Samtal med Zwelethu Mthethwa

Zwelethu Mthethwa är, tillsammans med David Goldblatt och Santu Mofokeng, en av Sydafrikas främsta fotografer. Han bor och arbetar i Kapstaden, men deltar regelbundet vid stora samlingsutställningar utomlands, och han har även visat sina verk vid separatutställningar i Frankrike, USA och vid Biennalen i Venedig. Han är just nu aktuell med en utställning på Andréhn-Schiptjenko i Stockholm, den första större presentationen av hans verk som gjorts i Skandinavien. Konsten har träffat honom för ett samtal.

– Berätta något om bilderna i utställningen. Hur har de vuxit fram?

– Jag har arbetat med dem under en period av 2-3 år, och de är alla tagna på samma plats. Under apartheidtiden byggde staten s.k. hostels, billiga härbärgen där människor från lansbygden fick bo medan de abetade i staden. Många av dem träffade inte sina familjer mer än ett par gånger per år, vilket är viktigt att komma ihåg. När jag växte upp betraktade människorna som bodde där som främlingar, och det var tabu att umgås med dem. Nu har man rustat upp alla hostels, och de fungerar inte längre som förr.

– Vilken betydelse spelar den här miljön för dig som människa och konstnär?

– Som jag sade betraktade vi i min barndom människorna som bodde på hostels som främlingar, som annorlunda. När jag blev vuxen gick det upp för mig vilken kamp de ständigt förde för att söka forma verkligheten omkring dem till att likna något man kan likna vid ett hem. Det krävde en hel del av dem, inte minst tolerans gentemot de andra hyresgästerna eftersom alla levde tätt inpå varandra.

– Vilka reaktioner har dina bilder väckt bland dina landsmän?

– För de personer som förekommer i bilderna var det en stor händelse att bli fotograferade. Om du befinner dig på samhällets botten och någon ägnar en lägre tid åt ditt liv, då uppskattas det. Var och en fick också en kopia av ”sin” bild, som de kunde skicka hem till sina anhöriga. På sätt och vis blev det ett synligt bevis för deras existens, långt borta i storstadens anonymitet.

– Det känns som om alla dina fotografier utstrålar mänsklig värdighet, även om de avbildar fattiga personer.

– Relationen mellan mig som fotograf och de människor jag avbildar är mycket viktig. Så fort man lyfter kameran skapas oundvikligen en barriär mellan mig och dem. Därför var det betydelsefullt för mig att först prata med var och en om vad jag ville göra, så att de fick känslan av att vara delägare till bilderna. Jag ville absolut inte att de skulle få intrycket att jag bara tänkte ta mina bilder och sedan försvinna.

– Vi har tidigare kunnat se svartvita bilder av afrikanska fotografer från 50-, 60- och 70-talet. Hur relaterar du till dessa fotografers verk?

– Jag känner naturligtvis till dem, men det finns avgörande skillnader mellan hur de arbetade och vad jag gör. För det första söker jag upp mina ”modeller”, jag väntar inte på att de skall komma till mig i ateljé. Vidare är mina bilder i färg, något som är ytterst betydelsefullt för mig. När man avbildar människor som lever under knappa omständigheter blir ofta resultatet av att använda svartvit film att de ser fattigare ut än vad de är. Genom att använda färgfilm vill jag ”förföra” betraktaren att tänka annorlunda, men det är också naturligt med att använda färg eftersom människorna jag avbildar lever i miljöer där det finns en massa starka färger. Den friheten kan jag ta mig som konstnär, för jag arbetar inte på uppdrag av någon eller vill propagera för en politisk idé.

– Vilken roll spelar konsten och konstnärerna i dagens Sydafrika, enligt din mening?

– Sydafrika är ett nytt land ur alla aspekter. Vi har givits möjligheten att skapa vår identitet på nytt, och konstens viktigaste uppgift anser jag är att spegla förändringarna som sker, både omkring oss och i sättet som vi ser på oss själva. Jag fascineras ständigt över alla möten mellan olika kulturer som sker i dagens sydafrikanska samhälle.

– Du arbetar inte bara med fotografi, eller hur?

– Nej, jag både tecknar, målar och gör video. Jag tror det är berikande att kunna använda flera olika kanaler, eftersom varje teknik påverkar dig på sitt speciella sätt.

– De som är bekanta med vad hostels är läser förmodligen detaljerna i dina bilder på ett sätt som inte vi kan göra. Hur vill du att vi skall uppfatta dina bilder?

– Det behöver inte jag tala om! Över hela världen finns det platser som våra hostels, periferier i närheten av de stora städerna, platser där de som inte är integrerade i samhället får vistas. Jag vet att ni har sådana miljöer även här i Stockholm. Det betyder att var och en kan relatera till mina bilder på sitt eget, omedelbara sätt. Mer behövs inte.