I dessa dagar, när världen sänkts i mörker, nås vi av budet att konstnären Neil Goldstein är död. Svenskt konstliv har berövats en varm och generös människa och en konstnär i besittning av en ovanlig, lågmäld insikt. Jag hade förmånen att få skriva en av katalogtexterna till vad som skulle bli Neils senaste - men säkert inte sista - utställning. Texten återges i sin helhet nedan, tillsammans med ett par av konstnärens egna fotografier.

Att resa innebär mer än ett enbart förflytta sin kropp från en plats till en annan. Parallellt med den geografiska distans som resenären tillryggalägger äger en förflyttning i medvetandet rum, en kvalitativ förändring som inte är direkt beroende av hur omfattande eller dramatisk positionsförändringen i rummet är. För hundra år sedan kunde man med stor självsäkerhet påstå att både förflyttningen genom det fysiska och mentala rummet förhöll sig i jämn proportion till varandra. Att resa var i allmänhet ett företag som tog dagar, och ofta veckor i anspråk, vilket gav resenären gott om tid att anpassa sitt sinnestillstånd till både resandeprocessen som sådan och tanken på vad som kunde tänkas hägra vid slutmålet. Den moderna transporttekniken har radikalt förändrat hela denna situation. Nuförtiden är det en prosaisk vardagshändelse att med flygets hjälp på några timmar avverka en geografisk sträcka som för inte alltför länge sedan hade krävt flera dygn på resande fot. Därmed inte sagt att våra medvetandeprocesser komprimerats och gjorts portabla i motsvarande grad. Jetlag är inte bara ett fenomen som uppstår som resultat av förskjutningen i dygnsrytm utan lika mycket den psykologiska reaktion som inträder när vi med mycket kort förberedelsetid plötsligt dimper ner i ett annat sammanhang än det vi är vana vid att vistas i. Begrepp som "borta" respektive "hemma" mister under sådana omständigheter sin innebörd eller blir flytande, omöjliga att relatera till som verkliga konstanter i tillvaron.

Att färdas genom luften är en av vår kulturs starkaste frihetsmetaforer, men den är också behäftad med vissheten om faran i att spela ett alltför högt spel med naturlagarna. Förr eller senare återställer gravitationen tingens naturliga ordning och låter Ikaros störta i havet. l inledningen av Andrej Tarkovskijs stora livsåskådningsepos "Den yttersta domen" finns en scen med en medeltida, rysk man som samlar med och prövar sin hemgjorda varmluftballong med sig själv som enda passagerare och livet som insats. Denne sentida Ikaros upplever ett kort, bländande ögonblick av eufori när han som första människa ser sin hemstad uppifrån innan hela ekipaget störtar i en flod och han (sannolikt) omkommer. Även stridsflygare från första världskriget har - oberoende av vilken nations uniform de råkat bära - beskrivit den gränslösa känsla av frihet de kunde erfara ensamma i sina bräckliga maskiner, högt ovanför det sönderskjutna slagfält där soldaterna hukade i sina skyttegravar i de (ofta tragiskt nederlagsdömda) försöken att undgå den mekaniserade döden. Den genomsnittliga överlevnadstiden vid fronten för dåtidens piloter var omkring 14 dagar. Ändå upplevde de flesta av dem sin lott som betydligt lyckligare än de hunsade och prisgivna infanteristernas. Utan att förstå varför har de vår omedelbara sympati.

Det är inte att förvånas över att flygmaskinen och flygresan som metafor tidigt sökte sig in i konsten, från futuristernas hyllningar till den djärve piloten och Antoine de Saint-Exupérys prosa bli moderna fotokonstnärers sakliga dokumentation av flygplatser, vår tids mest påtagliga kommunikativa nervcentra. Några tapperhetsmedaljer utdelas inte till civila flygpassagerare. Ändå är fortfarande den som flyger, trots radar och flerdubbla säkerhetssystem, utlämnad till en transportapparat vars funktion på detaljnivå är höljd i dunkel. Inget i Neil Goldsteins bildserie "Airplane" röjer emellertid några känslor av oro eller maktlöshet. Samtliga bilder är tagna genom kabinfönstret på stora trafikflygplan. Alla detaljer som kan knyta motiven till en konkret resandesituation (som glimtar av flygplanskroppar eller kabinens inredning) har avsiktligt förpassats utanför bildrummet. Det är inte ens uppenbart vad som är upp och ned. Bilderna är allesamman helt kvadratiska och ögat förvägras därmed möjligheten att läsa dem med utgångspunkt i en tänkt horisontal- eller vertikallinje, vilket är det klassiska sättet att avläsa ett konstverk. Ibland är det till och med oklart vilket av naturens element det är som kameran låter oss stifta bekantskap med. Utan strukturerande referenspunkter som riktmärken på landbacken och den obrutna horisontlinjen är lufthavet förvillande likt sin maritima motsvarighet. Färden upp genom luften har sin antites i djupdykningen ner i havet, lika fascinerande, mytomspunnen och tekniskt krävande.

Gemensamt för bägge situationerna är reduceringen av seendet till ett i grunden icke-kommunikativt betraktande. Vi tittar utåt, bortåt eller nedåt men hela tiden utan att själva bli föremål för en blick, ett betraktande ögas studium. Blickens resa ut i tomrummet är i stället inledningsmomentet av ett inre nedstigande - eller uppstigande, om man så önskar - i en meditativ sfär. Denna sfär har inget med mystik att skaffa. Dess existens är produkten av vår medfödda förmåga att (så fort det är möjligt) låta det neutrala tomrummet fyllas med substansskapande fakta, associationer och drömmar. Bokstavligt talat upphängda mellan himmel och jord, hemma och borta, är vi på en och samma gång befriade och utlämnade. Där inte längre utsikterna finns att till fullo orientera oss i rummet bygger vi av de kaotiska omvärldssignalerna ett inre rum som raskt befolkas med alla våra djupast kända förhoppningar och farhågor. I konstens värld är detta rum identiskt med bildrummet. Så fort vi blickar in i bildrummet påbörjar vi resan mot det okända. Vad motivet vi betraktar egentligen föreställer spelar inte så stor roll. Det kränger av sig sin metaforiska kostym och tar på sig rollen som katalysator, en inre upptäcktsresande vars reseberättelse vi själva blir medförfattare till och som saknar på förhand uppställda kapitelrubriker. Och när vi till slut går in för landning är det inte bara ett stycke fats mark i tillvaron vi söker. Att landa är också - som alla sanna resenärer vet - det allra första steget på vägen tillbaka varifrån vi kommit, oavsett om vår biljett gäller en flygning över Atlanten eller en hel livsresa.