”Vem är Olle Schmidt?” tänkte jag när en konstsamlare började skicka runt bilder på målningar via e-post av en konstnär vid namn Olle Schmidt. Sedan såg jag hans målningar lite här och var, på mässor, på Bukowskis etc. Men inte i mängder, bara som blänkare här och var, och de var så bra tyckte jag.

”Vem är Olle Schmidt?” tänkte jag igen. Han målar i en berättande tradition och tillhör min egen generation, men har helt gått mig förbi. Så jag bestämde mig för att ta reda på mer. Och upptäckte en konstnär som målar lika obehindrat som Tilpo och Carl Johan De Geer, i lika vackra färger och ibland även i abstrakta bildrum som Jens Fänge, lika flexibel när det gäller material och uttryckssätt som Helen Billgren och Marie-Louise Ekman och lika personligt mystiskt berättande som Patrik Andiné och Karin Mamma Andersson. Han ställde tidigare ut på Schaper Sundberg Galleri och visas snart på Galleri Niklas Belenius i Stockholm. I Göteborg visas hans konst på Galleri Thomassen.

Med utställningstitlar som ”Borrowed stories”, ”More about Schmidt” och ”Mood and Feelings” visar han att han lägger tyngdpunkten på berättandet. I tidigare arbeten verkar berättandet aningen väl övertydligt. Att han uttrycker en problematisk inställning till det traditionella ”gör-det-som-förväntas-av-dig-livet” och visar det dubbelbottnade känslolivet blir ganska snart klart. Ibland nästan irriterande tydligt. Men hans passionerade måleri blir hela tiden bättre, och berättar om samma saker på ett mer sublimt sätt. Och dessa målningar når fram till mig som få målningar gör. Det är konst av ett sådant slag som sedan man sett den alltid bär med sig. Som det brukar kännas när någon säger något som de verkligen menar. Olle Schmidts bilder berättar med bibehållen integritet och självrespekt och ger svar som inte går att uttrycka i ord på frågor man inte ens ställt. Han vet kanske inte själv vad han berättar men tar ändå risken att berätta eftersom historien vill berättas. Han arbetar inte direkt självbiografiskt utan ser det som att det som finns runt honom blir en del av honom själv; vardagen, konst – egen och andras, filmer, tidningar, nyheter, vänner etc.

”Mera svar på allt” står det på en av hans målningar, och det är just så den dubbla betydelsen blommar upp och ger svar trots att man inte har frågat och trots att han dessutom verkar värja sig mot att det skulle kunna finnas några svar. Man måste skapa sina egna svar/sin egen konst efter hand precis som vi tvingas skapa våra liv efter hand med risken att misslyckas. Det finns inga färdiga mallar vare sig för hur man ska leva eller göra konst, och alla vägar är värda att prövas precis som att alla frågor är värda att ställas och alla svar värda att ifrågasättas. Eller som Strindberg skulle ha sagt: ”Så är det då att vara människa. känslan slits som mellan hästar, i motsats, obeslutsamhet och disharmoni...”

När man läser vad andra skriver om dig så upprepas hela tiden orden ”att det inte är vad det syns vara, på ytan ser det trevligt ut men det finns underliggande hot i bilden”. Jag kan hålla med om detta men tycker att det är att förenkla bildinnehållet väl mycket. De underliggande hoten är det första jag ser i din half-made ”Lilllördag”. Att kvinnan är bunden och blodpölen i snön ser jag innan jag upptäcker att det är en hötorgsmålning du målat på? Det är snarare ett överhängande hot tycker jag. Vad är din egen inställning till det där med dubbeltydigheten i dina verk?

Att det händer under ytan blir kanske lite förenklat men jag vill åt ett slags ton som finns i dubbelheten. Det är viktigt för mig att själv lockas av målningen, att den ska vara aktiv även för mig själv. Jag hämtar mycket inspiration från 50-60-talet, det dubbla i den tiden. Att allt skulle se så bra ut på ytan. Det skulle vara så perfekt. Vill sticka hål på den ytan och se vad som kommer upp.

Du säger att du vill att man ska uppfatta en mörk underton i dina bilder, först ser det bra ut men sen börjar man undra vad som pågår under ytan. På mig låter det som att du vill berätta om hur det verkligen är i stället för att ge en förskönad bild att trösta sig med. Att tomtebolyckan skevar är väl mer regel än undantag och egentligen inget som behöver bevisas? Eller handlar det om en längtan efter att allt vore perfekt och problemfritt och att alla kommer bra överens?

Det jag gör är inte enbart självbiografiskt. Jag försöker pendla mellan det personliga och det allmänna. Jag har inte svar på allt. Jag försöker låta bilden själv hitta fram till ett tonläge och blanda svart humor och allvar.

Har du någon relation till serier? Amerikanska serier som Crumb, Simpson, Mad eller South Park? Svart humor? Eller har du någon relation till August Strindberg?

Det händer att jag använder figurer från serievärlden. Jag målade exempelvis in en gråtande Kapten Haddock i en målning. Och Kronblom, som jag ser som en modell av den svenske mannen som jagas av svärmor och helst vill ligga på sofflocket. De har mänskliga drag som jag kan tycka om. De är ironiska kommentarer till 60-talets superhjältar. När det gäller Strindberg så gillar jag hans målningar, den stämningen han arbetar med och känslan av ensamhet.

Ibland känns det som att du fångas in i en ”pojkkonstfälla” som i utställningen ”5 söker ett spår”. Vad tycker du om pojkkonstepitetet? Ingen skulle få för sig att kalla Dick Bengtsson för pojkkonstnär trots scouter och pojkattribut. Man pratar mest om hans måleri. Vad tycker du om det?

