Fyra frågor till OEI

Redan innan litteraturtidskriften OEI:s kvadrupelnummer (nr. 18/19/20/21) hade gått i tryck var det omtalat, och när det till slut kom lät reaktionerna inte vänta på sig. Med sitt 616 sidor tunga nummer har OEI samlat ett helt års utgivning och befäster därmed sin position som den mest egensinniga och oundgängliga svenskspråkiga tidskriften. Redan när OEI startade för fem år sedan fastslog redaktörerna Anders Lundberg, Jonas (J) Magnusson och Jesper Olsson, tillsammans med en namnkunnig redaktion*, att ingen text kan vara för ”smal”, samtidigt som de strävade efter största möjliga bredd och öppenhet, vilket det aktuella numret är ett lysande exempel på. Genom essäer, poesi, kritik, översättningar och nyskrivna texter har OEI som de själva uttrycker det velat vidga och differentiera reflektionen kring och arbetet med poesi och teori idag och imorgon. Med anledning av OEI:s kvadrupelnummer tog jag kontakt med redaktionen för att ställa några frågor om dem och deras relation till samtidskonsten.

Till att börja med undrar jag om ni kan berättade för Konstens läsare vad OEI är?

OEI är en multiform forskningsgemenskap som initierades under en Gertrude Stein-konferens i St. Louis 1999 (även om vi – för att fullborda en mytogen historik – också måste framhålla Ord & Bild-numret om Öyvind Fahlström som tillkom hösten 1997 och gjordes av den kommande OEI-redaktionen). Eftersom vi under första halvåret hade delar av vår redaktion i Buffalo, där poeter som Charles Bernstein, Susan Howe och Robert Creeley var verksamma vid universitetet, kom våra tidiga nummer att präglas av ett försök att introducera och historisera det heterogena språkfenomen som går under namnet language poetry och som ditintills inte hade uppmärksammats i större utsträckning i ett svenskt sammanhang, och som den svenska poesin inte hade utsatts för i högre grad.

Detta är nu mer än fem år sedan, och eftersom vi sedan dess ägnat oss åt en mängd andra problemområden är det besynnerligt att OEI i den svenska poesidebatten nästan uteslutande knyts till vad som (oftast) fördomsfullt kallas ”språkmaterialism”. Frågan om materialitet har alltid varit avgörande för oss som arbetar med OEI, men den språkliga materialiteten är bara en initial impuls som sedan differentieras i frågor om andra sorters materialitet: social, teknisk, medial.

En annan viktig aspekt av den amerikanska erfarenheten var uppbyggandet av alternativa nätverk och läsar- och skrivargemenskaper (något man också finner i den franska poesikulturen). Tanken på det eventuella skapandet av dessa och reflektionen kring sådana strukturella villkor har också, från början, varit avgörande. (Om man tittar på ett svenskt exempel, 60-talets konkreta poesi och dess snabba försvinnande, kan man konstatera att frånvaron av en alternativ infrastruktur var en förklaring.)

Att vi startade det lilla förlaget OEI Editör måste ses som en förlängning av denna tanke. De böcker vi har gett ut har varit specialskrivna, av både kända och mindre kända författare. Under våren kommer också de första böckerna i en samarbetsserie med förlaget Modernista, under titeln Fun Club, som huvudsakligen ska ägnas innovativ prosa (först ut är William S. Burroughs cut up-trilogi från 60-talet: Den mjuka maskinen, Biljetten som exploderade och Nova Express).

OEI är en tidskrift som också uppmuntrar till nya samarbeten och kollektiva projekt, som utsätter den poetiska institutionen för maximalt tryck från andra discipliner. Vi skrev i det första numret (1999) att ingen text kan vara för smal – och det håller vi fortfarande fast vid. De bidrag vi efterlyser från nya och gamla medarbetare är bidrag där de sätter sitt eget skrivande på spel. OEI ska inte vara en tidskrift där man bekräftar en position. Vi har förstås en liten arbetsgemenskap som gör det mesta och helt oavlönade arbetet (alla pengar går till produktion och distribution – ingen får betalt). Men vi vill ändå publicera så många nya medarbetare som möjligt i varje nummer.

Våra tidigare nummer har ägnats sådant som kanadensisk patafysik, alternativ ortografi, post-language-poesi i Nordamerika, idioti, cut up, med mera. Det har med andra ord huvudsakligen handlat om en undersökning av fenomen, former och tillstånd som tillhör litteraturens bortträngda skuggzoner: misstag, brus, dysfonier och dysgrafier som i själva verket utgör meningsvillkoret för litteratur.

Utöver detta kvadrupelnummers tema, ”Textkonst, visuell poesi, konceptuellt skrivande”, som redovisas på framsidan, saknas ett redaktionellt förord och jag undrar därför hur ni tänkte när ni sammanställde numret?

Om litteraturen och filosofin var utgångspunkten för vårt arbete med OEI, har vi samtidigt velat utmana de självskrivna gränserna gentemot andra estetiska fält och praktiker. Redan i vårt första nummer utannonserade vi ett snart kommande nummer om visuell poesi och textkonst. Uppsökandet av mellanformer och blandformer mellan språk och bild, litteratur och konst, tecken och figur har varit en av drivkrafterna för vårt projekt. Vi tyckte därför inte att det behövdes något förord till nummer 18/19/20/21, där vi alltså ser oss tvungna att triangulera mellan textkonst, visuell poesi och konceptuellt skrivande, för att närma oss en så exakt lägesbeskrivning som möjligt av den samtida kulturen. Av ekonomiska skäl var vi tvungna att korta numret med 200 sidor, så mycket av den visuella poesin fick tyvärr stryka på foten (Hannah Weiner, Mike Basinski, Joan Retallack, Jean-François Bory med flera). Kanske kan numret ändå fungera som en grund och ett instrument för den kommande och mer differentierade utforskning av visualitet och språk som vi nu arbetar med: typografi, logotyper, digital text och så vidare.

