Marabouparkens annex och David Larsson-väggen

I mitten av förra seklet skapades Marabouparken i Sundbyberg av landskapsarkitekten Sven Hermelin. Det skedde med aktivt stöd från chokladfabrikens ägare Henning Throne-Holst och med syfte att skapa en god miljö för fabrikens arbetare och andra anställda. Som en del av projektet byggde de upp en ambitiös skulptursamling med verk av namnkunniga konstnärer. Marabouparken var ändå mycket en lokal angelägenhet till dess att parkens vänner för några år sedan startade en konstpedagogisk verksamhet, vilken sedan 2004 även omfattar en konsthall för nutida konst.

För min del har Marabouparkens annex snabbt blivit något av en favorit bland Stockholms konsthallar. Oavsett utställning finns något chosefritt och opretentiöst, i bästa mening fritidsgårdsaktigt, över både lokalen och verksamheten. Just nu visas den brittiska konstnärens Olivia Plenders utställning ”Information, Education, Entertainment”. Titeln är taget från ett motto för den engelska public service-televisionen och utställningen består till stor del av massmedialt informerad konst. Här finns en TV-studiokuliss och intill denna en upptagning där konstnären intervjuar filmskaparen Ken Russell om dennes konstnärsroll; på väggarna utklippta figurer ur Plenders serieprojekt ”The masterpiece” – om fiktivt konstliv i 60-talets London.

Plender jobbar effektivt med omarbetningar och förskjutningar av äldre bilder från olika sfärer. Installationen ”Monitor” (2006-2007) utgår från ett TV-program om unga konstnärer som sändes i BBC 1960. Plender har låtit skådespelare läsa in hela programmets manus och sedan bildsatt ljudet med bilder från London av idag så att likheter och skillnader framträder i relief.

I informationsmaterialet påpekar Plender själv att det ursprungliga programmet förmedlade en individualistisk och romantisk konstsyn, vilken – som hon menar – i mycket lever kvar i allmänna föreställningar än idag. Och visst finns i programmet idéer som i dagens konstsamtal känns lite aparta. Som påståenden om att konstnären är helt utlämnad till sina känslor och att konstverket börjar ”i ett dunkelt ögonblick av smärta eller upprymdhet”. Fast själv slås jag mer av en annan sak och det är den totala avsaknaden av referenser till utbildning och enskilda gallerier, referenser vilka idag är mer eller mindre obligatoriska när unga, icke etablerade konstnärer presenteras för såväl initierad konstpublik som en bredare allmänhet. I programmet berörs utbildning endast indirekt, genom att konstnärerna får diskutera möjligheten att försörja sig genom att undervisa – vilket de har ett ambivalent förhållande till.

Men kanske hänger frågorna ihop. Om man ansluter sig till romantiska föreställningar om att konstverket är ett resultat av att en unik individ gått i närkamp med sina känslor så trycker man knappast på utbildningsgång och sociala sammanhang. Och vice versa. För dagens nästan uteslutande högskoleutbildade konstnärsgeneration finnsantagligen inte mycket utrymme för romantiska föreställningar om det ensamma geniet. Samtidigt är romantiska idéer åtminstone initialt är viktiga för många unga blivande konstnärer, vilket Plender också påpekar.

Ungefär 800 meter från Marbouparkens annex i nordvästlig riktning finns en enorm graffitimålning. Just denna målning gjordes i augusti i år, men precis som Marabouparken är det en plats med anor och liksom denna resultatet av ett samarbete mellan konsten och en lokal näringsidkare – om än motiven för den sistnämnda här kanske framstår som mer krassa.

Det var i slutet av 80-talet som de båda graffitimålarna Delite och Wagon fick tillstånd av fastighetsägaren att nyttja fasaden. Och färger – mot att de på en del av väggen målade företagets namn i stora lättlästa bokstäver. Företaget hette David Larsson Transport och platsen döptes snabbt till David Larsson-väggen. Så kallas den än idag, även om målningen sedan länge är borta och trots att företaget bytt namn.

Wagon och Delite bjöd in flera av sina vänner att delta. Väggen må ha fått namn efter mecenaten men den mest berömda av målningarna den gången blev Circles och Tariqs ”Maniac” (1989), som senare hamnade på titelbladet av boken ”Graffiti – ett gäng hiphopare och deras konst” (1993).

