|
|
| Dags för "offensiva strategier"? |
| Alla
räknar besökare. Museiintendenter, gallerister, curators, konstnärer
- alla räknar huvuden försedda med två ögon. För
många är den fysiska närvaron av dessa huvuden grunden
för verksamhetens ekonomiska omslutning. Förhoppningsvis är
också vad ögonen ser av intresse. Som utställningsbesökare
risken man alltid att reduceras till en konsument, som med större
eller mindre aptit tuggar i sig estetiska upplevelser. Hur mycket den
samtida konstens kommentatorer än talar om delaktighet är den
inte så lätt att åstadkomma. Mötet med konsten blir
därför ofta, trots ädelt uppsåt, en monolog. Men
vad skulle hända om intresset för samtidskonst blev en folkrörelse?
Är det över huvud taget möjligt? Kamilla Rydahl arbetar
sedan ett knappt halvår tillbaka som projektledare åt organisationen
Sveriges Konstföreningar. Hon driver projektet "Offensiva strategier",
med den övergripande målsättningen att skapa en plattform
för nya möten kring samtida konst. Kamilla ger en bakgrund till
projektet:
Begreppet "folkrörelse" är kanske inte något man till vardags förknippar med ett offensivt nytänkande, och många uppfattar nog konstföreningar som traditionalismens ordningsmän. Vad behövs för att de skall få en engagerad roll i förhållande till samtidskonsten? - Det är riktigt att konstföreningsvärlden till viss del varit alltför sluten. För många har medlemskap i en konstförening främst handlat om möjligheten att vinna en tavla i det årliga konstlotteriet. Men man får inte glömma bort att det inom konstföreningsrörelsen också finns en folkbildningstradition, en strävan att låta människor tillsammans utforska något nytt. Det är en kraft som vi ska ta med oss när vi skapar mötesplatser mellan konstföreningarna och samtidskonsten. Konstföreningarnas paraplyorganisation SKR, Sveriges Konstföreningars Riksförbund, har nyligen bytt såväl ledning som namn. Numera har man även en egen konstpedagog anställd på heltid, som skall hjälpa föreningarna med att lägga upp aktiviteter för att möta samtidskonsten. Det låter bra och väl genomtänkt. Men ligger det inte nära tillhands att pekpinnen åker fram, och att den pedagogiska viljan tar andan ur spontaniteten? - Att utveckla en bra pedagogik kring samtidskonsten är viktigt, eftersom den måste använda andra metoder än traditionell konstpedagogik. Det får däremot aldrig bli tal om katederundervisning. Målet måste alltid vara att främja själva det öppna samtalet kring den konst som skapas idag. En indirekt följd av förnyelsearbetet inom Sveriges Konstföreningar är att den tidigare medlemstidningen Konstperspektiv blir en fristående publikation. Dessutom reviderar man allt handledningsmaterial som moderorganisationen erbjuder medlemsföreningarna. - Vad man framför allt behöver ute på fältet är nycklar och verktyg. Nya, spännande föreläsare, kontakter med konstnärsgrupper som arbetar på annorlunda sätt, praktiska ingångar i teoridiskussionen - behoven kan se ut på många olika sätt. Men med över 400 000 medlemmar finns redan en stor organisation på plats som borde intressera andra aktörer på konstscenen, inte minst konstnärerna själva. "Offensiva strategier" och förnyelsen av Sveriges Konstföreningar har så här långt bemötts positivt från medlemshåll, och det finns uppenbarligen ett sug efter nya kunskaper och erfarenheter som är relaterade till den ibland komplicerade samtidskonsten. Men hur har reaktionen varit från konstnärer och andra yrkesgrupper? - Överraskande positiv! Om man kunnat anklaga konstföreningsvärlden för slutenhet, så har situationen inom samtidskonsten inte varit så mycket bättre. Så behovet av förändring finns nog på bägge håll. Valet måste inte stå mellan folkbildning och elitism. Det finns stora, gemensamma utmaningar att anta om man är beredd att överge de gamla positionerna. Begreppet "samtidskonst", oftast med innebörden eftermodernistisk konst, har funnits med i diskussionen ett bra tag nu. Varför all denna aktivitet just nu? - Framväxten av konstföreningarna har i stort sett varit parallell med modernismens förvandling till etablissemang. Det brott med modernismen som vi kunnat bevittna under det senaste decenniet kräver därför även att konstföreningarnas verksamhet förändras, om man inte vill hamna i bakvattnet. Den "nya" konsten har helt enkelt landat som en del av konstlivet i hela dess bredd, och dagens utmaning består därför inte längre i att spränga materialets eller uttryckets gränser. Idag är det viktigare att spränga kommunikationens gränser. Som ett moment i arbetet med att öppna nya kommunikationskanaler har projektet inlett samarbete med ett antal konstnärsgrupper, som kommer att medverka i studiecirklar tillsammans med konstföreningar. En gammal organisationsform, men med ett nytt innehåll. - Det är egentligen märkligt att vi inte kommit på den idén förut. Förutom att åstadkomma tillfällen till möten mellan konstnärer och publik skapas faktiskt arbetstillfällen för konstnärerna. På så sätt kan konstföreningarna bli vad de hittills inte varit, nämligen viktiga partners för alla som arbetar med samtidskonst. Bilden föreställer hemsidan för Sveriges Konstföreningar, http://www.skr.se. Där kan du läsa mer om projektet "Offensiva strategier".
|
|
Anders
Olofsson (text)
|