Jan Håfström årets Stora stipendium på 250 000 kronor. Jan Håfström får stipendiet för ett långt och banbrytande arbete i sin egen praktik, där han sedan fyra decennier tillhört de främsta i svenskt konstliv. Vidare för att han otaliga gånger varit representant för svensk konst i viktiga internationella sammanhang, men också för att han här hemma varit en inspiration och ett stöd för många yngre kolleger.

Jan Håfström är en sublim uttolkare av de mänskligaste av känslor. Hans främste "hävdatecknare" (som han kallat sig själv) Douglas Feuk avslutar sin stora essä "Måla sitt liv" från 1989 med att sammanfatta hur åtrå och fruktan är bundna till varandra i Jan Håfströms konst, inte bara som motsatser, utan i en form där de tycks flyta samman, som i en omöjlig förtätning av flykt och fångenskap, av natur och kultur. Samt hur denna legering är förknippad med känslor av bakåtblickande och återkomst.

Det är just denna balans som är Jan Håfströms signum: att hantera det sentimentala så att det inte blir banalt, utan en angelägenhet för vem som helst. Kunna fullfölja balansakten mellan det groteska och det patetiska, det romantiska och det motbjudande, det nostalgiska och det experimentella. Lyckas med att visualisera de stora, mänskliga drivkrafterna så att de blottläggs utan att förlora sin trovärdighet, så att man varje gång förstår att det tills sist ändå alltid handlar om liv och död."]