Den ungefär 80 meter långa fasaden ligger vänd ut mot pendeltågsspåren, och det är i pendlarna som väggen har sin största publik. Men sedd från tåget fladdrar den snabbt förbi och knappast en den skickligaste graffitiläsare klarar förmodligen av att uppfatta mycket mer än en förbiilande färgexplosion samt enstaka former och stavelser.

På plats är målningen överväldigande. Den täcker fasadens hela längd och är mellan två och en halv och tre meter hög i en sprakande, hårt driven färgskala. Det är kanske 5 meter sluttande mark mellan väggen och järnvägsstaketet. Det korta avståndet trycker in betraktaren mot verket som tornar upp sig och liksom omsluter en. Inte heller härifrån går det inte att ta in som en helhet utan bara fragmentariskt, bit för bit.

Men det är också så målningen är skapad, som en väv där nio olika konstnärers verk knutits samman till en spretig helhet genom en gemensam bakgrund som går i mörkblått, oceangrönt och turkos med ljusblå, nästan vita, ”sizzles” (som de amerikanska målarna kallar de den typ av måleriska effekter som likt blixtar löper genom hela målningen).

Snarare än en målning kanske man bör se väggen som en utställning med nio olika verk, där namnet och individen står i centrum. Stik, Boss, Italy, Pomac, Cakes, Skil, Assma, Ikaros och Kaos är i tur och ordning både namnen på de respektive målarna och motivet i deras enskilda verk. Men det är samtidigt inga vanliga namn utan artistnamn som lika mycket är konstnärliga projekt. Graffitin som konstform är i mycket uppbyggd kring poetiska namnlekar och bildliga identitetsspel – en multimedial blandning av måleri, skådespel och litteratur. Graffitikonstnärens ”namn” är ett nom de guerre, ett dramatiskt diktjag under vilket den framträder för publiken. Om man inte förstår detta så framstår målningen/utställningen lätt som en anakronism, ett projekt som söker att åter sammanfoga just den individualistiska och genifokuserade konstnärsmyt som Plender jobbar med att dekonstruera några hundra meter bort. Eller kanske alternativt – och mer i takt med tiden – som måleriets svar på vår varumärkesfixerade konsumtionskultur.

Alla de enskilda verken är gjorda med en visuell stuns och en driven teknisk skicklighet. En favorit är Ikaoros skissartade piece, med ömtåliga och lite sköra linjer som samtidigt sitter med en skalpellskarp precision. Den spelar också fint i kontrast till Kaos mer plastiska och svängiga linjeföring alldeles intill.

Istället för O har Ikaros målat en svävande putti, en amorin som laddat sin båge. Denna befinner sig på ett annat plan än de övriga figurerna som istället mer omger målningarna och liksom är positionerade mellan de enskilda verken och den sammanhållande bakgrunden. Dessa figurer är hämtade ur den animerade teveserien Doktor Snuggles från 70-talet. Som ofta tematiseras konflikten mellan graffitimålarna och ordningsmakten. Här har inte mindre än tre poliskonstaplar bemålats med färg, vilket påminner mig om anekdoten att när 70-talets politiska brigadmålare blåmålade dåvarande moderate lanstingspolitikern Stig Dingertz när denne handgripligen försökte stoppa dem vid Hornsgatspuckeln.

Målningen på David Larsson-väggen är dock gjord med tillstånd, men den nuvarande ägaren tackas betydligt mer diskret, med en liten text i målningens underdel. Jag tror dock inte att denna har bidragit med mer än att den upplåtit sin vägg. För sedan 80-talet har det utvecklats sprayburkar som både pris- och kvalitetsmässigt är specialanpassade för graffitimålarnas behov. En sådan sprayburk skymtade för övrigt förbi tillsammans med annat konstnärsmaterial i en ateljéinteriör i Plenders installation.

Rent visuellt, och kanske även socialt, må Marabouparkens och David Larsson-väggens utställningar befinna sig i skilda världar. Men det går också att se likheter, i ett intresse för rollspel, i ett ambivalent förhållande till konstnärsrollen samt i användandet av massmediala bilder (även om det sker på helt olika sätt, eftersom Plender förhåller sig mer öppet distanserat till sitt material).

När jag går tillbaka framför målningen får jag plötsligt syn på något ovanför Pomacs piece. Jag kan där ana en rest av ”Maniac” som en ljus skugga i fasaden. I det ögonblicket uppstår ännu en likhet, om än den inte är uppenbar eller ens uppsåtlig, en likhet som ligger i att olika tidsplan smälter samman och samtidigt skaver mot varandra.

Adress: Allén 9/Vasagatan 4A, Sundbyberg