Jag känner inte att jag blivit infångad i någon pojkkonstfälla. Vi funderade först på om vi skulle vara hälften tjejer och hälften killar i utställningen, men bestämde oss för att bara vara killar. Jag tycker att man inte alltid måste tänka i genusperspektiv. Jag tänker inte så mycket på om ett konstverk är gjord av en man eller en kvinna. Men det stämmer ju faktiskt att Dick Bengtsson har mycket attribut från pojkrummet i sina målningar.

Du gör både egna målningar och målar på andras, om jag har förstått det rätt. För visst är det du kallar målningar helt dina egna målningar? Du sade i en intervju att dina half-mades är andras målningar som behövde förbättras. Men hur behövde de förbättras menar du? Jag får en känsla av att du hittar mycket du tycker om i hötorgskonsten? I så fall vad?

De half-mades jag gjorde var ett speciellt projekt till en utställning. Det är inte något jag arbetar med kontinuerligt. Min fru har en loppisbutik och jag hittade hötorgsmålningarna där. Men jag måste kanske motvilligt erkänna att jag tycker om dem på något sätt. Alla människor har väl en tendens att dras mot ganska enkla och banala lösningar. Jag använde dem som scenografier. Jag ville lägga till något, att det skulle kunna hända lite mer i dem. Jag tyckte det var tråkigt att de var ”dömda” att bli loppisfynd och ville se om de kunde bli mer intressanta än så. Min utgångspunkt var att jag ville se om de gick att rädda eller vad som krävdes för att väcka dem till liv. Ibland har jag också målat av dem och använt som underlag för mina egna målningar.

Är du en politisk konstnär?

När det gäller hötorgsmålningarna kände jag att jag ville ”hjälpa” dem ut från loppisboden in i konstens finrum. Det kanske finns något politiskt i det. Men jag arbetar oftast inte med dagsaktuella politiska kommentarer i min konst.

Jag tror att många känner igen sig i ditt uttalande ”Ena stunden känns allt fullständigt svart och hopplöst. I nästa stund kan jag känna mig som ett geni”. Jag förstår att frågan är svår men undrar ändå om du kan utveckla detta lite mer?

Jag tycker att det är ganska svårt att vara konstnär. Att hela tiden fortsätta att göra nya grejor. Ibland tvivlar jag på att fortsätta. Jag kan inte föreställa mig hur nästa målning kommer att se ut. Jag arbetar hela tiden med ett motstånd i mig själv, och värjer mig mot att konstnärsrollen blir mer och mer produktfixerad. Det kanske var väl flummigt förr, men nu har det gått för långt åt andra hållet. Konsten ska vara så professionell idag, produktionstakten så hög. Kritikerna har gjort konsten innan konstnären gjort klart den. Det speglar väl ett hårdare samhälle. Jag upplever ofta att jag jobbar baklänges. Måste först hitta en botten jag tror på, en scen. Därefter plockar jag in aktörer som får agera i pjäsen. Försöker komma in mitt i handlingen. Jag vet inte riktigt vad berättelsen handlar om. Det handlar väl om utanförskap och sådant skit. Bilden ska vara verksam, snurra, ge ifrån sig delsvar, vara aktiv. Ibland blir det plumpt när man letar efter det rätta läget. Det måste det få bli det. Annars kan det bli för snällt. Det är viktigt att hela tiden prova saker, även om det inte bär.

Trots att du tillhör en ganska elitistisk genre inom konsten verkar du ändå ha en rätt folklig konstsyn. Att du tilltalar alla och inte en speciell grupp, konstintresserade eller inte?

Det viktigaste är att man är ärlig och gör sitt bästa. Ofta använder jag humor för att få folk att titta. Humor öppnar för dialog. Jag är väldigt dålig på att muntligt berätta historier och det har nog lett till att behovet att kommunicera med min konst blivit starkare. Jag arbetar mest med målningar och med berättande. Tänker ibland att jag vill lugna ner, förenkla, lägga mer i själva måleriet. Men det måste komma in olika händelser i bilden för att den ska ”laddas”.

Vad tycker du om Daniel Burens verk ”Uppbrutet rum” som visas i samlingen på Moderna Museet? Det är ett av de verk där jag tycker konstnären har drivit sin önskan att nå ut längst, ett drag som jag tycker att ni har gemensamt.

Jag har lite svårt för det, att orientera mig i verket. Det är lätt att konsten blir satt på piedestal, det kan bli så avskalat, som att konsten är något annat än den är. Men det där med ränder har varit intressant i olika perioder och för tankarna till Barnett Newman och den typen av konst.

Både dina titlar på enskilda verk och utställningstitlarna pendlar mellan att vara på engelska och svenska. Hur gör du när du sätter titlar?

Det där med titlar är jätteviktigt. Ibland låter det bättre på engelska, ligger bättre i munnen. Jag blandar högt och lågt när det gäller titlar. De är inspirerade både av konsthistoria och populärkultur. En bra titel kan binda samman en utställning. Det allra bästa är när titel och verk gifter sig. Titeln är viktig som en ingång för betraktaren.

Du är född på Lidingö, utbildad i Göteborg, arbetar i Linköping och bor i Ödeshög. Du spänner över hela Sverige - åtminstone på bredden. Är det någon skillnad mellan konstlivet i Göteborg och Stockholm?

Göteborg känns lite lugnare. Men jag bor ju på landet, långt utanför den stora världen. Det kanske är därför jag upplever det så.