- Jag började jobba som museilärare, vilket passade mig perfekt. Jag är en museiorienterad person som tycker att de historiska och pedagogiska aspekterna av konsten är mycket viktiga. Men Moderna Museet var också det ställe där jag, tack vara goda handledare - inte minst Leif Wigh - fick lära mig och utvecklas. 

1998 kände Niclas sig mogen för andra uppgifter. Han sökte och fick tjänsten som chef för Norrtälje Konsthall. Vad han emellertid inte visste var att tjänsten var föremål för diverse kommuninterna intriger, och han manövrerades efter en kort tid bort från jobbet (i strid med gällande avtal, skulle det senare visa sig). Ungefär samtidigt yppade sig möjligheten att ta över ledarskapet för Gävle Konstcentrum, något som Niclas inte var sen att nappa på. Idag arbetar han fyra av veckans dagar i Gävle. Resten av tiden delas mellan ateljé- och galleribesök i Stockholm och umgänge med familjen. 

- De hör inte så mycket av mig när jag är i Gävle. Jag brukar komma till jobbet strax före nio, och det är sällan jag stänger dörren efter mig före midnatt. Att arbeta på en kommunal konsthall innebär att ha en befattningsbeskrivning som omfattar väldigt mycket mer än bara utställningsverksamheten, inte minst ansvar för kommunens konstsamling, samt den offentliga konsten. Gävle avsätter 1% av byggkostnaderna för detta ändamål, så varje år nyproduceras en hel del.  

Det är närmast ofrånkomligt att man ber Niclas jämföra erfarenheterna från Moderna Museet med dem från Gävle Konstcentrum. 

- Att organisationerna ser annorlunda ut till storleken behöver jag väl knappast påpeka. En mer slimmad struktur som den vi har i Gävle gör dock att tempot blir högre och beslutsvägarna kortare. Till skillnad från Moderna har vi inga historiska samlingar och internationella kontakter att förvalta. Det kan ibland kännas som en nackdel, men å andra sidan kan vi koncentrera oss på vad som sker i samtidskonsten. 

Den största skillnaden säger Niclas i stället att man hittar i utställningspublikens sammansättning. Den stora och fasta grupp besökare som Moderna Museet har - Stockholms kulturelit, om uttrycket tillåts - finns inte i Gävle. Där handlar det i stället om att säkra en jämn ström av besökare genom olika typer av målgruppsinriktade specialvisningar. 

- Omkring 50% av de som besöker oss gör det i samband med något arrangerat evenemang, och det anser jag är bra. En av våra ambitioner är att kunna presentera ung svensk samtidskonst, och den kräver ofta en introduktion. Det anser jag helt och hållet sammanfaller med den kulturpedagogiska målsättning som en konsthall bör ha. 

Sina pedagogiska talanger har Niclas även fått användning för i relationen med sina kommunala uppdragsgivare. Att satsa på svensk samtidskonst i en stad som mest är känd för ishockeylaget Brynäs kräver god tumme både med kommunalpolitiker, lokala kulturpersonligheter och näringslivsrepresentanter. 

- Jag tror att vi idag har nått en punkt där jag inte längre behöver förklara för mina uppdragsgivare varför våra utställningar av nödvändighet drar mindre publik än elithockeymatcherna i Gavlerinken. Och man får inte glömma att Gävle är en kommun som faktiskt satsar målmedvetet på kultur. Däremot är vore det förödande om jag började betrakta konsthallen som mitt eget lilla reservat. Skall vi över huvud taget få stöd för vår verksamhet måste vi tillbringa enormt mycket tid på att möta det lokala kulturlivet och delta i det på lika villkor. 

Niclas är övertygad om att det är fullt möjligt att motivera ett bitvis avancerat utställningsprogram utifrån en strikt informativ utgångspunkt. 

- Jag vill hävda att det helt enkelt måste finnas mer krävande och komplexa sektorer av samhället, där angelägna frågor gestaltas. Detta sker i samtidskonsten, och därför är den viktig. 

Till skillnad från gallerierna har en institution som Gävle Konstcentrum inte friheten att vara alltför spontan i sin planering. Utställningsprogrammet för nästa år är redan spikat, och nu arbetar man som bäst med att planera verksamheten år 2001. Niclas påpekar dock att detta inte inverkar hämmande på vare sig kreativiteten eller kvaliteten. 

- Vi strävar efter stor tydlighet i programmet och vår verksamhet. Jag vill att konstnärerna som ställer ut här skall ha god tid på sig att skapa en genomtänkt och intressant utställning. För att på ett bra sätt kunna utnyttja lokaler av den storlek som konsthallarna ofta har är det nästan nödvändigt att konstnären varit verksam ett tag. De behöver vara mogna för att ställa ut i större skala än gallerirummet. 
  
Niclas menar att Gävle Konstcentrum - och de övriga konsthallarna i landet - kan fungera som en nationell resurs, en plattform på vilken konstnärer kan utvecklas på väg från gallerierna till de internationella konstmässornas rampljus. Han vill också understryka att konsthallarna har en betydelse för mångfalden i den estetiska debatten. 

- Jag tycker att riksmediernas konstbevakning blivit alltmer ensidig. Det finns idag exempelvis inte en enda dagstidningskritiker som skriver initierat om måleri, och det är synd. Postmodernismen reagerade - med all rätt - på de uteslutande tendenserna i det estetiska samtalet, men man har själv gått i fällan och blivit uteslutande. Jag efterlyser en breddning av samtalet kring samtidskonsten. 

Niclas lever som han lär. I samband med ett par av de senaste vernissagerna på Gävle Konstcentrum har han erbjudit Stockholms konstpublik - och kritiker - abonnerad buss Stockholm-Gävle, tur och retur…