Ett annat skäl till att vi inte hade något förord den här gången var att vi inte ville mata (som Burroughs säger) ”kontrollmaskinen” med mer material. Svenska litteraturkritiker och poeter är lata och humorbefriade: man läser våra patafysisk-retoriska förord och missuppfattar dem systematiskt, för att sedan stänga in oss i en ideologi vi aldrig omfattat. En viktig del i arbetet med tidskriften är också att bryta upp det tonlägeslås som bestämmer den högtravande reflektionen kring poesi i Sverige.

Det aktuella numret bygger som synes på arkiv och klassificering – våra medarbetare är snarare registerkort än självtillräckliga subjekt… Skämt åsido, en tidskrift som OEI måste ta konsekvenserna av det post-orfiska, post-romantiska tillstånd den befinner sig i. Den romantiska ideologins grepp om den litterära institutionen förblir starkt, och kanske är det svårt att tänka sig litteraturen som vi känner den utan en romantikens eftervärme. Men inte desto mindre är det av vikt att framhärda i en reflektion kring frågor om medium, teknicitet, social materialitet et cetera. Den svenska litteraturen har sedan länge präglats av en teknologisk oskuld, men förr eller senare (helst förr) infinner sig frågor om post-poesi och en poetisk praktik i det utvidgade fältet. Litteraturen är 50 år efter konsten, brukade Brion Gysin hävda, och även om konstruktionen av sådana evolutionsräckor givetvis är tvivelaktig, öppnar den för en rad produktiva frågeställningar. Idag när konsten på nytt börjar diskutera frågor om autonomi, blir det kanske litteraturens uppgift att upprätthålla en sådan öppenhet.

Numret innehåller många bidrag av konstnärer, som t.ex. Vito Acconci, Magnus Bärtås, Andreas Gedin, Dan Graham, Joseph Kosuth, Martha Rosler. Vilket är ert förhållande till den samtida konsten?

Numret innehåller som du skriver många bidrag av konstnärer, men också av författare som även är verksamma inom en konstens kontext. Ett exempel är poeten Jörgen Gassilewski, som först utbildade sig till konstnär och påverkades starkt av Joseph Kosuth och andra konceptkonstnärer. Att en poet som Gassilewski skriver om Kosuth och Lawrence Weiner innebär att andra frågor aktualiseras genom blotta rörelsen mellan två ekonomier och system, som trots överklivningar och flytande gränser i den samtida konsten, ändå, historiskt sett, är skilda system med olika hastigheter och tätheter. Poeter som Anna Hallberg och Ulf Karl Olov Nilsson hämtar också lika mycket av sina formella modeller och begränsningar från konsten. Och kanske är detta en konsekvens av ett post-romantiskt tillstånd där frågor om inspiration och annat fint har ersatts av frågor om tillträde till och manipulationer av ett redan befintligt material. Författaren blir, liksom konstnären, en databehandlare och sökmotor. Eller som Öyvind Fahlström sade: ”manipulera världen”. När vi gjorde det förra numret (15/16/17, 2003–2004) om cut up, détournement, postproduktion et cetera. var dessa som vi tyckte livsviktiga frågor helt frånvarande på den litterära agendan, men ställdes av konstnärer – även om den konstnärliga institutionen tycks lida av ett obotligt kort minne och en motvilja mot historisering och systematisering, och en åtföljande, till intet förpliktigande, affirmation och nivellering. Det var därför vi, med det senaste numret, ville ta risken att framstå som grottbyråkratiska när vi till exempel. transkriberade en lång rad konceptuella verk till text i ett slags antologi i antologin. Något tycks, trots allt, hända när man flyttar ett verk från en plats till en annan.

Efter urladdningen OEI 18/19/20/21 förmodar jag att ni tänker samla krafterna lite innan ni påbörjar arbetet med nästa nummer, eller har ni redan nu börjat planera vad ni ska göra härnäst?

Härnäst ska vi göra ett nummer om skrivande och nya medier, med speciell betoning på elektronisk poesi / cyberpoesi / digital poesi. Det blir det första i en serie nummer där vi mer utförligt närmar oss frågor om teknologi och nya medier. Också här kommer en lång rad konstnärer att medverka – här liksom i alla kommande nummer. På dagordningen står sedan länge ett nummer om ljudpoesi (som vi utannonserat regelbundet sedan fem år tillbaka, men som nu ges ut till hösten). Vi arbetar också med ett nummer om samtida tysk poesi, ett nummer om nonsens och logofili, ett nummer om den bortglömde svensk-franske text- och ljudkonstnären Lars Fredrikson, ett nummer om samtida experimentell engelsk poesi, ett nummer om virus, biosemiotik och biogrammatik, ett nummer om cybernetik, kod, information och påhittade språk, ett nummer om poesi och arkitektur, samt en rejäl historisk belysning av lettrismen.

*OEI:s redaktion: Helena Eriksson, Jörgen Gassilewski, Anna Hallberg, Ulf Karl Olov Nilsson, Fredrik Nyberg, Lars Mikael Raattamaa och Marie Silkeberg

Bilder (uppifrån och ned): OEI, Andreas Gedin, Martha Rosler, Jenny Holzer (foto Holzer: Anders Norrsell/Wanås)

OEI:s hemsida: www.oei.nu