Jone Kvies skulpturkonst

En dominerande rörelse finns i Jone Kvies skulpturer och installationer, och den går uppåt. Men inte av lätthet, utan av kraft. I hans skulpturer avbildas naturens krafter i sina extrema yttringar, än över ofattbara tidsrymder (som i hans stalaktitskulpturer), än med otänkbar snabbhet (hans väldesignade atomexplosionssvampar). Tiden är dynamisk hos honom, en krafternas aktions- eller reaktionstid, och tyngd eller lätthet ser ut att vara en fråga om hastighet. Tyngden skulle då vara en långsam reaktion – men även den är ett rent stigande i höjden. (Kunde det inte ha varit för att understryka detta som han gjorde en så massiv installation som "Fjell" – mer än sex meter hög – i ett så lätt material som aluminium? I vilket fall som helst förefaller hans material vara ett kapitel för sig.)

Det som förefaller mig vara nytt på den här utställningen är att Kvie nu även arbetar med krafternas milda yttringar och framförallt med deras egen rumslighet. "Helmet" heter det centrala verket. Blankpolerad brons och vit billack, formad som en stor astronauthjälm vänd upp och ner på golvet. I den konvexa ytan reflekteras rummet och besökarna, anonyma som himlakroppar eftersom inga ansikten går att urskilja i avspeglingen. I bilden har de hamnat i ett rum som är ett kraftfält dvs. som själv består enbart av krafterna, deras relationer, rörelser och verksamheter – det här måste vara den okända, microperceptibla värld som Nietzsche kallar ”viljan till makt”: rummet som en ”affektvärld”, som kraftspel. På vissa ställen expanderar Kvies rum, på andra drar det ihop sig. Skarven mellan golv och tak är till exempel en plats där rörelsen stannar av, rummet förtätas och sjunker ned. Så rummet kantrar: såväl det horisontella som det vertikala planet ser ut att slutta ned mot skarven, och det som i gallerilokalen är taket ligger längst bak i bilden, som en vägg (så att lysrören ser ut som en ljusskulptur). Även relationerna i rummet förvandlas. När "Helmet" står snett till höger om mig, och jag på rät linje framför mig har en annan skulptur och en annan betraktare, ser de i bilden ut att stå bredvid varandra, så att vi istället för en rät linje nu formar en trekant.

Skarven skär som en horisont över bilden – men en horisont böjd uppåt. Om man själv står på den är det alltid längst ner, och andra som följer den stiger i bildrummet. Faktiskt är man allra längst ner, för horisonten sviktar något under en, som om till och med rummet självt skulle ha en snabbare strävan uppåt. Också andra konstnärer som jobbar med naturkrafter har stött på en liknande rumslighet. När t.ex. en ljuskonstnär som Otto Piene i efterhand betraktade sitt verk "Lichtballet" (1960) konstaterade han att ”det finns en dynamisk perception av rummet där gravitationen förlorar en hel del av sin makt.” Att man i Kvies rum hamnar allra längst ner beror nog på att det inte bara är rummet som kondenseras och expanderar, utan även kropparna. Beroende på om de avspeglas i huvudsak ovanför eller under den välvda ytans mittlinje, vilket varierar med avståndet, växer och krymper de överraskande snabbt – ja, det rör sig nog nästan mer om ett pulserande än ett växande. När kropparna rör sig i rummet rör de sig då också i sig själva¬, sväller och drar sig samman; de gestaltar krafternas pulserande liv. När man får horisontlinjen att svikta är det för att kroppen dragit ihop sig, dess rörelse har minskat och blivit ännu långsammare, mindre expansiv och strävande, än rummets långsammaste del. Rum som alltså verkar ersätta gravitation med rörelse. Givetvis befinner sig också de andra åskådarna som står på samma linje absolut längst ner när rummet betraktas och besitts från deras positioner. Skulpturen framställer alltså ett rum som hela tiden bestäms på nytt i relation till varje dynamisk punkt i det, som var och en kan utgöra den lägsta punkten i rummet, samtidigt, på olika ställen. Rum utan utsida, utan neutrala positioner; rum oskiljaktigt från sitt ”innehåll”, kropparna, rörelserna, perceptionen.

Om man går runt till andra sidan av hjälmen och tittar in i den ser man inte att insidan är svartpigmenterad: man ser ett djupt mörker som fyller den ända upp till kanten. Betraktaren inbillar sig gärna att det var den här extrema förtätningen som satte rummets krafter i rörelse, och att det är här de stannar av. Tillbaka vid entrén ter sig omgivningen i någon mån rubbad. Kvie ser ”kunst som en opposisjon till samfunnet og dets ideologier”. Ingenting, möjligtvis med undantag av det som kallas kritiskt tänkande, är väl mer beslagtaget av samhällets normer och ideologier än perceptionen. Men nu ler man när man tittar in i galleriet. För man ser inte längre besökare som konsumerar kultur, utan kroppar som rör sig i sina banor genom rummet, sträcker sig uppåt under en skulptur i taket, drar ihop sig inför det svarta hålet – och på nytt skjuter i höjden och rör sig vidare.

Jone Kvies skulpturer kan ses på Elastic i Malmö under perioden 20/1-11/3